Björn Håkanson – författare

I Björn Håkansons bok Författarmakt har han samlat inlägg och essäer om litteratur i politiken och politik i litteraturen. Han gör nedslag i författarskap och litterära verk och gör studier av bland annat Tomas Tranströmer och Werner Asplund. Intressanta analyser som leder till fördjupad förståelse över hur litteraturen faktiskt påverkar politiken och samhället.

Björn Håkanson, född 1937 i Linköping, har sedan debuten 1962 med Rymd för ingenting utvecklat ett mångsidigt författarskap. Författarmakt publicerades första gången 1970.

Generalsekreteraren är i barndomen en inåtvänd och självupptagen person, men en kärleksupplevelse vidgar kraftigt hans medvetande om omvärlden. Han blir socialt engagerad, grundar ett politiskt parti, Kärlekspartiet, och når så småningom statsministerposten. Hans politiska maktområde växer. Samtidigt växer hans frihet som privatperson, han vågar röra sig med hänsynslös frihet också på områden som annars är tabubelagda. Destruktiva sidor i hans väsen bryts mot ett kraftigt ansvarsmedvetande, som bland annat yttrar sig i en dragning mot en lära om icke-våld, liknande Gandhis. Det är denna motsägelsefulla, konfliktfyllda person som utnämns till generalsekreterare i FN.

Generalsekreteraren är en politiker, som till sist blir det internationella samarbetets högste tjänsteman. Han har lånat drag av Tage Erlander, Dag Hammarskjöld och Mahatma Gandhi. Men han är ingen av dem. Han har också lånat drag av författaren. Men det är inte han. Han finns innanför den här bokens pärmar, ingen annanstans. Hans förvandlingar, hans bildningsväg, får ni reda på genom att iaktta hur språket förvandlas från stycke till stycke och hur ständigt nya motivkretsar dras in i hans intresseområde. Författaren är ingen motståndare till psykologiska romaner. Men han menar att de psykologiska egenskapsord och orsaksförklaringar som vi i allmänhet rör oss med är så missvisande, att de kraftigt försvårar våra möjligheter att förstå och tala om varandra. Därför har han valt en indirekt berättarmetod. Därför kan det inträffa att en viktig förändring i Generalsekreterarens utveckling yttrar sig som en lyrisk beskrivning av solen eller en redogörelse för de proportionella valens mekanik.

Generalsekreteraren var Björn Håkansons sinnrika prosadebut 1965 efter två uppmärksammade diktsamlingar.

Huset är tomt, hustrun bortrest. Han tömmer lådor, rensar ut gamla klipp och fotografier, städar i garderober, slänger skjortor, slipsar, paltor. Så mycket slagg lämnar livet efter sig. Så mycket bråte. Så mycket – och så lite.

Till slut ska han göra det där som har fått vänta så länge. Han ska röja ur huset, rannsaka sitt liv, tala till punkt, åtminstone för sig själv. Och garaget ska målas invändigt.

Han har mycket att göra.

Garaget måste bli vackert.

I Björn Håkansons roman möter vi ett förbittrat utbrott från en man som har tigit alltför länge, anpassat sig alltför långt. Lika vältaligt som förtvivlat gör han upp räkningen med de roller som han tvingats spela, med omgivningens krav och den egna lusten, med vänner och älskade. Vad blev det av alltihop? När gick allt fel?

Året är 1945 och Jan, sju år gammal, flyttar till en mindre ort i Östersundstrakten med sin familj – pappa veterinären har fått sitt första egna distrikt. Nu är det mycket som är nytt för Jan: kölden som sticker som ispiggar i ansiktet när han stiger av rälsbussen, kamrater som åker till skolan på sparkstötting och sjukresor med pappan till hingstkastrationer, som formar sig till välbesökta folkfester på stallbacken. Prövningar förestår – under högläsningen i klassen anmodas han att uttala "Jesus" som "Jeesus"och en gapig översittare ger sig på honom. Men i skolan finns också Ann-Marie som får en mjuk mild värme att växa i hans kropp.

Björn Håkanson har kallat sin berättelse för en bildningsroman. På hans stillsamt sakliga språk får vi vara med om Jans ofta lustfyllda kunskapsinhämtande och följa hur världen omkring honom växer och blir alltmer begriplig. När vi lämnar honom, ännu inte tolv år gammal, ser vi en mycket ung man som samlar sig för det nya liv som väntar söderut.

I Hur det började fick vi vara med om sjuårige Jans lustfyllda kunskapsinhämtande och följa hur världen omkring honom växte och blev alltmer begriplig. Jan var Björn Håkansons alter ego, och i berättelsen fanns 40-talets Sverige starkt närvarande.

I Jag Ensam fortsätter han att berätta om sitt liv, men gör det på ett helt annorlunda vis. Nu går han i gymnasiet, har upptäckt litteraturen och drömmer om att skriva. En dikt har han fått publicerad i Clarté och några bokrecensioner har han också skrivit i Östgöten. Då fattar han ett högtidligt beslut: han ska bege sig till Paris och satsa allt på att skriva. Bära eller brista – nu ska han se hur långt hans begåvning räcker. Så här formulerar han själv sitt beslut:

Jag själv, ett block och en penna. Fyra-fem månader i absolut ensamhet på ett hotellrum, pengarna från lärarviket i våras räcker bra, om jag snålar på allt. Nu är jag här. Inget att skylla på. Om det går åt skogen är det mitt fel. Då saknar jag begåvning, helt enkelt, då får jag bli lärare eller taxichaffis i stället.

Hur det går ska inte avslöjas, men under månaderna i Paris kastas han mellan euforiska skrivpasss och stunder när ingenting rör sig inom honom, mellan längtan efter andra människor och fasthållandet vid beslutet att alldeles ensam bestå provet. Och runt omkring honom fortsätter världen att växa.

I Jag Ensam, som alltså är en fristående fortsättning på Hur det började från 2005, gestaltar Björn Håkanson en mycket ung mans kamp för att bli författare och redovisar samtidigt en tidstypisk bildningsgång. Karaktäristiskt för båda böckerna är att de ingår i en mäktig våg av självbiografiska böcker, men de gör det genom att använda sig av romanens formspråk.

Kvinnobilden handlar om en forskare i karriären som börjat ifrågasätta den borgerliga livsform som han dittills tagit för självklar. Nu slår honom upptäckten att han och hans vänkrets förväxlat lycka med materiell standard och frihet med anpassning.

Romanen fångar upp honom sedan hans till synes lyckliga äktenskap kraschat efter tjugo år. Från en kulturtidskrift får han i uppdrag att skriva en essä om "Kvinnobilden i Västerlandet". Ämnet lockar och oroar honom, rör upp tankar och känslor kring hans egen kvinnobild, så som den kommit till uttryck under hans äktenskap.

Plötsligt ger han sig av till Italien, formellt för att skaffa material till essän, men i praktiken blir det lika mycket en resa in i honom själv. Den behärskade förnuftsmänniskan avslöjar en häftig dragning till det måttlösa: den totala skönhetsupplevelsen, den extatiska sinnesberusningen; till kärlek som på en gång yttersta självförverkligande och total självuppgivelse.

Men är en sådan skönhetsupplevelse egentligen möjlig inom livets ram? Kan det finnas, som svarar mot ett så ovillkorligt kärlekskrav?

Kvinnobilden är en sinnrikt komponerad roman från 1983, där författaren ger en modern infattning åt existensiella grundproblem som varit typiska för "romantiska" romaner i alla tider.

Fadern i Björn Håkansons roman älskar sin 18-årige son med en måttlöshet, som skapar konflikter. När sonen blir förälskad känner sig fadern sviken. Han blir svartsjuk på sonen och på den unga kvinna, som tagit sonen ifrån honom. Samtidigt hetsar åsynen av det unga parets kärlekslekar upp honom erotiskt och aktualiserar hans egna problem i förhållandet till hustrun.

Fadern själv för ordet i romanen, som utspelas inom en fyrarumslägenhets illa ljudisolerade väggar. Gradvis avslöjas hans ökande oro och osäkerhet, när han märker att den trygga familjevärld, där han haft en given roll att spela, inte längre lyder gamla lagar. Maktlösheten i hans kärlek gör honom alltmer desperat. När slutet kommer, har det samma grymma logik som i ett grekiskt ödesdrama.