Jag ensam : mitt skrivarliv före debuten

I Hur det började fick vi vara med om sjuårige Jans lustfyllda kunskapsinhämtande och följa hur världen omkring honom växte och blev alltmer begriplig. Jan var Björn Håkansons alter ego, och i berättelsen fanns 40-talets Sverige starkt närvarande.

I Jag Ensam fortsätter han att berätta om sitt liv, men gör det på ett helt annorlunda vis. Nu går han i gymnasiet, har upptäckt litteraturen och drömmer om att skriva. En dikt har han fått publicerad i Clarté och några bokrecensioner har han också skrivit i Östgöten. Då fattar han ett högtidligt beslut: han ska bege sig till Paris och satsa allt på att skriva. Bära eller brista – nu ska han se hur långt hans begåvning räcker. Så här formulerar han själv sitt beslut:

Jag själv, ett block och en penna. Fyra-fem månader i absolut ensamhet på ett hotellrum, pengarna från lärarviket i våras räcker bra, om jag snålar på allt. Nu är jag här. Inget att skylla på. Om det går åt skogen är det mitt fel. Då saknar jag begåvning, helt enkelt, då får jag bli lärare eller taxichaffis i stället.

Hur det går ska inte avslöjas, men under månaderna i Paris kastas han mellan euforiska skrivpasss och stunder när ingenting rör sig inom honom, mellan längtan efter andra människor och fasthållandet vid beslutet att alldeles ensam bestå provet. Och runt omkring honom fortsätter världen att växa.

I Jag Ensam, som alltså är en fristående fortsättning på Hur det började från 2005, gestaltar Björn Håkanson en mycket ung mans kamp för att bli författare och redovisar samtidigt en tidstypisk bildningsgång. Karaktäristiskt för båda böckerna är att de ingår i en mäktig våg av självbiografiska böcker, men de gör det genom att använda sig av romanens formspråk.