Elin Anna Labba – författare

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.

Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).

Samerna har tvångsförflyttats, förlorat sina marker, placerats i internat och utsatts för rasbiologi. Språket har tryckts undan och samer har beskrivits som primitiva och exotiska. Hur påverkar historien det samiska folket och hur mår det samiska samhället idag?

Inifrån Sápmi samlar över tjugo berättelser om att bli berövad sin identitet, växa upp utan att kunna sitt språk och om att inte betraktas som tillräckligt mycket same. Det handlar om att bära på flera kulturella identiteter och om förtryck och motstånd, förr och nu.

Samerna har haft sitt hem här långt före nationalstaterna och är ett av världens urfolk. Sápmi sträcker sig över Norge, Sverige, Finland och Ryssland och är ett gränsöverskridande landområde, med en kollektiv historia och gemensamma minnen. Inifrån Sápmi är en mosaik av erfarenheter och drömmar om en annan framtid.

Med Anna-Lill Drugge, Patricia Fjellgren, niilas helander, Lis-Marie Hjortfors, Roman Iakovlev, Pedar Jalvi, Sofia Jannok, Elin Anna Labba, Ann-Helén Laestadius, Ella-Maria Nutti, Outi Pieski, Katarina Pirak Sikku, Lea Simma, Sigbjørn Skåden, Niillas Aslaksen Somby, Inga Marja Steinfjell, Karin Stenberg, Paulus Utsi, Nils-Aslak Valkeapää, Áilu Valle, Oktjabrina Voronova, Annica Wennström, Helga West och Åsa Össbo.

Redaktörerna Patricia Fjellgren (f. 1976) har arbetat med revitalisering av de samiska språken och belönades med Språkrådets Minoritetsspråkspris 2017 och Malin Nord (f. 1973) är författare och dramatiker och ingår i Rådet för samisk litteratur inom Författarförbundet.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

Antologi av Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt. Se lista över samtliga skribenter nedan.

Antologin Brandtal består av ett fyrtiotal texter som behandlar vår tids brännande samhällsfrågor. Skribenterna är unga, äldre, kända, okända och deras texter är skrivna med olika temperament, röst, ton och stil. De är forskare, tidigare deltagare i Ortens bästa penna, barnmorskor, lärare, författare, socionomer, jurister, diakoner, präster, ideellt arbetande, verksamma inom andra samhällssektorer och insiktsfulla. 

I Brandtal skriver de om sina hjärtefrågor i form av brev, dikter, ilskna utropstecken och även saklig prosa. Bokens ämnen kretsar kring sjukvård, skola, socialt och polisiärt arbete, barnmorskearbete, klimat, kultur, orten, det samiska, krig och fred, politik, rasism och integration, äldrevård, forskning, folkbildning, nationalism, välgörenhet, makt och maktlöshet, anhörigfrågor, SiS-boenden, hbtqia, fattigdom, marknadstänkande, bostäder, brottsförebyggande arbete, barn och våld, arbetsmarknad och mycket mer.

Gemensamt för texterna är att det finns en tro: det kan bli bättre.

Författare: Runa Alakoski, Susanna Alakoski, Hana Al-Khamri, Maria Andersson Vogel, Firdevs Anik, Loran Batti, Katarina Bjärvall, Håkan Blomqvist, Tove Broheden, Annelie Bränström-Öhman, Magnus Dahlstedt, Mina Dennert, Faiaz Dowlatazai, Felipe Estrada, Bonnie Friedh, Lars Gårdfeldt, KG Hammar, Martin Harling, Eija Hetekivi Olsson, Martin Hultman, Nick Jones, Anette Kyhlström, Elin Anna Labba, Philip Lalander, Pernilla Landin, John Lapidus, Staffan Larsson, Sven-Eric Liedman, Nicolas Lunabba, Ana-Dolori Marinovi, Kristina Mattsson, Alexandra Pascalidou, Selma Rezagi , Tatjana Ristovski, Mahsa Rostami, Helene Rådberg, Tove Samzelius, Gudrun Schyman, Michaela Sjögren Cronstedt, Hans Swärd, Mats Söderlund och Lena Tallberg.

Redaktörer: Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!Cuohti jagi áigi sirdigohte boazosámiid bákkuin. Eiseválddit gohcodit covdosa dislokasuvdnan, muhto sámegillii cieggá sátni bággojohtin. Vuosttazat geat bákkus saddet guoddit ruovttuideaset vulget dainna jáhkuin ahte besset fas ruoktot.Hearrát dat bidje min muitala dál historjjá sirdolaccaid calmmiiguin. Elin Anna Labba lea cohkken muitalusaid, govaid, reivviid ja luohtedajahusaid ja das ilbmá olles koara jienaiguin, sis geat eai sat máhte muitalit. Moras mii ciegaduvvo muhto goitge manná buolvvas bulvii.För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!Cuohti jagi áigi sirdigohte boazosámiid bákkuin. Eiseválddit gohcodit covdosa dislokasuvdnan, muhto sámegillii cieggá sátni bággojohtin. Vuosttazat geat bákkus saddet guoddit ruovttuideaset vulget dainna jáhkuin ahte besset fas ruoktot.Hearrát dat bidje min muitala dál historjjá sirdolaccaid calmmiiguin. Elin Anna Labba lea cohkken muitalusaid, govaid, reivviid ja luohtedajahusaid ja das ilbmá olles koara jienaiguin, sis geat eai sat máhte muitalit. Moras mii ciegaduvvo muhto goitge manná buolvvas bulvii.För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Den nordsamiska utgåvan av Far inte till havet.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Den nordsamiska utgåvan av Far inte till havet.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Kun vesi vie kaiken.

Elin Anna Labban aistivoimainen, ajatuksia herättävä esikoisromaani on taitavasti kerrottu tarina, joka solisee ja ärjyy. Se näyttää armotta, kuinka valtion ja sähköyhtiön sokea edistyksen tavoittelu vaikuttaa luontoon, saamelaisten elämäntapaan ja yksilön ja yhteisön välisiin suhteisiin.

Kun Ingá ja Rávdná palaavat kesäkylään, se on jo jäänyt veden alle. Sähköyhtiö on jälleen varoittamatta padonnut järven, ja tuttu vesistö on paisunut vieraaksi, tylyksi mereksi, jonka pinnan alta kodat enää pilkottavat. He pelastavat, mitä voivat, mutta takaisin entiseen ei ole enää paluuta. Kirjassa eletään 1940-luvun Ruotsissa, jossa kolme naista – äiti, tytär ja täti – joutuvat vastakkain niin ruotsalaisen yhteiskunnan kuin toistensa ja oman yhteisönsäkin kanssa. Se on kertomus eri suuntiin repivistä tavoitteista, kapinasta, sopeutumisesta ja siitä, kuinka ennen elämää antaneesta vedestä tulee jatkuva uhka.

Älä mene mereen on julkaistu myös pohjoissaameksi (Ale mana merrii, 2024).

”Elin Anna Labban harvinaislaatuinen teos, jossa kutoutuvat yhteen niin ihmisen sisäinen kuin ulkoinenkin maailma, yksityiset ja geopoliittiset katastrofit sekä yksilön ja yhteisön suru, on tarpeellinen raikas tuulahdus aikana, jona yhä useampi kirjailija kääntää katseensa hallitsemattomasta maailmasta omaan sisäiseen maailmaansa – siihen ainoaan, jota enää pystyy hallitsemaan.” – Aftonbladet

”Laajalle rönsyilevä romaani kertoo sopeutumisen ja kapinoinnin hinnasta, kaksoisrangaistuksesta, jolta ei voi suojautua. Se on myös naisten tarina, kuvaus äidin ja tyttären välisestä kitkasta. Keski-ikäisellä Ingá-tyttärellä, joka kipuilee unohduksen ja kodittomuuden kanssa, on selvästi sisaria Ann-Helen Laestadiuksen, Karin Smirnoffin ja Kerstin Ekmanin tarinoissa.” – Sveriges Television

”Älä mene mereen on moniääninen, kaunis romaani kodin, tulevaisuudennäkymien, kielen, yhteisyyden ja lopulta ymmärryksen menettämisestä. Sen voi nähdä eräänlaisena muistokirjoituksena sille, mitä voimme vain pyytää anteeksi, vaikka emme voi koskaan anteeksiantoa odottaakaan.” – Dagens Nyheter

Elin Anna Labba on saamelainen kirjailija ja toimittaja, joka on myös toiminut saamelaista kirjallisuutta edistävän kirjailijakeskuksen vetäjänä. Vuonna 2024 Luulajan teknillinen yliopisto myönsi hänelle filosofian kunniatohtorin arvon. Elin Anna Labban August-palkittu esikoisteos Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige ilmestyi 2020. Se käsittelee saamelaisten pakkomuuttoja, joita toteutettiin 1900-luvun alusta 1950-luvulle asti.