Lytle Shaw – författare

I Fältarbeten argumenterar Lytle Shaw för att en inriktning mot plats och ­senare mot site inte bara tillät poeter som William Carlos Williams, Charles Olson, Gary Snyder, Amiri Baraka, Joanne Kyger, Clark Coolidge och Bernadette Mayer att dyka ned i en värld av fördjupad specificitet; en fält­arbetets poetik gjorde det också möjligt för dem att tänka sina relationer till angränsande discipliner – framförallt historiografi och etnografi – på nya sätt, och att kritiskt reflektera över och omkoda dessa fält. Genom att koppla platsens poesi till ­site-specifik konst omkontextualiserar Shaw i synnerhet Robert Smithsons arbete i relation både till dess konsthistoriska reception och till poesins historia, där Smithson idag för många yngre poeter framstår som en allt ­viktigare föregångare. Lytle Shaw är författare och kritiker. Han är också verksam vid New York University.

I sin essä teori med små bokstäver och den platsspecifika vändningen argumenterar den nordamerikanske litteraturvetaren och författaren Lytle Shaw för en teori som låter sig förändras och belysas av litteratur och konst, och inte endast omvänt. ”teori med små bokstäver” är teori inte som en oomtvistad förklaringsmaskin, utan som en del av ett samtal, en dialogisk teori som kan lära sig av, förvandla sig själv i relation till, föremålen för sina undersökningar. ”teori med små bokstäver” är teori som talar till, inte över, konsten, och så att konsten kan höras ”tala artikulerat till och som teori – ibland bjuda motstånd, erbjuda modifieringar och till och med ge upphov till tankemodeller helt utanför de existerande teoretiska begreppens korpus”. ”teori med mindre bokstäver” inbegriper hos Shaw också en ”platsspecifik” dimension, men som berör platsen inte bara på en empirisk, utan också på en diskursiv eller disciplinär skala. Här blir litteratur och konst på ett artikulerat vis mer än ett uttryck för eller en kommentar till en fysisk plats; den blir också ”en reflektion över de ramar för beskrivning eller tolkning som används för att framställa sådana platser”.

Narrowcast explores how mid-century American poets associated with the New Left mobilized tape recording as a new form of sonic field research even as they themselves were being subjected to tape-based surveillance. Media theorists tend to understand audio recording as a technique for separating bodies from sounds, but this book listens closely to tape's embedded information, offering a counterintuitive site-specific account of 1960s poetic recordings. Allen Ginsberg, Charles Olson, Larry Eigner, and Amiri Baraka all used recording to contest models of time being put forward by dominant media and the state, exploring non-monumental time and subverting media schedules of work, consumption, leisure, and national crises. Surprisingly, their methods at once dovetailed with those of the state collecting evidence against them and ran up against the same technological limits. Arguing that CIA and FBI "researchers" shared unexpected terrain not only with poets but with famous theorists such as Fredric Jameson and Hayden White, Lytle Shaw reframes the status of tape recordings in postwar poetics and challenges notions of how tape might be understood as a mode of evidence.

Narrowcast explores how mid-century American poets associated with the New Left mobilized tape recording as a new form of sonic field research even as they themselves were being subjected to tape-based surveillance. Media theorists tend to understand audio recording as a technique for separating bodies from sounds, but this book listens closely to tape's embedded information, offering a counterintuitive site-specific account of 1960s poetic recordings. Allen Ginsberg, Charles Olson, Larry Eigner, and Amiri Baraka all used recording to contest models of time being put forward by dominant media and the state, exploring non-monumental time and subverting media schedules of work, consumption, leisure, and national crises. Surprisingly, their methods at once dovetailed with those of the state collecting evidence against them and ran up against the same technological limits. Arguing that CIA and FBI "researchers" shared unexpected terrain not only with poets but with famous theorists such as Fredric Jameson and Hayden White, Lytle Shaw reframes the status of tape recordings in postwar poetics and challenges notions of how tape might be understood as a mode of evidence.

Gumshoe is a new series of architectural books that introduces an original approach to the writing of architectural history. Emulating the detective novel, the focus is on actual buildings rather than on speculative designs and theories. The style and form is fresh and scholarly but also easy and enjoyable to read. In Mysteries of a Communist Cave, the second book in the Gumshoe series, Lytle Shaw conducts an investigation of Oscar Niemeyer’s building for the French Communist Party’s (PCF) central committee in Paris.Designed in 1965, just as party theorists began to rethink many bedrock assumptions about representation, Oscar Niemeyer’s PCF building is a microcosm of the shifting political and architectural landscape of the 1960s. It is also a literal Marxist structure that can thus help us concretely picture just exactly what Structuralist Marxism might have been. Shaw draws out the PCF’s language and context one element at a time and puts the elegant curtain-wall building with its cave-like assembly hall into revelatory dialogue with interlocutors in film, philosophy, anthropology, and politics.Perhaps the ultimate mystery of the communist cave is that its owners have not more often and more powerfully presented their landmark building as the vivid source of imagery it could be for the kind of world the PCF might like to construct.