Spektakulära rymningar – serie

Det pågår en omfattande järnvägstrafik till Sobibor, i östra Polen, under större delen av 1942 och 1943. Det kommer fullsatta tåg med många vagnar flera gånger i veckan till den lilla järnvägsstationen utanför själva byn. Och alla passagerna – unga, gamla, friska, sjuka, män, kvinnor och barn – ska av just där. Men det var nästan ingen som reste därifrån.

Sobibor, var tillsammans med Belzec och Treblinka, rena förintelsemaskinen. Deras enda syfte var att döda så många som möjligt av Polens judar. Sobibor var minst. Där mördades omkring en kvarts miljon människor. Avrättningar pågick under en mycket begränsad tid – ungefär ett och ett halvt år. Det innebar i genomsnitt 500 människor om dagen, varje dag.

Det här är berättelsen om det stora upproret den 14 oktober 1943, när 320 lägerfångar i en samlad aktion gick till attack mot Hitlers bödlar. Berättelsen är tidigare utgiven i textform med titeln ”Sobibor – upproret i dödslägret” i antologin Historiens främsta rymningar, Semic 2009.

”Landets femton farligaste fångar är på fri fot efter massrymningen från Kumlafängelset i natt. Storlarm har gått i hela landet. Allmänhet och banker har varnats. I hela Mellansverige har polisspärrar upprättats.”

Så skrev Expressen på sin förstasida den 18 augusti 1972. En gigantisk jakt hade börjat och redan från början hade den en särskild laddning eftersom ingen skulle kunna rymma från Kumlafängelset.

Fängelset i Kumla hade byggts några år tidigare, 1965, som ett modernt och säkert förvaringsutrymme för grovt kriminella. Fångarna skulle vara effektivt bevakade under dygnets 24 timmar. Och om det osannolika hände, om någon lyckades forcera låsen inne på anstalten, skulle det inte göra mycket. Runt om hela fängelset hade det byggts en sju meter hög mur – dubbelt så hög som Berlinmuren som uppförts bara några år tidigare.

Och det dröjde inte förrän Kumla försågs med en specialenhet men ännu hårdare övervakning – en sorts fängelse i fängelset där värstingarnas värstingar skulle sitta. I dagligt tal kom den kort och gott att kallas bunkern.

Det rymningssäkra Kumlafängelset var ett uttryck för den hårda linjen inom kriminalvården på 1970-talet. Därför blev chocken stor när femton interner rymde natten till 18 augusti. Och den blev än större när det stod klart att de hade lyckats rymma från fängelsets säkraste ställe: bunkern.

Berättelsen om rymningen från Kumla är tidigare utgiven i textform med titeln ”Kumla – massrymningen som ingen märkte” i antologin Historiens främsta rymningar, Semic 2009.

Kan man rymma från helvetet? Många skulle säga att det är en hypotetisk fråga. Men från Djävulsön då?

Våren 1969 dök det plötsligt upp en man från ingenstans och påstod att han hade gjort just det, flytt från den fruktade straffkolonin i Franska Guyana – och mer bestämt från dess mest kända del, den lilla ön med namnet som lät som om den vore Satans hemvist. Den okände mannen hette Henri Charrière men kallade sig Papillon. Och han hade skrivit en bok om sitt liv. Den blev dundrande bestseller, först i Frankrike och sedan runtom världen. Det dröjde inte länge innan Hollywood gjorde om hans levnadsberättelse till en mycket framgångsrik film med en av tidens största stjärnor, Steve McQueen, i huvudrollen.

Men var Papillons historia sann? Kunde man verkligen rymma från den där ökända, stinkande febersjuka inrättningen som de flesta hört talas om, men nästan ingen kände till närmare?

Gunnar Wall berättar om straffkolonin Djävulsön. Berättelsen är tidigare utgiven i textform med titeln ”Djävulsön – helvetet i djungeln” i antologin Historiens främsta rymningar, Semic 2009.