Visar resultat för..."Phonomedia"

En faktadel som tar upp döendes, närståendes, vårdgivares och själavårdares/lyssnares svårigheter och visar möjligheter att hantera de aktuella problemen, hur förståelse för patientens olika utmaningar kan stärkas och stöd ges till vårdgivares och lyssnares egen bearbetning av dödsängslan och hantering av människors maktlöshet. En andra del består av 55 stycken ”berättelser” utifrån autentiska frågeställningar med själavårdande bemötanden men utan att prästens, läkarens tystnadsplikt åsidosätts. Frågor om det finns en god Gud aktualiseras inte sällan i livets slutskede men boken visar en respekt för dem som inte har en kristen tro. Även den kristna tron som stöd eller börda tas upp och berörs i en fjärdedel av berättelserna. Djupast handlar boken om livsmod och livsmod förmedlar den… mod att orka leva och när den stunden är inne, mod att våga dö. Ur förord av Cecilia Wadstein, präst, diplomerad Sankt Lukasterapeut. Recensioner: Kinmans bok är angelägen för alla inom vården och själavården och förmedlar hopp och livsmod. Håkan Stenow, Bibliotekstjänst En självklar bok i vårdutbildning och prästens praktiska studier. Men den är också en välkommen bok för oss alla som emellanåt funderar på hur det en gång kommer att vara då livet närmar sig slutet. Jakob Carlander, psykoterapeut, författare Östgöta Correspondenten 2014-02-17 Gemenskap 42:2 2014, Centrumkyrkan i Norrköping: Recension av psykoterapeut Cathrina Östberg ”… Varsamt och ömsint visar författaren på försoningens möjlighet inför döden. Försoning med människor, med hur livet blev och med sin egen död, om värdighet och tillitsfullt liv in i det sista, om att få känna sig hel inför sin egen död… Författaren berör också det kristna hoppet! ... Med stor respekt införlivas de individuella perspektiven från patienter på ett tolerant och livsbejakande sätt. Boken Ett stycke av vägen – möten i livets slutskede tränger under huden och berör på djupet!” Psykoterapeut Cathrina Östberg, Gemenskap 42:2 2014, Centrumkyrkan, Norrköping. Boken vänder sig till vården, kyrkan, anhöriga och människor som vill fundera över våra mänskliga livsvillkor med betoning på livet och döden, lidandet, kampen och meningen. Boken vill visa döendes problemområden, hur vi som finns nära kan vara till stöd, hur vi själva kan påverkas i mötena och hur vi kan bearbeta vår egen dödsångest. Sankt Lukas Våren/Sommaren 2014 …en bra bok på ett angeläget och svårt tema – väl värd att läsa … då boken innehåller kunskaper som kan bidra till att minska den egna ångesten inför mötet med döende patienter. Christer Olofsson i Distriktsläkaren 2/2014 Existentiella frågor i livets slutskede: Ett stycke av vägen är angelägen inte endast för dem som står till tjänst för att följa en medmänniska i livets slutskede, utan också för oss människor som känner rädsla vid tanken på vår egen eller andras död. … Djupast sett handlar boken om mod att leva hela sitt liv, för de döende och för oss som ännu inte ser en slutpunkt för våra liv. Äldreomsorg: Fortbildande, nr. 1 2014 I sina böcker väljer Agnete bort det akademiska språket och kan då samtidigt röra sig i det lilla och det stora perspektivet samt sträcka ut långt för att nå bredden och djupet - samtidigt! Likaledes tillägnar vi oss ett oändligt antal nyanser som svar på dom viktiga frågorna - vi känner igen oss i! Tillsammans med Agnete Kinman vågar jag vara i maktlösheten......är det inte där Gud bor!?! Jag rekommenderar Agnete Kinmans senaste böcker - Ett stycke av vägen – Möten i livets slutskede samt Må din väg gå dig till mötes – Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom som obligatorisk kurslitteratur inom teologisk utbildning. Gunilla Drotz, sjukhuspräst em 2022-01-01

Recension i Katolskt Magasin nr 7/2020 av Birgit Ahlberg-Hyse ”Poesikonst av högsta dignitet framträder i Agnete Kinmans bok Det som vi aldrig anat, med underrubriken Om försoning med livet och döden, där hon klär livets avgörande skeden i sonettens dräkt. Förra året gav Agnete Kinman ut Tankar om Guds närvaro – och vår, anmäld i Km nr 9/2019. Hon belyste människans längtan efter Gud och vittnade om Guds svar i medlidande och omsorg. Hennes utgångspunkt var erfarenheterna från livet som läkare, präst i Svenska kyrkan och själavårdare inom S:t Lukas. Nu ges samma bakgrund en ny gestaltning när hon lämnar prosan för lyriken. Och hon gör det inte lätt för sig genom att använda sonetten, denna strängt behärskade diktform… Agnete Kinman går till och med ännu längre in i disciplinen när hon tar förstaraderna från fjorton sonetter, binder ihop dem till en femtonde och skapar en så kallad sonettkrans. Finns någon innehållslig substans kvar när så höga krav ställs på formen? Ja – och det är förunderligt. Med elegans berättar Kinman om människor hon mött, om kärleken, sveket, tilliten, tvivlet, livskraften, döendet och – i en sista rörande sonett – försoningen med livet och döden. Boken har fyra sonettkransar med varsitt specifikt innehåll och trots att rader återanvänds behålls essensen i varje krans. Den varma inlevelsen finns där trots att orden är noga utmejslade i nödvändig stilisering. De bildar en väv, utsökt som den finaste damast där varp och inslag kan vara av samma färg men där ändå ett eget mönster framträder tydligt. Med sina sonettkransar visar Agnete Kinman att hon, utöver sin medicinska och pastorala kapacitet, är en poet med särskild begåvning.” Recension av Lars Ringberg Det är en fascinerande läsning, inte bara för det varma temat om att försonas, utan för att poesin är skriven i sonettkransar. Varje första rad i en vers, skriven som en sonett, återvinns i den sista versen där raderna tillsammans bildar en sorts essens av hela sonettkransen. För mig innebar detta att det dikten ville berätta framträdde sakta, bit för bit, som ett gammaldags fotografi i framkallningsbadet, där till sist varje detalj blir synlig i den allra sista sonetten. Jag läste sedan också en av de fyra sonettkransarna som högläsning för min fru och son. De lyssnade andäktigt. Orden ligger så fint i munnen och temat är både gripande och uppbyggligt. Ur brev från Inger Giertz, Präst Från “föräldrars trygga famn”, som är en närvaro av helighet, men också av aningen om den större heligheten, det inte kända som ändå finns, som bär nu och som finns också då timglasets sand når botten. ––– Du talar ömt och djupt om hur befrielse och växt kan komma, då någon öppnar sig för att lyssna lyhört och fördomsfritt på en som försiktigt, steg för steg, delar med sig av sitt livs barlast. En tidigare oanad frihet inträder i hennes liv och en djupare gemenskap mellan de två som delat. ––– Vilken finstämd skildring av en människa som står framme vid dödens port! Här finns det sanna konstaterandet att vi inget vet - enligt vanliga definitioner på vetande- om vad som finns bakom dörren. Inte heller om meningen med vårt liv. Och ändå finns ett vetande hos denna döende kvinna. Ett vetande som bär. Hon kan summera sitt liv i tacksamhet. Hon kan lämna de sina, trots att det smärtar, för hon anar bron till Ljuset. Hon kan se hur det mörka och svåra ändå blivit till glädje och växt. Jag kommer bära med mig din fina bild av “nattens livsdroppar i livets daggbladsskål”. Så sant och så vackert! Nattens mörker och kyla är förutsättningen för det livgivande vattnet! Tack för den bilden! ––– Tack, Agnete, för en fin bok!” Personlig kommentar av Henrik Ranby, universitetslektor och författare till sonettsamlingen Museum. "I [boken] fann jag en fin balans mellan innehåll och form och något skenbart självklart som det säkert ligger mycket arbete bakom. Tack alltså för fin, intressant och inspirerande läsning. Jag kommer att återvända till Det som vi aldrig anat fler gånger och reflektera mer över försoningstanken.”

Vi lever i en upprörd värld, i en tid, där vår individualitet ofta tenderar att få företräde och där konsumtion och yta ofta dominerar. Många av oss har erfarenhet av otålighet och rastlöshet, otillfredsställelse och skavande oro, av vemod och något diffust vi inte kan sätta namn på. Vi brottas med frågan om lidandet och meningen med livet, vårt liv. Boken du håller i din hand vill visa vägar att bättre kunna förstå våra reaktioner och att hjälpa oss minnas upplevelser, vilkas innebörd vi inte riktigt kunnat ta till oss. Boken vill visa hur våra liv kan bli en vandring i längtan, när mycket av det yttre skalas av och vi vågar tillåta oss att söka inåt för att finna hopp och mening, inre trygghet, glädje och frid. En fråga vi kan bära med oss genom läsningen av boken, en fråga vi alla kan ställa oss är: Vad är min djupaste längtan? Agnete Kinman är läkare och präst, själavårdsutbildad vid Sankt Lukas. Hon har mångårig erfarenhet av människors sökande och längtan i livet likaväl som inför livets slutskede.