Agnete Kinman – författare

Hur kan vi som medmänniskor bidra till att minska någon annan människas ensamhet? Kyrkans besökstjänst vill stimulera till att vi börjar fundera över hur vi var och en kan bidra. Den vill också visa hur ideell tjänst för andra människor, med små medel, kan göra skillnad i deras tillvaro. Genom det arbetet berikas också besökaren. Den glädje det ger att se en annan människa leva upp och förbättra sina möjligheter att hantera sitt liv ökar meningsfullheten i det egna livet.

Bokens syfte är också att berätta om hur besökstjänst i hem och på institution kan fungera på ett respektfullt och lyhört sätt, och ge tips på hur vi kan hantera olika situationer vi kan ställas inför. Vi får möjlighet att fundera över balansen mellan att ge ut till andra och att sätta egna gränser och hur vi själva påverkas i mötena. Agnete Kinman är präst och läkare med själavårdsutbildning och mångårig erfarenhet av besökstjänst, själavårdande arbete i kyrka och i vård, både som anställd och ideell.

 

Kyrkans besökstjänst: en bok som ger redskap för församlingsmedarbetare att starta, delta och utvärdera arbetet med kyrkans besökstjänst.

En faktadel som tar upp döendes, närståendes, vårdgivares och själavårdares/lyssnares svårigheter och visar möjligheter att hantera de aktuella problemen, hur förståelse för patientens olika utmaningar kan stärkas och stöd ges till vårdgivares och lyssnares egen bearbetning av dödsängslan och hantering av människors maktlöshet. En andra del består av 55 stycken ”berättelser” utifrån autentiska frågeställningar med själavårdande bemötanden men utan att prästens, läkarens tystnadsplikt åsidosätts. Frågor om det finns en god Gud aktualiseras inte sällan i livets slutskede men boken visar en respekt för dem som inte har en kristen tro. Även den kristna tron som stöd eller börda tas upp och berörs i en fjärdedel av berättelserna. Djupast handlar boken om livsmod och livsmod förmedlar den… mod att orka leva och när den stunden är inne, mod att våga dö. Ur förord av Cecilia Wadstein, präst, diplomerad Sankt Lukasterapeut. Recensioner: Kinmans bok är angelägen för alla inom vården och själavården och förmedlar hopp och livsmod. Håkan Stenow, Bibliotekstjänst En självklar bok i vårdutbildning och prästens praktiska studier. Men den är också en välkommen bok för oss alla som emellanåt funderar på hur det en gång kommer att vara då livet närmar sig slutet. Jakob Carlander, psykoterapeut, författare Östgöta Correspondenten 2014-02-17 Gemenskap 42:2 2014, Centrumkyrkan i Norrköping: Recension av psykoterapeut Cathrina Östberg ”… Varsamt och ömsint visar författaren på försoningens möjlighet inför döden. Försoning med människor, med hur livet blev och med sin egen död, om värdighet och tillitsfullt liv in i det sista, om att få känna sig hel inför sin egen död… Författaren berör också det kristna hoppet! ... Med stor respekt införlivas de individuella perspektiven från patienter på ett tolerant och livsbejakande sätt. Boken Ett stycke av vägen – möten i livets slutskede tränger under huden och berör på djupet!” Psykoterapeut Cathrina Östberg, Gemenskap 42:2 2014, Centrumkyrkan, Norrköping. Boken vänder sig till vården, kyrkan, anhöriga och människor som vill fundera över våra mänskliga livsvillkor med betoning på livet och döden, lidandet, kampen och meningen. Boken vill visa döendes problemområden, hur vi som finns nära kan vara till stöd, hur vi själva kan påverkas i mötena och hur vi kan bearbeta vår egen dödsångest. Sankt Lukas Våren/Sommaren 2014 …en bra bok på ett angeläget och svårt tema – väl värd att läsa … då boken innehåller kunskaper som kan bidra till att minska den egna ångesten inför mötet med döende patienter. Christer Olofsson i Distriktsläkaren 2/2014 Existentiella frågor i livets slutskede: Ett stycke av vägen är angelägen inte endast för dem som står till tjänst för att följa en medmänniska i livets slutskede, utan också för oss människor som känner rädsla vid tanken på vår egen eller andras död. … Djupast sett handlar boken om mod att leva hela sitt liv, för de döende och för oss som ännu inte ser en slutpunkt för våra liv. Äldreomsorg: Fortbildande, nr. 1 2014 I sina böcker väljer Agnete bort det akademiska språket och kan då samtidigt röra sig i det lilla och det stora perspektivet samt sträcka ut långt för att nå bredden och djupet - samtidigt! Likaledes tillägnar vi oss ett oändligt antal nyanser som svar på dom viktiga frågorna - vi känner igen oss i! Tillsammans med Agnete Kinman vågar jag vara i maktlösheten......är det inte där Gud bor!?! Jag rekommenderar Agnete Kinmans senaste böcker - Ett stycke av vägen – Möten i livets slutskede samt Må din väg gå dig till mötes – Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom som obligatorisk kurslitteratur inom teologisk utbildning. Gunilla Drotz, sjukhuspräst em 2022-01-01

Kanske tänker vi att vi vill bli av med sorgen, och för säkerhets skull försöker vi förtränga den. Eller kanske tankar kommer att sorgen är det enda jag har kvar, och den vill jag hålla fast vid. Vi behöver se på sorgen på ett annat sätt, för den har en viktig funktion och hjälper oss att komma vidare. Fjärilen med det vackra namnet »Sorgmantel» blir en symbol för sorgeprocessen: Sorgen, hoppet och stunder av glädje finns med i färgerna. Den viktiga vilan blir tydlig inför den fortsatta färden – mot nya möjligheter, in i framtiden. Agnete Kinman skriver för dig som sörjer och för dig som möter människor som snart kommer att dö, deras anhöriga och människor som sörjer efter ett dödsfall – du kan vara vårdgivare, präst, diakon, diakonimed- arbetare, kyrkvaktmästare, begravningssamordnare eller kanske »bara» medmänniska, med eller utan religiös tro. I den här boken vandrar hon tillsammans med dig genom sorgens och avskedets olika faser och berättar om vanliga reaktioner och hur du kan finnas där i både sorgen och hoppet – en livsviktig uppgift. AGNETE KINMAN är läkare och präst och har genomgått S:t Lukas 3-åriga utbildning i Enskild själavård. Hon har gett ut en rad böcker om diakonalt arbete, själavård och sorg. »I denna bok tas frågor om människans oro och vånda på djupaste allvar både vid livets slut och i sorgens tid. Just därför blir den kristna livstydningen så befriande och närgående. Här handlar det om ’människa först, kristen sedan’, en insikt redan från gamle Grundtvigs dagar.» – Martin Lind, biskop emeritus i Linköpings stift »Det här är den bok jag har saknat när jag undervisade blivande präster i själavård. Den kan genom sin konkretion och genom författarens stora kompetens och erfarenhet komma att betyda mycket för präster och andra som möter döende och död.» – Cecilia Wadstein, präst och lärare i själavård. »Författaren delar rikligt med sig av sin långa livsvisdom liksom av sin dubbla kompetens som läkare och präst. ... Den döendes rätt att bli lyssnad till, som till exempel hur vården ska se ut under den allra sista tiden betonas, liksom vikten av att reda ut, att försonas med hur livet blev och försoningen med närstående och med sig själv ur olika aspekter. Läsaren får också ta del av praktiska frågor kring smärtlindring, av vad som händer i själva dödsögonblicket liksom hur man bäst kan ta avsked och vad barn i olika åldrar kan förstå om döden. Boken, tror jag, kan berika och lära dem som arbetar inom vård och omsorg, ämbetsbärare i kyrkor och samfund, medmänniskor i till exempel besöksgrupper liksom anhöriga och vänner, ja, kanske också oss själva när vi en gång befinner oss i livets slutskede.» – Karin Sjöqvist Wernberg, präst i Svenska Kyrkan »Under den gångna sommaren har jag umgåtts med Agnete Kinmans bok "Sorgen och hoppet - de livsviktiga" varje morgon framför brasan i köket på landet. Många tankar har väckts - minnen och erfarenheter från min sjukhuspastorstid på Karolinska Sjukhuset, min pastorsgärning i stort och inte minst mina utbildningar i "vård i livets slutskede" bl.a. på olika hospicesjukhus i England. Att Agnete också tagit intryck av Cicely M. Saunders är inte att ta miste på. Denna tankerevolutionär, som utvecklade den palliativa vården från inställningen att "nu kan vården ingenting mera göra för den här patienten" till "nu skall vi göra allt för att patienten skall få all tänkbar omsorg - smärtlindring till kropp, själ, ande och sitt sociala sammanhang" och därmed skapade en helt, för vår tid, ny vårdform. Att Agnete dessutom öser ur sina kunskaper och erfarenheter både som läkare och präst gör boken oerhört mångsidig och användbar både för all personal inom vården men också för olika personalkategorier inom kyrka och frikyrka. Bokens användbarhet ökar väsentligt då den också riktar sig till den döende patienten själv med all dess oro, ångest, frågeställningar och inte minst patientens anhöriga före, under och efter dödsfall. Sorgens funktion - så bortglömd i vår kultur - men så viktig för enskilda sörjandes överlevnad och framtid får en grundläggande belysning. För mig kändes det också nytt och viktigt med tankarna kring barns reaktioner inför död och sorg. Stort tack för ett så övergripande arbete i livets tjänst.» – Per Rikardson, pastor och leg. psykoterapeut S:t Lukas i Östergötland »Med lång erfarenhet från ett yrkesliv bland sjuka, ensamma, döende och sörjande har Kinman givit ut en rad böcker om sorg och själavård. I sin senaste bok Sorgen & hoppet, de livsviktiga (2024) berör hon det viktiga sorgearbetet och hur det kan hjälpa oss att komma vidare. Här liksom i tidigare utgivna verk betonar hon rollen som ”medvandrare”… Här redogör hon varmt och insiktsfullt för sorgens och avskedets väg genom olika stadier och möjliga reaktioner på dem. Agnete Kinman förblir, liksom i tidigare titlar, allmängiltig och bred i sitt tilltal. Hennes tankar angår alla oavsett religiös tro, kulturell eller filosofisk inriktning. Läs henne!» – Catrin Villaume Fägerstrand, kulturjournalist »Man lär sig mycket av att läsa boken. Den är mycket tänkvärd och väldigt lättläst. Den innehåller många guldkorn att ta vara på. Jag fäste mig vid vikten av att ”stanna kvar” i möten för att ge tid till eftertanke. Vi finns med…» – Åke Tedbrant, palliativ läkare »En viktig bok och ett stöd. Fint att den går att använda när man behöver lite hjälp inom något speciellt område. En bok att återvända till gång på gång.» – Annika Anderälv Larsson, diakon på Änggårdens hospice, Göteborg »Jag har läst din bok "Sorgen och Hoppet - de livsviktiga". Jag blev mycket imponerad av både innehållet och din stil att utan jargong berätta och beskriva dina erfarenheter och tankegångar förknippade med psykodynamiskt orienterade insikter. Vi har visst också i vårt land skrivit många böcker både av präster och psykologer angående samma tema men inga böcker jag har läst har lyft fram hoppet och förlåtelse så bra vid sidan av förtvivlan, ilskan och rädslan. Och sorgmanteln i omslaget passar perfekt till bokens bud. Vi bär från första andetaget till det sista både sorgen och hoppet i vårt inre.» – Ilpo Lahti, psykiater och psykoanalytiker, Åbo »Med glädje och förväntan öppnar jag varje ny bok skriven av Agnete Kinman. ... Hennes vägledning är mig till stor hjälp bland annat vid möten med människor genom Kyrkans besökstjänst.» – Maila Sörman, ideell i Svenska Kyrkans besökstjänst »Med stor behållning lägger jag ifrån mig Agnete Kinmans senaste bok om Sorgen & Hoppet. En finstämd upplevelse som alla borde läsa men i första hand de som befinner sig eller arbetar i ”dödens väntrum” – ord som ger hopp o tro.» – lili Stenmark, gallerist GalleriLi, mottagare av biskop Martin Lönnebos kulturstiftelses pris

Recension i Katolskt Magasin nr 7/2020 av Birgit Ahlberg-Hyse ”Poesikonst av högsta dignitet framträder i Agnete Kinmans bok Det som vi aldrig anat, med underrubriken Om försoning med livet och döden, där hon klär livets avgörande skeden i sonettens dräkt. Förra året gav Agnete Kinman ut Tankar om Guds närvaro – och vår, anmäld i Km nr 9/2019. Hon belyste människans längtan efter Gud och vittnade om Guds svar i medlidande och omsorg. Hennes utgångspunkt var erfarenheterna från livet som läkare, präst i Svenska kyrkan och själavårdare inom S:t Lukas. Nu ges samma bakgrund en ny gestaltning när hon lämnar prosan för lyriken. Och hon gör det inte lätt för sig genom att använda sonetten, denna strängt behärskade diktform… Agnete Kinman går till och med ännu längre in i disciplinen när hon tar förstaraderna från fjorton sonetter, binder ihop dem till en femtonde och skapar en så kallad sonettkrans. Finns någon innehållslig substans kvar när så höga krav ställs på formen? Ja – och det är förunderligt. Med elegans berättar Kinman om människor hon mött, om kärleken, sveket, tilliten, tvivlet, livskraften, döendet och – i en sista rörande sonett – försoningen med livet och döden. Boken har fyra sonettkransar med varsitt specifikt innehåll och trots att rader återanvänds behålls essensen i varje krans. Den varma inlevelsen finns där trots att orden är noga utmejslade i nödvändig stilisering. De bildar en väv, utsökt som den finaste damast där varp och inslag kan vara av samma färg men där ändå ett eget mönster framträder tydligt. Med sina sonettkransar visar Agnete Kinman att hon, utöver sin medicinska och pastorala kapacitet, är en poet med särskild begåvning.” Recension av Lars Ringberg Det är en fascinerande läsning, inte bara för det varma temat om att försonas, utan för att poesin är skriven i sonettkransar. Varje första rad i en vers, skriven som en sonett, återvinns i den sista versen där raderna tillsammans bildar en sorts essens av hela sonettkransen. För mig innebar detta att det dikten ville berätta framträdde sakta, bit för bit, som ett gammaldags fotografi i framkallningsbadet, där till sist varje detalj blir synlig i den allra sista sonetten. Jag läste sedan också en av de fyra sonettkransarna som högläsning för min fru och son. De lyssnade andäktigt. Orden ligger så fint i munnen och temat är både gripande och uppbyggligt. Ur brev från Inger Giertz, Präst Från “föräldrars trygga famn”, som är en närvaro av helighet, men också av aningen om den större heligheten, det inte kända som ändå finns, som bär nu och som finns också då timglasets sand når botten. ––– Du talar ömt och djupt om hur befrielse och växt kan komma, då någon öppnar sig för att lyssna lyhört och fördomsfritt på en som försiktigt, steg för steg, delar med sig av sitt livs barlast. En tidigare oanad frihet inträder i hennes liv och en djupare gemenskap mellan de två som delat. ––– Vilken finstämd skildring av en människa som står framme vid dödens port! Här finns det sanna konstaterandet att vi inget vet - enligt vanliga definitioner på vetande- om vad som finns bakom dörren. Inte heller om meningen med vårt liv. Och ändå finns ett vetande hos denna döende kvinna. Ett vetande som bär. Hon kan summera sitt liv i tacksamhet. Hon kan lämna de sina, trots att det smärtar, för hon anar bron till Ljuset. Hon kan se hur det mörka och svåra ändå blivit till glädje och växt. Jag kommer bära med mig din fina bild av “nattens livsdroppar i livets daggbladsskål”. Så sant och så vackert! Nattens mörker och kyla är förutsättningen för det livgivande vattnet! Tack för den bilden! ––– Tack, Agnete, för en fin bok!” Personlig kommentar av Henrik Ranby, universitetslektor och författare till sonettsamlingen Museum. "I [boken] fann jag en fin balans mellan innehåll och form och något skenbart självklart som det säkert ligger mycket arbete bakom. Tack alltså för fin, intressant och inspirerande läsning. Jag kommer att återvända till Det som vi aldrig anat fler gånger och reflektera mer över försoningstanken.”

Vi lever i en upprörd värld, i en tid, där vår individualitet ofta tenderar att få företräde och där konsumtion och yta ofta dominerar. Många av oss har erfarenhet av otålighet och rastlöshet, otillfredsställelse och skavande oro, av vemod och något diffust vi inte kan sätta namn på. Vi brottas med frågan om lidandet och meningen med livet, vårt liv. Boken du håller i din hand vill visa vägar att bättre kunna förstå våra reaktioner och att hjälpa oss minnas upplevelser, vilkas innebörd vi inte riktigt kunnat ta till oss. Boken vill visa hur våra liv kan bli en vandring i längtan, när mycket av det yttre skalas av och vi vågar tillåta oss att söka inåt för att finna hopp och mening, inre trygghet, glädje och frid. En fråga vi kan bära med oss genom läsningen av boken, en fråga vi alla kan ställa oss är: Vad är min djupaste längtan? Agnete Kinman är läkare och präst, själavårdsutbildad vid Sankt Lukas. Hon har mångårig erfarenhet av människors sökande och längtan i livet likaväl som inför livets slutskede.