Alan Asaid - Böcker

I nummer 3 2010 försöker vi ta oss an några av litteraturens grundläggande frågor: Vad är fult och vad är fint? Hur ska man egentligen skriva, och hur ska man inte skriva? Kan romanens gränser förändras? Detta gör vi genom att diskutera litteraturens genrer. Vi utlovar ett nummer där motsättningar, reflektioner, och analyser av bokmarknaden trängs sida vid sida med texter som förklarar varför det är bra att flytta till Bangalore om man tänker börja skriva deckare. Ett nummer där du dessutom kan läsa nyskriven poesi och prosa, både på längden och bredden. Ur innehållet: Klassiker, fantasy och sanna berättelser Ann Steiner Roman utan manifest Gunnar D Hansson Trojjam Anne Carson Varför Anne Carson är en så bra poet Mara Lee Att svälta ilskan Mats Kolmisoppi Conrad Alan Asaid Det enda kriget Ann Ighe Motståndets estetik (remix) Andrzej Tichý Textsamtalet, en praktik Magnus Jansson Varför du såg The Wire Malin Nilsson Stycke för röster Mats Kempe, Patrik Stensson Det exotiskas diskreta charm Zac O'Yeah Att samla frågor Linda Hofvander

Lars Andersson om en magikers korgflätande Alan Asaid märker ut svårtydda ord Tage Aurell går längs en gammal landsväg Linda Beel utforskar museets materialitet Jesper Brygger ser möjligheter genom ett fönster Martin Engberg lyssnar till texten Helena Fagertun outgråter Helga Krook berättar om berättande Anja Nachaum om minne, jord och kropp Zac O’Yeah drar paralleller mellan Indiana Jones och Mo Yan Amalie Smith för samman celldelning och tvåsamhet Anja Høvik Strømsted om att fånga vildsvin Maria Zennström om sin pappa och landet han levde i; Ida Linde om Eduardo Galeanos Fotbollen – vilken historia, Martina Lowden om Jila Mossaeds Ett ljud som bara jag kan, Jonas Rasmussen om Ursula Andkjaer Olsens Det 3. årtusindes hjerte, Steve Sem-Sandberg om Gerald Murnanes Korntäppa, Lidija Praizovic om Nina Bouraouis Enstörig

Det här är ett nummer som säger att fragmenten och skissen ibland är en mer adekvat bärare av de erfarenheter och kunskaper som ska skildras än den helgjutna formen. Dubravka Ugrešic´ uppfann inte fragmentet, men hon har i sina böcker visat hur det fungerar som exilens formspråk. »För första gången läser jag en text som bekräftar mig, min bakgrund», skriver Meira Ahmemulic´ om sitt första möte med Ugrešic´s texter. En del författarskap tycks mer än andra frambesvärja lusten att tala om de egna erfarenheterna. I det här fallet har det säkert just att göra med Ugrešic´s sätt att demonstrera hur fragmenten, och detaljerna, ibland på ett bättre sätt än de övergripande svepen, kan synliggöra de stora sammanhangen. Däri finns kanske också nyckeln till varför hon på ett så ledigt sätt kan röra sig mellan det essäistiska och det skönlitterära uttrycket.

Ord&Bild nr 5/15-1/16 innehåller ett rikt temablock om Guld, men också en essä om skrivande och försoning av Elisabeth Hjorth, samt en om statslöshetens historia av Lyndsey Stonebridge. Samt, som alltid, litteraturkritik!