Bjarke Olsen – författare

Omar føler sig udenfor og bliver ikke accepteret i klassen, hvilket han ikke kan forstå. Det viser sig, at dette kan skyldes, at Omar kommer fra et andet land, Marokko, hvor folk har en anden hudfarve. Den marokkanske kultur ser noget anderledes ud end den svenske. Man klæder sig efter, hvad der er almindeligt lokalt, og mad og drikke adskiller sig på mange måder i smag og krydring. Hvis børnene ikke har oplevet andet end den svenske måde, bliver man let afvisende, især hvis børnene hører voksnes nedsættende kritik. Det er lettere at udtrykke nedsættende og racistiske ord end at vise tolerance over for hinanden. Det er os voksnes pligt at lære børnene, at lige værd og inklusion er grundlæggende for et behageligt samfund, hvor vi alle skal bo og leve.

Omar känner sig utanför och blir inte accepterad i klassen vilket han inte kan förstå. Det visar sig att detta kan bero på att Omar kommer från ett annat land, Marocko där människorna har en annan hudfärg. Den marockanska kulturen ser något annorlunda ut än den svenska. Man klär sig enligt vad som är vanligt lokalt och mat och dryck skiljer sig på många vis i smak och kryddning. Om barnen inte har upplevt annat än det svenska sättet, då blir man lätt avvisande och speciellt om barnen får höra vuxnas nedsättande kritik. Det är lättare att uttrycka nedsättande och rasistiska ord än att visa tolerans mot varandra. Det är vi vuxnas skyldighet att lära barnen att lika värde och inkluderande är grundläggande för ett trivsamt samhälle där vi alla skall bo och leva.

Omar känner sig utanför och blir inte accepterad i klassen vilket han inte kan förstå. Det visar sig att detta kan bero på att Omar kommer från ett annat land, Marocko där människorna har en annan hudfärg. Den marockanska kulturen ser något annorlunda ut än den svenska. Man klär sig enligt vad som är vanligt lokalt och mat och dryck skiljer sig på många vis i smak och kryddning. Om barnen inte har upplevt annat än det svenska sättet, då blir man lätt avvisande och speciellt om barnen får höra vuxnas nedsättande kritik. Det är lättare att uttrycka nedsättande och rasistiska ord än att visa tolerans mot varandra. Det är vi vuxnas skyldighet att lära barnen att lika värde och inkluderande är grundläggande för ett trivsamt samhälle där vi alla skall bo och leva.

"Denne vidunderlige bog vil transportere dig til nye horisonter og ud over dine vildeste drømme. Du vil nyde hver side. ÖffliBöffli er en ekstremt intelligent ung gris. Hans viden er encyklopædisk. Pelle Pistol er en kat. Han er en flot, ret forfængelig, men meget modig. Han er oberst i kongens livgarde. Kalle Kanon er en bulldog. Han er gnaven og sur, men han er hård, modig og den mest loyale af venner. Han er en artilleriofficer. Trioen er mere menneskelige end dyr og taler alle sprog i universet. Følg dem på deres spændende eventyr gennem tid, rum og historie. Besøg hulemænd, meandertalere og en nyopdaget planet beboet af robotter. Rejs med dem til havets bund og gennem galakserne. Bliv transporteret af drager, hvaler og ubåde. Mød aztekere, romere, vikinger og conquistadorer. Kæmp med Francis Drake, når han besejrer den spanske armada. Sejl langs Nilen, Mississippi-floden og Den Gule Flod. Følg de tre venner, når de beskytter en ædel fransk familie fra guillotinen, redder slaver fra onde fangevogtere og redder en landsby fra en pest af rotter. Se pyramiderne i Egypten og den kinesiske mur blive bygget. Overlev med dem, når de kæmper mod snestorme og sandstorme, ørkener og vandfald, piratangreb, tsunamier og tohovedede slanger."

Ny barnbok tar läsaren med på svindlande äventyr i Tid och Rymd. Mot Nya Uppdrag – fjärde boken i den fantasifulla serien om ÖffliBöffli och hans vänner. Den äventyrliga bokserien om ÖffliBöffli och hans vänner fortsätter med Mot Nya Uppdrag, den fjärde delen i serien. I den nya boken väntar ännu ett färgstarkt äventyr där tid och rymd inte sätter några gränser. Med värme, fantasi och upptäckarglädje bjuder Mot Nya Uppdrag in läsaren till en värld där ÖffliBöffli och hans vänner färdas obesvärat mellan olika tider och platser. På vägen möter de nya utmaningar, oväntade möjligheter och uppdrag som för berättelsen framåt med både spänning och humor. Boken riktar sig till läsare som uppskattar fantasifulla berättelser, stark vänskap och äventyr där allt kan hända. Som fjärde del i serien fördjupar Mot Nya Uppdrag den värld som tidigare böcker byggt upp, samtidigt som den öppnar dörren för nya läsare att kliva in i ÖffliBöfflis universum.

Ny barnbok tar läsaren med på svindlande äventyr i Tid och Rymd. Mot Nya Uppdrag – fjärde boken i den fantasifulla serien om ÖffliBöffli och hans vänner. Den äventyrliga bokserien om ÖffliBöffli och hans vänner fortsätter med Mot Nya Uppdrag, den fjärde delen i serien. I den nya boken väntar ännu ett färgstarkt äventyr där tid och rymd inte sätter några gränser. Med värme, fantasi och upptäckarglädje bjuder Mot Nya Uppdrag in läsaren till en värld där ÖffliBöffli och hans vänner färdas obesvärat mellan olika tider och platser. På vägen möter de nya utmaningar, oväntade möjligheter och uppdrag som för berättelsen framåt med både spänning och humor. Boken riktar sig till läsare som uppskattar fantasifulla berättelser, stark vänskap och äventyr där allt kan hända. Som fjärde del i serien fördjupar Mot Nya Uppdrag den värld som tidigare böcker byggt upp, samtidigt som den öppnar dörren för nya läsare att kliva in i ÖffliBöfflis universum.

När vinden viskar som om den minns gamla berättelser, öppnas dörren till ett äventyr som bara de nyfikna kan höra. I en vanlig vardag, högt över stadens tak, finner ett barn något som aldrig borde ha glömts – en nyckel till resor bortom kartor och klockor. Tillsammans med en trofast vän lämnar hon trygg mark bakom sig och stiger ombord på ett märkligt färdmedel som vaknar först när natten faller. Varje färd bär dem till en ny plats: uråldriga riken, dolda landskap och världar där människor ännu minns hur man lyssnar till naturen och varandra. Varje möte bär på en berättelse, varje plats på ett val. Men sagan handlar inte bara om avstånd och äventyr. Den handlar om att våga ställa frågor, om vänskap som växer när man litar på varandra, och om hur världen kan förändras när man ser den med öppna ögon. För varje resa lär sig barnen något nytt – inte bara om jorden, utan om sig själva. Detta är en varm och eftertänksam saga där fantasi möter kunskap och där varje kapitel lämnar ett avtryck. En berättelse för unga läsare som drömmer om mer än vardagen, och som vill upptäcka att de största resorna ofta börjar inuti.

När Elsa hittar en märklig gammal bok på vinden förändras allt. Tillsammans med sin vän Omar kliver hon ombord på luftskeppet Aurora Borealis – och varje natt bär resan dem längre bort än de någonsin drömt om. De färdas över hav och kontinenter, genom tid och berättelser. De möter pyramider och regnskogar, isvidder och blommande trädgårdar. De lär känna människor som vågat lyssna, upptäcka och förstå – och platser som fortfarande bär på minnen. Men resorna handlar inte bara om världen där ute. De handlar också om mod, vänskap och om att se på sin egen vardag med nya ögon. Elsa och Omar reser jorden runt är en varm och eftertänksam äventyrsbok där fantasi och kunskap möts – och där varje resa lämnar spår, både i världen och i hjärtat. För läsare som vill upptäcka mer än bara platser.

Reportern Rufus Olsson fick ta del av och lov att läsa skeppsdagboken så att han kunde skriva en utförlig berättelse om hela händelseförloppet från Montréal till Femön. Det skulle visa sig att han hade en poetisk ådra. Småköpings Allehanda Reportage av Rufus Olsson. ”Fartyget i fråga hette Briggen Sylfiden, med tio kanoner och en besättning på nitton man. Sylfiden var ett franskt fartyg. Det fördes av kapten Edouard Lafitte, en erfaren och duktig skeppsförare.” ”Fartyget Sylfiden lämnade Montréal den tjugosjunde juli 1702 för en resa till Brest i Frankrike.” Den tidiga morgondimman låg som ett tunt flor över Saint Lawrencefloden när fartyget lättade ankar i Montréal. De tunga repen knarrade mot pollarna och seglen slog försiktigt i den svaga brisen. Besättningen rörde sig med vana steg över däck, tysta på det sätt som bara män med månader av rutiner i kroppen kunde vara. Kaptenens röst bröt den dämpade stämningen: ”Släpp förtöjningarna. Vi går nedströms!” Ned för floden – ett rike av vatten och skog. Saint Lawrencefloden var vid denna tid både pulsåder och vildmark. På styrbordssidan reste sig oändliga barrskogar; gran, tall och lönn stod i täta massor och skuggade de steniga stränderna. Då och då syntes rökslingor från avlägsna nybyggarhus eller från små irokesiska bosättningar, men för det mesta var det naturen som härskade. Strömmen var stark, och skeppet behövde inte många segel satta. Floden själv bar framåt. Navigatören stod nära relingen och följde noggrant strömmens virvlar. Sandbankar och undervattens stenar kunde på ett ögonblick förvandla en trygg färd till katastrof. De stora forsarna var ett hinder man inte kunde segla på. Vid Lachineforsarna måste fartyget stanna. Här, där vattnet kastade sig i vilda kaskader, var det omöjligt att fortsätta för egen kraft. På 1700 talet fanns ännu inga slussar, så lasten fick delvis omlastas till mindre båtar, och besättningen kämpade i flera dagar med att dra skeppet genom lugnare sidokanaler förbi det rasande vattenfallet. När man slutligen hade passerat forsarna och åter kunde segla, möttes man av flodens bredare lopp. Vattnet blev lugnare, himlen öppnare och vinden mer pålitlig. Efter flera dagars resa tonade Québecs imponerande citadell upp sig på klipporna ovanför floden. Stadens franska arkitektur, trånga gränder och militära fästen gjorde den till en av kolonins viktigaste knutpunkter. Här fyllde man på färskvatten och proviant: hårdbröd, torkat kött, saltad fisk och tunnor med äpplen – nödvändiga för att hålla skörbjugg borta. Québec var den sista utposten mot havet. Fartyget hade även lastat mycket pälsverk från björn, varg, isbjörn, utter och bäver. Man hade också köpt in valrossbetar samt narvalstand, som man på den tiden trodde kom från det mystiska djuret enhörningen. Allt hade levererats av Hudson Bay kompaniet. Hamnen sjöd av liv. Pälsjägare, handelsmän, soldater och präster trängdes bland varandra. Fartygets besättning tog en sista natt på fast mark innan havsresan tog vid. När fartyget lämnade Québec bakom sig blev landskapet alltmer kargt. Floden bredde ut sig till en vattenmassa så stor att den mer liknade ett innanhav än en flod. Torsken hoppade ibland i ytan, och sälhuvuden kunde skymtas mellan vågorna. Så småningom öppnade Saint Lawrencefloden sig helt och Atlanten tog vid. Saint Lawrenceflodens mynning och mötet med ”det stora vattnet”. Här slog havsbrisen hårdare, vågorna reste sig brant och besättningen förstärkte riggen inför den långa resan österut. Saltstänket brände i ansiktena och doften av tång och stormhav ersatte den sötvattensfriska aromen från floden. Från detta ögonblick var man utlämnad åt havet. Vindar, strömmar och tidvatten bestämde takten. På natten styrde man efter stjärnorna; på dagen följde man solens bana. Fartyget knarrade, seglen bullrade och besättningen arbetade i ständig växling mellan hårt slit och monotona vakter. Havet var vackert men förrädiskt. Stormar kunde resa sig på minuter, och många fartyg som lämnat Montréal nådde aldrig Brest eller La Rochelle. Det skulle också bli Briggen Sylfidens öde. Men nu måste man försöka undvika de engelska krigsfartygen som lurade överallt. Dimman låg ännu som tunna stråk över havsytan när Briggen Sylfiden pressade sig fram genom de långa dyningarna. Kapten Edouard Lafitte stod vid relingen och kisade mot horisonten där ett skarpare mörker bröt genom diset och en silhuett växte för varje minut. ”Engelsk fregatt … fyrtio kanoner minst,” muttrade styrmannen. Den brittiska fregatten kom upp mot vinden i en elegant men iskall manöver, som om den valt ut sitt byte för morgonens första måltid. En signalflagga hissades med britternas order att stanna. Lafitte svarade med tystnad. Ett mullrande brak från fregattens bredsida rev upp luften innan någon hann dra efter andan. Svarta kanonkulor ven över Sylfidens däck, slog sönder relingar och skar rep som om de vore sytråd. Män kastades omkull, segel slets upp och masterna knakade olycksbådande. ”Till kanonerna!” ropade kapten Lafitte. Sylfiden var mindre, snabbare och betydligt lättare bestyckad. Men hennes franska artillerister var vältränade. Tre välriktade salvor dånade, och kulorna slog in i fregattens bog. Britterna tvingades girera för att undvika att tappa fart, men deras överläge var fortfarande enormt. Fregatten svängde runt och gav Sylfiden ytterligare en full bredsida. Trä splittrades i långa stickor som flög som projektiler. Ett hål öppnades i Sylfidens förskepp. Havsvatten forsade in. Män skrek. Röken la sig som en giftig filt över däck.

Småköpings Allehanda Reportage av Rufus Olsson. ”Fartyget i fråga hette Briggen Sylfiden, med tio kanoner och en besättning på nitton man. Sylfiden var ett franskt fartyg. Det fördes av kapten Edouard Lafitte, en erfaren och duktig skeppsförare.” ”Fartyget Sylfiden lämnade Montréal den tjugosjunde juli 1702 för en resa till Brest i Frankrike.” Den tidiga morgondimman låg som ett tunt flor över Saint Lawrencefloden när fartyget lättade ankar i Montréal. De tunga repen knarrade mot pollarna och seglen slog försiktigt i den svaga brisen. Besättningen rörde sig med vana steg över däck, tysta på det sätt som bara män med månader av rutiner i kroppen kunde vara. Kaptenens röst bröt den dämpade stämningen: ”Släpp förtöjningarna. Vi går nedströms!” Ned för floden – ett rike av vatten och skog. Saint Lawrencefloden var vid denna tid både pulsåder och vildmark. På styrbordssidan reste sig oändliga barrskogar; gran, tall och lönn stod i täta massor och skuggade de steniga stränderna. Då och då syntes rökslingor från avlägsna nybyggarhus eller från små irokesiska bosättningar, men för det mesta var det naturen som härskade. Strömmen var stark, och skeppet behövde inte många segel satta. Floden själv bar framåt. Navigatören stod nära relingen och följde noggrant strömmens virvlar. Sandbankar och undervattens stenar kunde på ett ögonblick förvandla en trygg färd till katastrof. De stora forsarna var ett hinder man inte kunde segla på. Vid Lachineforsarna måste fartyget stanna. Här, där vattnet kastade sig i vilda kaskader, var det omöjligt att fortsätta för egen kraft. På 1700 talet fanns ännu inga slussar, så lasten fick delvis omlastas till mindre båtar, och besättningen kämpade i flera dagar med att dra skeppet genom lugnare sidokanaler förbi det rasande vattenfallet. När man slutligen hade passerat forsarna och åter kunde segla, möttes man av flodens bredare lopp. Vattnet blev lugnare, himlen öppnare och vinden mer pålitlig. Efter flera dagars resa tonade Québecs imponerande citadell upp sig på klipporna ovanför floden. Stadens franska arkitektur, trånga gränder och militära fästen gjorde den till en av kolonins viktigaste knutpunkter. Här fyllde man på färskvatten och proviant: hårdbröd, torkat kött, saltad fisk och tunnor med äpplen – nödvändiga för att hålla skörbjugg borta. Québec var den sista utposten mot havet. Fartyget hade även lastat mycket pälsverk från björn, varg, isbjörn, utter och bäver. Man hade också köpt in valrossbetar samt narvalstand, som man på den tiden trodde kom från det mystiska djuret enhörningen. Allt hade levererats av Hudson Bay kompaniet. Hamnen sjöd av liv. Pälsjägare, handelsmän, soldater och präster trängdes bland varandra. Fartygets besättning tog en sista natt på fast mark innan havsresan tog vid. När fartyget lämnade Québec bakom sig blev landskapet alltmer kargt. Floden bredde ut sig till en vattenmassa så stor att den mer liknade ett innanhav än en flod. Torsken hoppade ibland i ytan, och sälhuvuden kunde skymtas mellan vågorna. Så småningom öppnade Saint Lawrencefloden sig helt och Atlanten tog vid. Saint Lawrenceflodens mynning och mötet med ”det stora vattnet”.