Christine Hellqvist – författare

Ur Intro: "Sex år efter Vera kom du, Sonja. Fem och ett halvt år efter Annica kom jag. Kanske var varje du eller jag menade att få livet. I alla fall var inte jag det, fick jag reda på för några år sedan. Det var pappa Arne som slarvade, enligt dig. Enligt vad du berättade för Annica. Så skulle du igenom en helvetesförlossning igen. Bli hejdad nu när du var på gång in i yrkeslivet, när Annica gick i lekskolan, när allt var ordnat och du var 35 år. Då, i januari 1955, blev du gravid. Ilska mot Arne. Förtvivlan och vanmakt. Du var fast igen. Tillbaka till lägenheten, till bestyren, till servicen och marktjänsten, till ett liv utan egna pengar. Och så skulle du vara tvungen att erkänna för din mamma, Anna, att ett nytt liv var på väg. I januari 1919 upptäckte Anna på Bötta att hon var med barn. Hon som redan hade två. Två töser, aldrig att hon ville ha fler ongar. Aldrig att hon ville ha det som de där familjerna med stugorna fulla av barn, aldrig, aldrig. Hennes syster Tilda skulle komma att få en enda son. Det kunde räcka. Såhär, precis efter krigsslutet, en onge till. Nej. Anna sjönk in i sin vrede och besvikelse över livet som gjorde som det ville med henne. En kropp som hon inte litade på, som lät sig invaderas. Tre ongar. Det var absolut en för mycket. Så startade vi våra liv, oönskade, Sonja på Bötta och jag. Det är vad jag tror." Christine Hellqvist är en göteborgare som gjort utflykter. Låtskrivare och sångare med fyra album och en hel del konserter bakom sig. Har arbetat som anställd reporter och kommunikatör, läst journalistik, frilansat som journalist. Sedan 2009 leder hon cirklar i flödesskrivande. Är änka sedan 1996, mamma och mormor. Hon har också jobbat som sjukgymnast och med unga och musik. Fyra böcker har hittills kommit och krönikesamling nummer två, "Jordeliv – om helig vrede och varsamma visioner", släpps just nu kapitel för kapitel på hennes blogg.

Skrivböcker har jag massor och tättskrivna är de. Men någon skivbok har jag aldrig gjort. Förrän nu. För att allt inte ryms i tio låttexter. Det svämmar över. Svämma över kommer det också att göra i mina två älsklingsstäder Göteborg och New York. Gudrun och Sandy är bevis nog. Fler stormar är på väg. Havet stiger medan vi står där och fäktar. Eller blundar. Men hoppet då. Hoppet om att vi ska vakna och se och göra och att Moder Jord ska visa förbarmande. Att vi ska bli hela, orädda, generösa, stora, välkomnande. Fatta. Konsten, musiken och poesin kan ta oss ett stycke på väg. "This is all the weapon we need!" vrålade Patti Smith från scenen i Göteborg sommaren 2014 och höll upp en sargad elgitarr. Jag rös och instämde. Livet är ett underverk. Och på insidan här finns musiken.