Mini-intervju med David Lagercrantz

Du har jobbat som journalist i många år. Saknar du det nu när du är författare på heltid? Varför/varför inte? 

Jag kan sakna nerven och pulsen. Och kanske allra mest intensiteten i en tajt deadline efter en stor nyhetshändelse. Det finns något magiskt i sådana stunder. Livet stegras och du skriver med en hetta och en hastighet du aldrig har annars. Men i övrigt, nej, jag älskar det långsamma mer: Att arbeta länge även med små stycken för att få fram ett språk som flyter lätt som vatten utan att för den skull vara förenklat.

Du är en av Sveriges största författarnamn och är omåttligt populär bland läsare över hela världen. Är det ibland en press eller är det bara en boost?

Boost är det förstås på många sätt. Att det gått bra tidigare väcker idrottsmannen i mig: Okej, ni tyckte det var bra tidigare, vänta bara tills nästa bok. Men samtidigt förstås herregud; det är ju en press också. Ibland spänner jag bågen så hårt att den nästan brister. Själva konsten, gissar jag, är att använda boosten för att våga ösa på och prova nya saker – och pressen till att tvivla och undra om det du gör verkligen är intressant och spännande nog.

Vad är din största läsupplevelse?

Ibland när jag slår upp en riktigt bra roman, kan jag bli alldeles lycklig över klarheten i prosan. Det är som jag renas på något vis. Och ännu bättre är det om jag efter några sidor glömmer den där klara prosan, och bara försvinner bort i storyn. Så var det till exempel när jag läste Elisabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton på ett flyg från New York. Det gick på en sekund känns det som, och världen omkring mig försvann.