Dorothy Bryngelson – författare

Anna avslutade strykningen. Nelsons skjorta var klar. Som väl var hade Rockefellers skaffat elektriska strykjärn. Med de gamla strykjärnen som värmdes på vedspis hade det varit ännu varmare i tvätteriet. Den olidliga värmeböljan som brukade drabba New York den varma årstiden hade gjort sitt intåg och förvärrat situationen.

Hon var svettig och matt, fyllde ett glas med friskt vatten och svepte det i sig. Det svalkade något men snart kändes det som ogjort så hon gick för att öppna ännu ett fönster för att få tvärdrag.

När hon tittade ut stannade hon tvärt när hon fick se en trädgårdsarbetare där utanför, sysselsatt med att påta i grönsakslandet. Är han här idag också? Hon kände hur hjärtat slog fortare.

Så inleds boken om Anna och David, som var för sig emigrerade till Amerika i början av 1900-talet. Två ungdomar från enkla förhållanden som träffades när de arbetade hos världens rikaste familj. De vande sig vid nymodigheter och ett brusande liv i New York. När de erbjöds att bli jordägare hemma i Sverige var valet inte självklart. Särskilt inte för Anna.

Dorothy Bryngelson skriver i sin debutroman om matriarkatet Pettenellesläkten i Västra Frölunda, USA och oppat-te-lanna .

När ska jag få läsa en bok om en fin barndom? Det har jag undrat över genom åren då jag tagit del av olika författares svåra uppväxter. Till slut tänkte jag att jag får väl skriva en själv.

Den här boken är inte bara en självbiografi utan också ett historiskt nedslag i en helt vanlig (nåja) familjs vardag, i en helt vanlig bygd strax utanför Göteborg och tar sin början för nära 100 år sedan. Vi hade det som de flesta andra på Stora Högen när jag föddes 1928. Mina föräldrar skötte gårdsbutiken och jordbruket med handkraft och utan större tillgångar. De slet, men trots knaper ekonomi gav de mig och mina systrar de bästa förutsättningar för ett gott liv. De uppmuntrade mig att ta vara på min musikaliska begåvning och lät mig ta pianolektioner från tidig ålder. Och som första ungen i bygden fick jag möjlighet att gå flickskola i stan mitt under brinnande världskrig alldeles inpå knutarna. Självklart hade vi motgångar, det hör livet till, men med en grundtrygghet i att från begynnelsen känt mig älskad så har jag också alltid känt mig lyckligt lottad.

Detta är en fortsättning på min första bok Det var på Kykuit de mötte varandra, som handlar om mina föräldrars tid i Amerika och Sverige. Här, i den första av två volymer av min självbiografi, får ni följa mitt liv genom barndomen, genom den turbulenta ungdomstiden fram till vuxenlivet som började med giftermål innan jag ens var myndig.

När jag nu avslutar skrivandet om mitt liv måste titeln bli Mitt livs pussel, för vuxenlivet har varit ett ständigt pusslande att få ihop dagarna och nätterna. Allt skulle hinnas med: man, fyra barn, ett trettiotal pianoelever i veckan, ständig organist på gudstjänster, bröllop och begravningar, musiklärarjobb, ungdomsledare, förkovringar i olika kurser och utbildningar, ledarskap för fem körer och resor i Sverige och över världen. Många gånger har jag kommit i sista minuten till olika evenemang, men nästan alltid har jag trots allt hunnit fram.

I den här boken, som är volym två av Min stund på jorden, går jag från eget hushåll vid 20 års ålder till idag när jag snart ska fylla 95. Efter att ha skrivit klart det sista kapitlet skickade jag iväg det för ihopsättning och korrektur. Inte visste jag då att cancer lurade i min kropp. Efter en utlandsresa blev jag väldigt sjuk och det visade sig vara en elakartad snabbväxande lymfom, som när den här boken skickas till tryckeriet behandlas med kraftiga cellgifter. Jag är inte rädd för att dö, men jag vill gärna leva en stund till här på jorden! Jag har kvar min lust och brinnande nyfikenhet på allt som fortfarande finns att se, uppleva och lära.