Eva Dillner – författare

Gratis läsning: Det var N gång? När jag gick i första klass skulle vi skriva uppsats. Min började Det var N gång? Min kompis påpekade att N skulle stavas en, inte bara bokstaven n. - Nähä, sa jag. Det fattar väl alla att det är N. Det ska vara så. Obstinat var jag redan då. Hade mina egna idéer om skrivandet. Det har jag fortfarande. Om du är van att läsa det som är strukturerat och punktat i akademisk ordning kan mitt sätt att skriva kännas nytt till att börja med. Men om du sätter dig bekvämt till rätta och låter orden som du läser föra dig in i samtalet, som om jag sitter bredvid dig i soffan, så vaggas du snart in i bokens resa. .................. Nya möjligheter Det är dags att drömma en ny framtid, individuellt och kollektivt. Dags att borsta av stjärnglansen i dina ögon, hoppets glimmande möjligheter. Det vi kan föreställa oss kan vi också skapa. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Jag är skytt så detta är min natur, evig optimist. Jag har inte vett att begripa att det inte går. Idéerna och drömmarna ligger i universums andrum. Om de inte vore potentiella möjligheter skulle vi inte kunna tänka tanken. Vi tror att vi kommer på idén. Sanningen är närmare att den redan ligger där. Är man uppmärksam kan man plocka ner den. Den ligger där och väntar på oss. Förklarar också varför flera personer kommer på samma idé ungefär samtidigt. De var inkopplade på samma våglängd, ungefär som en radio-eller TV-antenn. Det var inte Bell som sökte telefonen, det var telefonen som sökte Bell. En del säger att allt är förutbestämt. Jag håller inte med. En av de största lektionerna vi har här på jorden handlar om val, beslut, alternativ och möjligheter; choice på engelska. Det är genom att välja och uppleva konsekvenserna av våra val som vi växer. Å andra sidan är det givet att vi som själar kommer att gå igenom en utveckling. Det är upp till oss hur enkelt eller krångligt vi gör det och om vi tar den snabba eller långa vägen. En del tror ?allt kommer till mig och jag behöver inget göra.? Tala om att inte ta ansvar för sitt liv. Och så sitter de där och säger någon gång ska jag. Tiden kanske kom och gick. Det gör sig inte självt att skriva en bok, ej heller marknadsför den sig själv. Stuart Wilde, en av min absoluta favoritförfattare, säger ?visst meditera 24 minuter om dagen, gå sen ut i livets marknadsplats.? Jag har känt i flera dagar medan jag suttit och skrivit att mina ben känns rastlösa, på gränsen till ont. Efter kvällens session gjorde jag lite andnings- och rörelseövningar och kände efter att låren bar något mer inom sig. Jag började dansa, skaka, stampa, kände hur benen bara ville röra på sig, skaka loss ilskan som satt i låren, frustrationen ville ut! Vildare och vildare i tysthet, klockan är närapå midnatt då kan man knappast sätta på musik med vilda trummor. Tänk när vi dansade runt lägereldar. Då fick våra känslor ett naturligt utlopp. Våra kroppar var fria och vi överlämnade oss i dansens extas. Men, man kan dansa överallt och under alla omständigheter. Man behöver inte större fläck att stå på än där fötterna ryms och man kan föreställa sig musik. Jag ledde en hel grupp i dans utan musik i ett rum fullproppat med stolar i rader. Jag vägledde dem med fantasins och sinnenas hjälp. De hade inte svårt att hänga med. Du kan du med. Dans och måleri hjälper oss att släppa loss, så vi slipper fastna i gnället och ältandet. Bara det borde göra så att alla sätter igång. Tänk vilken revolution. Vi målar och dansar och kanske till och med njuter. Och ingen miljöförstörelse från gnällspikar. Det du! Tidvis känner jag ett sånt motstånd till att skriva den här boken. Känner mig frustrerad. Skulle vilja kasta hela projektet i papperskorgen. Att jag känner motstånd tyder på att det ligger oanade möjligheter i det, en enorm energikälla som ännu inte släppts loss. Det som fångar vår uppmärksamhet, det som vi inte kan släppa, det som irriterar oss men som vi samtidigt inte vill befatta oss med eller tror att vi ska göra, däri ligger saker att ta fram. Oftast blir det inte alls vad vi trott. Men en sak är säker, försöker man undvika det bubblar det upp på de mest underliga sätt, man blir inte kvitt det förrän man tagit ta i det och korvat sig igenom det. Vinterdvala Jag har redan nämnt att jag upplever den svenska vintern som en fantastisk grogrund för kreativitet. Mörkret och snön, alla tända ljus, är som bäddat för att gå inåt i vinterdvala och drömma fram det nya. Jag tror naturen kan det där bättre än vi. Den vilar på vintern, när våren kommer spritter det överallt, på sommaren är allt i full blom för att sen vissna på hösten. I modern tid jobbar vi och är mest aktiva under vinterhalvåret. På sommaren ska man vara ledig. Jag lever tvärtom. Ju mer jag följt det naturliga flödet och levt i livets dans, ju mer följer min rytm naturens. På vintern vilar jag, sover länge, vill helst sitta och dricka te och fundera på livet. När våren kommer sätter kreativiteten fart, projekten tar form. Det är på våren och sommaren jag skrivit mest på mina böcker. Inte för att jag inte har tid att åka bada eller vara med och grilla, men det är inte det som styr min sommar. Idéerna bara forsar fram och då vill jag sätta dem på pränt. Kan det vara så att vi tappat fotfästet? Tänk om vi skulle jobba och leva mer i takt med naturen? Jag har i flera år tänkt att vi borde utöka turismen till Sverige. Sälja Vinterdvala som ett koncept. Vända på chartertrafiken. Sprid ut gästerna till de små anläggningarna, stugor och pensionat, för att uppleva tystnad, att bara vara. De skulle alltså komma hit för att inte göra, motsatsen till dagens upplevelseturism. Vistelsen på landet under den svenska vintern skulle kunna säljas som en inkubationsperiod för att främja kreativitet. Tänk på alla goda uppfinningar Sverige stått för under årens lopp. Varför inte erbjuda den perfekta grogrunden för innovation till resten av världen? Upplevelseturism på ett annorlunda vis. Att Sverige har en oslagbar förutsättning för kreativitet är det väl inget tvivel om? Det finns tre stora exportländer av musik. Självklart USA och Storbritannien. Men vem är nummer tre? Just det, lilla Sverige med nio miljoner invånare. Vi lär vara ett av de mest uppfinningsrika länderna i världen. Blixtlåset, dynamiten, celsiustermometern, Linnés klassificerings-system för växter, djur och mineraler, separatorn, skeppspropellern, L M Ericssons utveckling av telefonutrustning och telefonväxlar, skiftnyckeln, gasfyren, ångturbinen, kullagret, tetrapak, pacemakern, trepunktsbältet, AXE-växlar, datamusen, Losec osv? Lägg till detta att vi är ett av de förlagstätaste länderna i världen. Vi är världsledande inom produktion och distribution av ljudböcker på Internet. Så nog kan vi sälja Svensk Vinterdvala till slumrande innovatörer och kreatörer. Swedish Hibernation ?where creative genius is born Det vore väl en bra slogan? Ta vara på resurserna När jag sökte jobb i Sverige var det mycket jag inte förstod. Att vara kvinna i tung industri betydde inte detsamma som i USA eller Frankrike. Här skulle jag aldrig ha fått jobba på den nivån. Här sitter inte kvinnorna i chefsroller ej heller syns de i någon större utsträckning på verkstadsgolvet. En underutnyttjad resurs. Jag var förvånad över attityderna. En personalkonsult uppfattade mig som väldigt kvinnlig. Det var inte menat som en komplimang. De kunde helt enkelt inte föreställa sig mig i de roller jag redan haft. I tung industri i Sverige hade de kvinnliga civilingenjörerna aldrig tagit sig förbi ritbordet, de blev inte ens påtänkta för chefsjobben. Om jag hade varit smart, skulle jag ha pluggat in en ny examen, från ett svenskt universitet, för att få in en fot på grundnivå. Det spelade ingen roll att jag hade toppbetyg från ett ledande universitet i USA. De visste inte vem jag var. Alla andra i min årskull hade gått på Chalmers eller Teknis, alltså visste alla vem alla var. Jag var ett okänt kapitel. Precis som alla andra invandrare. Invandrarna som kommer hit har både erfarenhet och utbildning som behövs, men tack vare att man ?inte vet vem de är? så får de inget jobb. Vilket slöseri med resurser! Man skulle kunna vända på steken och arbeta med att bygga broar mellan arbetssökande och företagen. Det vore väl mer samhällsekonomiskt klyftigt. Att ha en massa högutbildade invandrare som går på socialbidrag eller hankar sig fram i låglöneyrken är helt enkelt korkat slöseri med talang. Det går att ändra på. Jag har även undrat över varför man sätter flyktingar som kommer från landsbygden, som kan ekologiskt jordbruk, i förstäderna i stället för på landet. Varför inte hjälpa dem komma igång med småskaligt jordbruk här? Låta dem fördjupa sig i något de redan kan. Vi skulle alla vinna på det.