Hans-Olof Boström – författare

Erwin Panofsky (1892-1968) var en av 1900-talets mest inflytelserika konsthistoriker och humanister. Han växte upp i Tyskland och var professor vid Hamburgs universitet tills han av naziregimen drevs i landsflykt till USA, där fick han en professur i Princeton och blev kollega till Albert Einstein. Han utarbetade sin ikonologiska tolkningsmetod för att komma åt det dolda betydelseskiktet i framför allt renässansens konst. Metoden spred sig över världen men misstolkades och missbrukades på sina håll, vilket gav den dåligt rykte. Idag växer åter intresset för Panofsky och ikonologin. Hans-Olof Boström är professor i konstvetenskap vid Karlstads universitet. Han har själv tillämpat ikonologisk forskningsmetodik, bl.a. i den stora undersökningen Det underbara skåpet. Philipp Hainhofer och Gustav II Adolfs konstskåp (2001). I den här boken presenterar han Panofskys liv och forskarkarriär och redogör ingående för den ikonologiska metoden samt visar hur den tillämpats på ett antal kända konstverk. Han granskar också den kritik som riktats mot ikonologin och reflekterar över metodens användbarhet i vår tid.

Carl Larsson är berömd och uppskattad för sina idylliska familjebilder från hemmet i Sundborn. Mindre kända är hans monumentalmålningar, trots att flera av dem pryder välkända offentliga byggnader i vårt land. Monumentalmåleriet var den del av hans konstnärskap som han själv satte högst. Ändå har det tilldragit sig begränsat intresse från forskningen. I den här boken sätts hans monumentalmålningar in i sitt europeiska sammanhang och studeras som bärare av samhälleliga, nationella och pedagogiska ideologier. De strategier Carl Larsson utnyttjade för att förmedla sitt budskap undersöks. Också förutsättningar i Carl Larssons egen psykobiografi bidrar till att förklara motivval och gestaltning i bland annat Midvinterblot på Nationalmuseum. Hans förhållande till konsthistorien och till sin samtids konst belyses genom egna uttalanden men också genom studium av hans bibliotek och reproduktionssamling på Carl Larssongården. Särskilt som monumentalmålare kunde Carl Larsson, utan att bli eklektiker eller imitatör, tillgodogöra sig impulser från äldre eller samtida europeisk konst men också från utomeuropeisk, inte minst japansk konst. Den samtida konsten i de tyskspråkiga länderna spelade en viktig roll för hans senare måleri, något som tidigare knappast uppmärksammats. Det finns all anledning att studera Carl Larssons måleri också utifrån ett genusperspektiv. Hans ofta komplicerade förhållande till mecenater och beställare granskas. Av största intresse är också receptionshistorien, inte minst då det gäller Midvinterblot, den kanske mest omstridda målningen i svensk konsthistoria. Boken handlar om konstverken men tecknar samtidigt en fascinerande bild av konstnärspersonligheten.

Värmland har inte bara skapat stora författare, utan även betydande bildkonstnärer. Utan anspråk på att vara heltäckande ger den här boken en personlig och fascinerande bild av konst och konstnärer i Värmland från förra sekelskiftet fram till vår tid. En modern översikt över värmländsk konst som hittills saknats.Boken ger många aha-upplevelser, inte minst genom att presentera orättvist bortglömda eller förbisedda konstnärer, vid sidan av de allmänt kända. Den belyser den roll vänskapsförbindelser spelade mellan några av det tidiga 1900-talets stora konstnärer och kulturpersonligheter, och med nya infallsvinklar fördjupar den förståelsen av konstverk som avlockas nya innebörder.Boken bygger delvis på tidigare outnyttjat arkivmaterial, då det gäller den äldre konsten, och på ateljébesök och intervjuer med de nu verksamma konstnärerna.Ett par av dem har utövat större delen av sitt konstnärskap på andra håll men har rötter i Värmland, andra är inflyttade till landskapet. Många verkar fortfarande som konstnärer, varav ett par har blivit megakändisar. Hans-Olof Boström, professor emeritus i konstvetenskap vid Karlstads universitet, tidigare verksam vid Uppsala universitet samt i många år som museiman (Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Bror Hjorths hus i Uppsala). Han har varit livligt engagerad i det värmländska konst- och kulturlivet, bl.a. som preses i Värmländska Akademien, styrelseledamot och vice ordförande i Rackstadmuseet, styrelseledamot i Värmlands konstförening, vice ordförande i Karlstads Humanistiska förening (numera hedersledamot) och styrelseledamot i Föreningen för Värmländsk kultur.Hans omfattande och mångsidiga författarskap omfattar bland annat böckerna Sett. Essäer om 1800- och 1900-talskonst (1992), Bror Hjorth (1994), Det underbara skåpet. Philipp Hainhofer och Gustaf II Adolfs konstskåp i Uppsala (2001), Panofsky och ikonologin (2004) och Carl Larsson. Monumentalmålaren (2016). Värmländsk konst och arkitektur har han behandlat i böckerna Thor Fagerkvist (1984), Helgade rum. Kyrkor i Karlstads stift (2009) och Biskopsporträtt i Karlstads stift (2012). Han har också flitigt medverkat i dagspress och tidskrifter, bl.a. Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Konsthistorisk tidskrift och Värmländsk kultur.Dessa konstnärer finns med i boken:Gustaf FjaestadChristian ErikssonOtto HesselbomPer TellanderThor FagerkvistRoland DufströmJörgen ZetterquistOlle ZetterquistKajsa ZetterquistLena CronqvistUlla MagnussonJutta KüblerLars LerinKarin BroosMarc BroosBo JonzonKenneth BörjessonJoakim Johansson

1800-talet var universitetsbyggandets stora sekel. Gamla universitet fick nya huvudbyggnader, bibliotek och institutionsbyggnader. Nya universitet grundades runtom i Europa. I Norden stiftades ett nytt universitet i Oslo 1811, och 1828 fick Helsingfors sitt universitet i och med att den gamla Åbo akademi överflyttades till Finlands nya huvudstad. I Oslo och Helsingfors uppfördes naturligtvis nya universitetshus, men också de äldre universiteten fick nya huvudbyggnader: först Åbo akademi (grundad 1640), därefter Köpenhamns universitet (grundat 1479) och mot slutet av århundradet Lunds universitet (grundat 1666) och Uppsala universitet (grundat 1477). Universitetens ställning i samhället och deras pedagogiska och ideologiska roll förändrades under 1800-talet. Utgångspunkten var åtminstone delvis idéerna bakom universitetet i Berlin – grundat 1809/10 av Wilhelm von Humboldt – med deras förankring i den tyska nyhumanismen. Forskning och undervisning skulle gå hand i hand, och universiteten skulle inte enbart meddela utbildning utan också ge bildning. De förvandlades från isolerade utbildningsanstalter och lärdomscentra med obetydlig kontakt med omvärlden till ideologiska härdar av stor opinionsbildande betydelse. De blev medelpunkter för nationell väckelse eller utgångspunkter för mellanfolkliga rörelser. De idéer och ideologier som låg bakom 1800-talets universitet eller formades vid dem tog sig uttryck i deras fysiska gestaltning. Det gäller såväl planformer och valet av arkitektoniskt formspråk som arkitekturikonografi och bildkonst. I den här boken undersöks hur samtidens uppfattning av universitetens ideologiska roll ges uttryck i arkitektur och ikonografi, och bakgrunden i den humboldtska universitetsideologin och dess fysiska manifestationer i Tyskland belyses. Såväl universitetens huvudbyggnader som universitetsbiblioteken och separata institutionsbyggnader studeras, liksom deras förhållande till stadsbebyggelsen i dess helhet.