Louise Hagberg – författare
När döden gästar : svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning
283 kr
Tillfälligt slut
En bortglömd kulturskatt
När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.
»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.
Ur »När döden gästar«:
Eftersom det ansågs som en förskräcklig skam att gå första gången man blev ombedd, lät man be sig många gånger, man skulle tvingas till bords. Det var ett arbete att få in alla gästerna, så nog behövdes det ofta att uppassarna som skulle ordna placeringen var handfasta karlar så att de kunde få gästerna, som ibland kunde göra våldsamt motstånd, att sätta sig, då somliga bokstavligen fick släpas fram till bordet. Alla tackade när de trugades att gå fram, men satt ändå stilla och såg högtidliga ut, tills de slutligen lät övertala sig att inta sina bestämda platser. Det kunde ofta hända, berättas det, att en stormansmor måste bäras och lyftas över bordet, då hon var så blygsam att hon inte ville gå själv (Dals.). Somliga gäster kunde hålla sig så undan att man fick leta efter dem. Vid ett kalas en gång hade några av gästerna krupit in under logbottnen, så att man fått ta till brandhakar för att dra fram dem (Små.). Men emellanåt kunde det också hända att de gäster som hade gömt sig till sist blev bortglömda efter mycket letande, och då hade de inget annat att göra än att bekväma sig till att helt skamflata krypa fram igen. Så gick det en gång för en gumma i Varmsätra (Up.) som hade gömt sig under sängen.
När döden gästar : svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning
99 kr
Tillfälligt slut
En bortglömd kulturskatt
När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.
»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.
Ur »När döden gästar«:
Eftersom det ansågs som en förskräcklig skam att gå första gången man blev ombedd, lät man be sig många gånger, man skulle tvingas till bords. Det var ett arbete att få in alla gästerna, så nog behövdes det ofta att uppassarna som skulle ordna placeringen var handfasta karlar så att de kunde få gästerna, som ibland kunde göra våldsamt motstånd, att sätta sig, då somliga bokstavligen fick släpas fram till bordet. Alla tackade när de trugades att gå fram, men satt ändå stilla och såg högtidliga ut, tills de slutligen lät övertala sig att inta sina bestämda platser. Det kunde ofta hända, berättas det, att en stormansmor måste bäras och lyftas över bordet, då hon var så blygsam att hon inte ville gå själv (Dals.). Somliga gäster kunde hålla sig så undan att man fick leta efter dem. Vid ett kalas en gång hade några av gästerna krupit in under logbottnen, så att man fått ta till brandhakar för att dra fram dem (Små.). Men emellanåt kunde det också hända att de gäster som hade gömt sig till sist blev bortglömda efter mycket letande, och då hade de inget annat att göra än att bekväma sig till att helt skamflata krypa fram igen. Så gick det en gång för en gumma i Varmsätra (Up.) som hade gömt sig under sängen.