Mats Jansson Hägg – författare

I dockans inre satt en apparatur som mätte resultatet av räddningsaktionen. Resultatet skrevs ut på en pappersremsa som kom ut ur dockans mage. Där kunde man sedan utläsa om man hade lyckats rädda henne eller inte. Jag dödade henne direkt Han lärde mig, mer än någon annan, vikten av att vara vänlig mot kunderna. Låt dem tro att de har rätt. Ljug hur mycket som helst bara kunden blir nöjd. Vill någon åka tåg till Island så sälj bara en biljett dit. Att det inte finns någon järnväg spelar ingen som helst roll Nej, stinsens yrkesskador är i de flesta fall mycket svårare att upptäcka. Han börjar nämligen bli underlig. I mitt fall var de ju svårt för familjen att inse att det rörde sig om yrkesskador. Jag blev ju inte underlig. Jag blev bara underligare än förut Nästa skada som visade sig var att mina tidsbegrepp blev konstiga. Jag kunde åka hemifrån med orden: Jag sticker och tankar bilen. Jag är tillbaka femton och fyrtiotvå. - Kunden ska kunna skicka sin cykel med samma tåg som han själv reser med. Cykeln ska naturligtvis vara framme i förväg Han stretade sig fram på rep och vajrar mellan träden, och varje gång han kom fram till en gran så höll han om den länge, länge. Lennart gav mig ett helt nytt sätt att se på trädkramare. Med tanke på hans höjdskräck så hade det väl varit klokare av honom att krama träden nere vid marken I Stinsliv berättar Mars om sina femton år som tågklarerare. Med en rejäl dos självironi återger han några av alla de mer eller minder tokiga situationer som han hamnade i under årens lopp. Kan du läsa den här boken utan att dra på smilbanden en enda gång, då behöver du antagligen tabletter av någon sort.

Clas 2010-02-13Ganska ofta får vi besök av Clas. Han och jag har haft en del gemensamt under den senaste tiden. I vissa fall har jag utvecklats snabbare än honom men på andra områden har han sprungit förbi mig. Clas är sex månader gammal... ... Clas äter gröt ganska obesvärat, utan att få hälften i ansiktet. Jag klarar inte gröt överhuvudtaget... ...Trots sin ringa ålder förstår Clas att han är bättre än jag. Det kan jag se på hans hjärtliga leende, när han tittar på mig. Men det gör inget, leenden och skratt smittar och förlänger livet. Kan man fortfarande le efter att läkaren har berättat att de hittat cellförändringar i ens mun? Kan man le efter att de har skurit bort stora delar av munnen? De frågorna får inga direkta svar i denna bok, men efterhand man läser så förstår man att livet går vidare, med såväl svåra stunder som glada. Och att leendena finns där, både utåt och inuti. Ful i mun, är en ögonblicksberättelse, från livet efter canserbeskedet. Till största delen återgiven i "bloggform". Den kan förhoppningsvis roa alla läsare, likväl som skänka förtröstan till andra drabbade, och deras anhöriga. Kanske kan den också ge de som jobbar inom vården en inblick i hur patienten uppfattar tillvaron. Ibland skiljer de sig åt, vårdarnas och patienternas sätt att prata, och se på saker och ting ...Inför operationen visste jag att de skulle flytta delar från endera min arm eller mitt bröst till munnen. Naturligtvis är jag hemskt nyfiken på vilket det blev, men till min besvikelse kan jag inte känna något. Hela kroppen, utom hjärnan och ögonen är bortdomnade. Jag vet inte hur lång tid som förflyter. Det kan handla om minuter eller timmar, det är helt omöjligt att säga...