Michel Ekman – författare

Hur behåller man livskänslan i tunga tider? Vad ska man göra för att stå ut med det tryck omvärlden ständigt utövar på en? Kan man vänja sig vid dödens allt mer påträngande närvaro och vara någorlunda glad ändå?

En oväntad sjukdomsdiagnos får Michel Ekman att grubbla över dessa frågor. Andra världar inleds av en essä som är ett slags inventering av de krafter man kan mobilisera i en höstlig livssituation. De andra världarna kan vara många och på olika sätt ge en styrka.

Ekmans essäer rör sig mellan det vanliga och det sublima. Finns det paradis? Hur når man dem? Barnets intensiva närvaro i nuet har en viktig plats här, liksom litterära följeslagare som Marcel Proust, Tua Forsström och Barbro Lindgren. Och vem var den gamle mannen i sin mörka och tunga överrock som plötsligt dök upp på båten till Rönnskär?

Hemligheter och drivkrafter, sorg och glädje. Översättare, författarkollegor, lärda och vanliga läsare ställer de stora frågorna – om konsten, idealen och livet – utifrån Ulf Peter Hallbergs författarskap. Boken innehåller även gott om citat ur ett tiotal av hans verk. Resultatet,  Ensamhetens strategier, är en samling texter och bilder om livets skapande dimensioner och minnets räddande kraft. 

Projektet tar sin början i ett översättarmöte i Bergslagen, närmare bestämt med en av deltagarnas plötsliga bortgång, Hallbergs vän Erland Anderson. Boken utvecklas till en resa i minnet, både i livet och i konsten; själva skrivandet blir en protest mot döden: »räddning«. Äldre och nyare texter och intervjuer om Hallberg och hans konstnärliga praxis som fiktionsförfattare och översättare av Walter Benjamin och de stora dramatikerna fyller ut bilden och gör den allmängiltig. Med finns också relevanta texter om helt andra ämnen. Verket kröns med några symboliska gestaltningar i dialogform av bokens tema, framimproviserade av Hallberg i samarbete med medarbetare, framför allt William Crona.

Medredaktör har varit översättaren och essäisten John Swedenmark. Bland de medverkande kan nämnas litteraturforskarna Peter Luthersson, Michel Ekman, Sylvain Briens och Karin Monié; författarna Reinhard Jirgl, Per Wästberg, Lars Andersson, Claudio Magris och Carl-Henning Wijkmark, samt fotografen J.H. Engström. För intervjuerna står Per Engström, Nicola Baroni och Marta Herzbruch.

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson