Rie Berthelsen – författare

I det röda lilla huset satt katten Shnulan slokörat och funderade. Vart hade hennes Astri tagit vägen? Var hon på den där Granskogsgården eller Grannskogsgården? Shnulan lyckades aldrig lära sig skillnaden. Däremot förstod hon alltför väl skillnaden på att ha sin Astri, eller att inte ha henne. Vid samma tid satt Tor och Kerstin och hade det tråkigt på Granskogsgården. "Det har sina sidor att inte ramla av pinn", sammanfattade Tor sin belägenhet. Den gamla kroppen värkte och begränsade det mesta han ville göra. I ett sådant läge var det lätt hänt att falla till föga för bitterhet och hätskhet. Tor gjorde ändå sitt bästa för att inte bli som surgubben Axel, som gick omkring och muttrade okvädningsord i korridorerna. Kerstin for särskilt illa av Axels svada, men med sitt dåliga minne glömde hon, tack och lov, oftast bort hans påhopp. Huschefen Emmy hade fullt bestyr med att hitta ett boende för både Astri och Shnulan, men en Shnula visade sig vara mångt mer svårplacerad än man kunde ana. Hade inte Astris Grannfru tagit sig an den lilla varelsen, så hade den här historien sannolikt inte kommit till. Detta är en bok om äldreboendet Granskogsgården. Om en Shnula, om de boende och om de som arbetar där. En skildring av arbetsglädje och bekymmer. Om vårdtagare som lever i över hundra år, och om de som faller ifrån långt mycket tidigare. Berättelsen är fiktiv, men kan ändock betraktas som en realistisk skildring av våra dagars äldrevård.

I denna bok finns stor risk att bli förvirrad, ty kvinnan som skriver den är sjuk i Alzheimer. Hennes dagboksanteckningar ger läsaren en inblick i sjukdomens tidiga skede, samt i sorgen och i smärtan av att vara drabbad. Minsta kognitiva ansträngning skapar en väldig trötthet, och saker som att handla, läsa, betala räkningar eller sminka sig har blivit allt svårare. Vardagen skildras med allt den nu kommit till att innebära: försvunna glasögon och borttappade ord, skamkänslor och ångest, nedstämdhet och psykologsamtal, boendestöd och bromsmediciner, men också många skratt och värdefulla stunder tillsammans med familj och vänner. Rie har själv arbetat på flera platser inom vården, däribland både som undersköterska och chef inom äldrevården. Hon vet därigenom, på gott och ont, väl vad som väntar. Det gör henne oerhört ont att tänka på de nära hon måste lämna bakom och på allt som oundvikligen ska komma. Att skriva dagboksanteckningar så gott det nu går ger struktur och är en trygghet. Det hon skrivit kommer stå kvar även när hon själv har glömt det. Anteckningarna blir något att luta sig mot när det inte längre går att luta sig mot minnet. Rie skriver också för att hon fortfarande kan, och att kunna dela med sig av hennes upplevelse skapar någon slags mening med allt.

I denna bok finns stor risk att bli förvirrad, ty kvinnan som skriver den är sjuk i Alzheimer. Hennes dagboksanteckningar ger läsaren en inblick i sjukdomens tidiga skede, samt i sorgen och i smärtan av att vara drabbad.Minsta kognitiva ansträngning skapar en väldig trötthet, och saker som att handla, läsa, betala räkningar eller sminka sig har blivit allt svårare. Vardagen skildras med allt den nu kommit till att innebära: försvunna glasögon och borttappade ord, skamkänslor och ångest, nedstämdhet och psykologsamtal, boendestöd och bromsmediciner, men också många skratt och värdefulla stunder tillsammans med familj och vänner.Rie har själv arbetat på flera platser inom vården, däribland både som undersköterska och chef inom äldrevården. Hon vet därigenom, på gott och ont, väl vad som väntar. Det gör henne oerhört ont att tänka på de nära hon måste lämna bakom och på allt som oundvikligen ska komma. Att skriva dagboksanteckningar – så gott det nu går – ger struktur och är en trygghet. Det hon skrivit kommer stå kvar även när hon själv har glömt det. Anteckningarna blir något att luta sig mot när det inte längre går att luta sig mot minnet. Rie skriver också för att hon fortfarande kan, och att kunna dela med sig av hennes upplevelse skapar någon slags mening med allt.