Sami Said – författare

**Augustprisnominerad för Årets svenska skönlitterära bok 2023**

"Satansviskningar är ett starkt skinande ljus i årets utgivning."Expressen

"Sami Saids nya roman Satansviskningar är ett litet smyckeskrin av berättartekniska mikrolösningar."Aftonbladet

Långt borta i en namnlös öken finns en internatskola för besvärliga flickor. Dit skickas Nadine för att hon gömt sig i garderoben. Och den första flickan för att hon förstört sin farbrors maskiner. Och den andra flickan för att hon rakat av sitt hår.

På skolan härskar Föreståndaren, som tror att hon måste isolera eleverna för att kunna bygga dem på nytt. Hon säger: Skynda att ändra på er. Den yttersta dagen är nästan här.

Men om man inte kan det? Om Satan hela tiden viskar in oro i huvudet? Nadine ser allt ont hon gör och inget annat.

Vet du vad det renaste i universum är, frågar den första flickan.

Därute bland tistelkullarna finns det som hjälper. Flickorna ger sig av om kvällarna, de letar efter något. Hur hittar man det?

Någon ritar ett ansikte med flätor och näsring på marken. Det är Assam Lo, undergroundartisten som eleverna älskar. När nyheten om att hon är död når dem hamnar hela skolan i kris. Dammet blåser, kanske är stormen på väg. Ett frö till uppror är redan sått.

Satansviskningar är mardrömsvärld och en spegel, där det brutalt vackra språket är omöjligt att värja för. Den är bråkig på många sätt, och helt fantastisk.

Kultmagasin

…jag vill bo i Sami Said språk.

Västerbottens- Kuriren

Sami Said har en förmåga att befolka sina romaner med de mest udda existenser.

Göteborgs-Posten

Sami Said skriver skickligt fram ett suggestivt tillstånd"

Aftonbladet

Varför skriver inte fler böcker som denna?"

Expressen

Då vilar jag i stället i språket, i de enskilda meningarnas lyskraft. Temat är ibland dunkelt, fast Sami Saids röst är det aldrig.

Sveriges Radio

När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.

Det börjar bra. Den första tiden i Linköping håller han sig för sig själv. Han ägnar tiden åt sina studier i religion och åt att läsa böcker om Eritrea. På väggen har han en lapp som säger "Ät!", så att han ska komma ihåg att äta, men han gör det på udda tider för att inte stöta på någon ifrån korridoren i köket. Det stilla livet varar dock inte länge. Utan förvarning inkräktar två personer i hans liv. Anna som han träffar på ett tåg och Fredrik som funderar på att att konvertera till islam låter honom inte vara i fred.

De vänder upp och ner på Nohas tillvaro och när han efter farfaderns död tillsammans med sin far reser tillbaka till Eritrea ställs frågorna om tillhörighet och identitet på sin spets.

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Väldigt sällan fin är hans debutroman.

På ett alldeles eget språk och med oemotståndlig humor lyckas Sami Said förmedla den förvirring en blyg, ung man från Eritrea upplever i kontakt med det svenska samhället. … En rolig, omvälvande läsupplevelse.

Ingalill Mosander, Aftonbladet

… en mycket driven och skickligt uppbyggd debutroman med en djupt sympatisk huvudperson man sent skall glömma.

Dagens Nyheter

Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst. Said är inte underhållare eller estet utan snarare kompromisslös, inte ett dugg insmickrande och medvetet renskalad från charm. … Jag slukade boken. Tacksam över att en debuterande svensk författare kan vara så berättarglad och ta sin läsare på så stort allvar.

Aftonbladet

… ett sällsynt levande och mångfacetterat porträtt av en väldigt vilsen ung person. I berättelsen ställs de viktiga frågor om identitet och tillhörighet som han delar med många många i Sverige i dag, men Noha är ändå bara Noha. Och ”Väldigt sällan fin” är en alldeles enastående debut.

Svenska Dagbladet

"Väldigt sällan fin” är en suverän debut av en hyperbegåvad författare. En distinkt berättarröst som snabbt skiftar mellan överdrifter och underdrifter vilket skapar en stillhetens skälvande dramatik.

Sydsvenskan

Det här är en lysande debut. Sami Saids språk flyter fram, så perfekt, det lindar in mig i sin jätterolighet med inte så lite svarta stråk i underströmmen. Bokåret är ännu inte slut. Men om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.

Smålandsposten

Genuint begåvad och rolig debut ... med skarp blick och rikt språk, som garanterat har mycket kvar att berätta.

Tidningen Vi

Det är en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring, och förskonande fri från den klassiska dramaturgi som brukar omge identitetskriser.

Expressen

En underbart rolig roman om kulturkrockar och en spännande inblick i en ung (svensk)eritreans universum.

Femina

Sami Said lyckas vara underhållande samtidigt som han rör sig med små sanningar bland stora frågor och ämnen på så gott som varenda av de drygt 320 sidorna. Det är ingen dålig bedrift av en debutant.

Situation STHLM

Absolut förra årets bästa debut tycker jag. Det här är en underbar, dråplig och rörande uppväxtskildring. Det är en stilistisk, väldigt medveten debut. Det han berättar är väldigt välberättat.

Yukiko Duke om pocketutgåvan, Gomorron Sverige.

Sami Said har radat upp ingredienserna vänskap, existentiell kris, världspolitik, poesi, fascism, nyfattigdom, humor, trots och desperation och hällt dem i en litterär fruktpress. Resultatet är ännu ett kliv framåt i ett författarskap som börjar närma sig Mare Kandres eller P O Enquists dovt kvillrande tassemarker.

Expressen

Ett språkfyrverkeri om vår tid.

Vi Läser

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Vägen, den är också människorna man tyr sig till. Manni som delar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, som tror att män i kostym är ute efter honom. Isol med ett vapen i väskan. Madam som sköter om parken på ön efter sin framlidna man.Och Yei, vännen som han tappat någonstans på resan och återfinner igen. 

Sami Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med en mästerlig roman fylld av liv och humor. 

Sami Saids tredje, gnistrande roman - en tragikomisk pikaresk med bultande samtidshjärta och ett språkäventyr där varje mening är en poetisk fullträff. Blir det Augustpriset? Jag siktar mot stjärnorna och håller tummarna för San Francisco

M-magasin

Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Sydsvenskan

Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Göteborgs-Posten

När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.

Det börjar bra. Den första tiden i Linköping håller han sig för sig själv. Han ägnar tiden åt sina studier i religion och åt att läsa böcker om Eritrea. På väggen har han en lapp som säger "Ät!", så att han ska komma ihåg att äta, men han gör det på udda tider för att inte stöta på någon ifrån korridoren i köket. Det stilla livet varar dock inte länge. Utan förvarning inkräktar två personer i hans liv. Anna som han träffar på ett tåg och Fredrik som funderar på att att konvertera till islam låter honom inte vara i fred.

De vänder upp och ner på Nohas tillvaro och när han efter farfaderns död tillsammans med sin far reser tillbaka till Eritrea ställs frågorna om tillhörighet och identitet på sin spets.

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Väldigt sällan fin är hans debutroman.

På ett alldeles eget språk och med oemotståndlig humor lyckas Sami Said förmedla den förvirring en blyg, ung man från Eritrea upplever i kontakt med det svenska samhället. … En rolig, omvälvande läsupplevelse.

Ingalill Mosander, Aftonbladet

… en mycket driven och skickligt uppbyggd debutroman med en djupt sympatisk huvudperson man sent skall glömma.

Dagens Nyheter

Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst. Said är inte underhållare eller estet utan snarare kompromisslös, inte ett dugg insmickrande och medvetet renskalad från charm. … Jag slukade boken. Tacksam över att en debuterande svensk författare kan vara så berättarglad och ta sin läsare på så stort allvar.

Aftonbladet

… ett sällsynt levande och mångfacetterat porträtt av en väldigt vilsen ung person. I berättelsen ställs de viktiga frågor om identitet och tillhörighet som han delar med många många i Sverige i dag, men Noha är ändå bara Noha. Och ”Väldigt sällan fin” är en alldeles enastående debut.

Svenska Dagbladet

"Väldigt sällan fin” är en suverän debut av en hyperbegåvad författare. En distinkt berättarröst som snabbt skiftar mellan överdrifter och underdrifter vilket skapar en stillhetens skälvande dramatik.

Sydsvenskan

Det här är en lysande debut. Sami Saids språk flyter fram, så perfekt, det lindar in mig i sin jätterolighet med inte så lite svarta stråk i underströmmen. Bokåret är ännu inte slut. Men om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.

Smålandsposten

Genuint begåvad och rolig debut ... med skarp blick och rikt språk, som garanterat har mycket kvar att berätta.

Tidningen Vi

Det är en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring, och förskonande fri från den klassiska dramaturgi som brukar omge identitetskriser.

Expressen

En underbart rolig roman om kulturkrockar och en spännande inblick i en ung (svensk)eritreans universum.

Femina

Sami Said lyckas vara underhållande samtidigt som han rör sig med små sanningar bland stora frågor och ämnen på så gott som varenda av de drygt 320 sidorna. Det är ingen dålig bedrift av en debutant.

Situation STHLM

Absolut förra årets bästa debut tycker jag. Det här är en underbar, dråplig och rörande uppväxtskildring. Det är en stilistisk, väldigt medveten debut. Det han berättar är väldigt välberättat.

Yukiko Duke om pocketutgåvan, Gomorron Sverige.

För att kunna skriva klart sin roman var huvudpersonen i Monomani, Sami, tvungen att försvinna. Han bröt sig loss och stängde in sig i en värld dit ingen hade tillträde. Inte ens Sara, den person som kommit honom närmare än någon annan.

Monomani är det brev Sami skriver till Sara när han äntligen blivit klar. Det är en enda lång ursäkt och en gripande kärleksförklaring. Men det är också historien om vad det egentligen var som hände. Varför var han tvungen att bryta med allt?

Monomani handlar om skrivandets villkor: om disciplin och självpålagda straff, ensamhet, tvivel och den eld som får honom att fortsätta, trots att allt omkring honom rasar. Här finns samma språkliga briljans och drastiska humor som i debuten Väldigt sällan fin, men även ett annat allvar. Skrivandet är på liv och död. Men om kärleken också är det, är det för sent?

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Väldigt sällan fin är hans debutroman.

Sami Said har radat upp ingredienserna vänskap, existentiell kris, världspolitik, poesi, fascism, nyfattigdom, humor, trots och desperation och hällt dem i en litterär fruktpress. Resultatet är ännu ett kliv framåt i ett författarskap som börjar närma sig Mare Kandres eller P O Enquists dovt kvillrande tassemarker.

Expressen

Ett språkfyrverkeri om vår tid.

Vi Läser

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Vägen, den är också människorna man tyr sig till. Manni som delar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, som tror att män i kostym är ute efter honom. Isol med ett vapen i väskan. Madam som sköter om parken på ön efter sin framlidna man.Och Yei, vännen som han tappat någonstans på resan och återfinner igen. 

Sami Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med en mästerlig roman fylld av liv och humor. 

Sami Saids tredje, gnistrande roman - en tragikomisk pikaresk med bultande samtidshjärta och ett språkäventyr där varje mening är en poetisk fullträff. Blir det Augustpriset? Jag siktar mot stjärnorna och håller tummarna för San Francisco

M-magasin

Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Sydsvenskan

Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Göteborgs-Posten

Sami Said har radat upp ingredienserna vänskap, existentiell kris, världspolitik, poesi, fascism, nyfattigdom, humor, trots och desperation och hällt dem i en litterär fruktpress. Resultatet är ännu ett kliv framåt i ett författarskap som börjar närma sig Mare Kandres eller P O Enquists dovt kvillrande tassemarker.

Expressen

Ett språkfyrverkeri om vår tid.

Vi Läser

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Vägen, den är också människorna man tyr sig till. Manni som delar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, som tror att män i kostym är ute efter honom. Isol med ett vapen i väskan. Madam som sköter om parken på ön efter sin framlidna man.Och Yei, vännen som han tappat någonstans på resan och återfinner igen. 

Sami Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med en mästerlig roman fylld av liv och humor. 

Sami Saids tredje, gnistrande roman - en tragikomisk pikaresk med bultande samtidshjärta och ett språkäventyr där varje mening är en poetisk fullträff. Blir det Augustpriset? Jag siktar mot stjärnorna och håller tummarna för San Francisco

M-magasin

Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Sydsvenskan

Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Göteborgs-Posten

”Det är en befriande annorlunda historia som tar ut svängarna, och tar för givet att vi hänger med. Betyg 5/5.” - BTJ”En fin bok som kan vara till stort nöje även för vuxna” - Malou efter tio"Något som bäst kan beskrivas som en vacker sång." SmålandspostenImani Lilian Mau är en flicka som kan nästan allt: klättra högt upp i träd, räkna till hundraett och hämta vatten från andra sidan berget. Vi får följa henne under dagar av torka och dagar av regn, dagar av lek och dagar av hunger. Bredvid Imani bor grannen Osman Zula som prackar på alla i byn specialhåvar att fånga regnmoln med och solmagneter med garanterad effekt. En dag anklagar han Imani för att ha stulit hans pengar. Det skulle han inte ha gjort!

”Det är en befriande annorlunda historia som tar ut svängarna, och tar för givet att vi hänger med. Betyg 5/5.” - BTJ”En fin bok som kan vara till stort nöje även för vuxna” - Malou efter tio"Något som bäst kan beskrivas som en vacker sång." SmålandspostenImani Lilian Mau är en flicka som kan nästan allt: klättra högt upp i träd, räkna till hundraett och hämta vatten från andra sidan berget. Vi får följa henne under dagar av torka och dagar av regn, dagar av lek och dagar av hunger. Bredvid Imani bor grannen Osman Zula som prackar på alla i byn specialhåvar att fånga regnmoln med och solmagneter med garanterad effekt. En dag anklagar han Imani för att ha stulit hans pengar. Det skulle han inte ha gjort!

**Augustprisnominerad för Årets svenska skönlitterära bok 2023**

"Satansviskningar är ett starkt skinande ljus i årets utgivning."Expressen

"Sami Saids nya roman Satansviskningar är ett litet smyckeskrin av berättartekniska mikrolösningar."Aftonbladet

Långt borta i en namnlös öken finns en internatskola för besvärliga flickor. Dit skickas Nadine för att hon gömt sig i garderoben. Och den första flickan för att hon förstört sin farbrors maskiner. Och den andra flickan för att hon rakat av sitt hår.

På skolan härskar Föreståndaren, som tror att hon måste isolera eleverna för att kunna bygga dem på nytt. Hon säger: Skynda att ändra på er. Den yttersta dagen är nästan här.

Men om man inte kan det? Om Satan hela tiden viskar in oro i huvudet? Nadine ser allt ont hon gör och inget annat.

Vet du vad det renaste i universum är, frågar den första flickan.

Därute bland tistelkullarna finns det som hjälper. Flickorna ger sig av om kvällarna, de letar efter något. Hur hittar man det?

Någon ritar ett ansikte med flätor och näsring på marken. Det är Assam Lo, undergroundartisten som eleverna älskar. När nyheten om att hon är död når dem hamnar hela skolan i kris. Dammet blåser, kanske är stormen på väg. Ett frö till uppror är redan sått.

Satansviskningar är mardrömsvärld och en spegel, där det brutalt vackra språket är omöjligt att värja för. Den är bråkig på många sätt, och helt fantastisk.

Kultmagasin

…jag vill bo i Sami Said språk.

Västerbottens- Kuriren

Sami Said har en förmåga att befolka sina romaner med de mest udda existenser.

Göteborgs-Posten

Sami Said skriver skickligt fram ett suggestivt tillstånd"

Aftonbladet

Varför skriver inte fler böcker som denna?"

Expressen

Då vilar jag i stället i språket, i de enskilda meningarnas lyskraft. Temat är ibland dunkelt, fast Sami Saids röst är det aldrig.

Sveriges Radio