Torkel Richert – författare

Stora anhörigboken samlar insikter från en bredd av ledande experter inom området anhörigomsorg. Den belyser anhörigas betydelsefulla roll och den belastning de upplever i sina strävanden att tillhanda­hålla omsorg, kontinuitet och kärlek när samhällets resurser inte räcker till. Boken lyfter fram riskerna för anhörigas egen hälsa, deras ekonomiska utsatthet och sociala stigmatisering samt den betydande överrepresentationen av kvinnor som vårdare. Genom att belysa vikten av ett mer organiserat samhällsstöd för anhöriga och erkänna deras plats som samhällsbärande grupp, erbjuder boken en djup­gående diskussion om en oundviklig aspekt av livet – att vara anhörig.Stora anhörigboken vänder sig till alla som i sitt nuvarande eller framtida yrke möter personer som är just anhöriga oavsett orsak till anhörigskapet.

Omkring en miljon människor i Sverige har ett skadligt bruk eller beroende av alkohol eller narkotika. För att kunna förstå, förbygga och behandla sådana problem krävs kunskap. I denna breda lärobok presenteras aktuell, forskningsbaserad kunskap på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt.Boken är unik genom att den tar ett helhetsgrepp på alkohol- och narkotikaområdet. Den belyser och problematiserar drogernas effekter och skadeverkningar, förklarar drogproblem utifrån teorier och begrepp från olika vetenskapsområden samt beskriver de sociala och hälsomässiga konsekvenserna av problematisk droganvändning. Boken redogör också för samhällets olika insatser på området.De senaste åren har mycket hänt inom området. Denna andra upplaga har därför genomgått en omfattande revidering. Samtliga kapitel har aktualiserats och utökats, och ett helt nytt kapitel om anhörigas situation har lagts till.Boken vänder sig till personer som studerar till eller arbetar som socionom, psykolog, sjuksköterska, läkare, polis eller behandlings­assistent. Den kan även läsas av personer som själva har eller har haft drogproblem, av anhöriga och av personer med ett mer allmänt intresse av alkohol- och narkotikafrågor.

Långt fler människor dör av överdoser i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Familjer har slagits i spillror och tusentals människor har mist livet efter att ha förvägrats smittförebyggande insatser, överdoshävande läkemedel, livräddande läkemedelsassisterad behandling, värdig vård och sociala insatser.Den svenska narkotikapolitiken, som kritiserats av FN för att kränka mänskliga rättigheter, har länge gått stick i stäv med forskning, beprövad erfarenhet och med WHO:s riktlinjer. Nödvändiga och brådskande förändringar möter fortsatt hårt motstånd från beslutsfattare inom politiken, myndigheter och vården.I den här antologin gör brukare, anhöriga, politiker och experter upp med svenska dogmer. Men de pekar också ut en annan möjlig väg, baserad på pragmatism, humanism och värdighet.

Föreliggande rapport beskriver ett trestadsprojekt kring öppenvård för unga med missbruk i Stockholm, Göteborg och Malmö. Projektet har sin upprinnelse i att flera nya specialiserade öppenvårdsmottagningar för unga med missbruk startats under början av 2000 talet. Det övergripande syftet med projektet har varit att öka kunskapen kring mottagningarna och deras besökare samt låta representanter från de olika öppenvårdsmottagningarna arbeta med gemensamt intressanta utvecklingsfrågor. Totalt har sju mottagningar deltagit i projektet. Från Stockholm har Maria Ungdomsenhet och PUMAN deltagit, från Göteborg Mini Maria Hisingen, Mini Maria Nordost, Mini Maria Väster och Mini Maria Centrum och från Malmö, Maria Malmö. Representanter från respektive mottagning har utgjort den projektgrupp som genomfört arbetet i trestadsprojektet. Projektet har framförallt bestått av tre delar: En inledande jämförande studie, ett långsiktigt gemensamt arbete med erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling samt ett arbete med att ta fram och implementera ett nytt gemensamt dokumentationssystem anpassat till mottagningarnas verksamhet. Den jämförande studien syftade till att beskriva och jämföra de deltagande mottagningarna vad gäller både organisering, metoder, insatser och målgrupp. Det som framförallt förenade mottagningarna vid inledningen av trestadsprojektet var att samtliga vände sig till ungdomar/unga vuxna som missbrukar alkohol/narkotika eller som riskerar att hamna i ett missbruk. Samtliga mottagningar er- bjöd också råd, stöd och behandlingsinsatser i form av öppenvård. Gemensamt för mottagningarna har också varit ett omfattande familje- och nätverksinriktat arbete, ett uppsökande arbete i syfte att nå ungdomen i ett tidigt skede samt en målsättning om att tillhandahålla ett brett utbud av både medicinska och sociala insatser. Inledningsvis fanns dock stora skillnader mellan mottagningarna vad gäller t ex organisering och huvudmannaskap, personalsammansättning, arbetsmetoder, dokumentationsarbete samt utbud av insatser. Under projektets gång har mottagningarna framförallt utvecklats i liknande riktning. Den jämförande studien innebar också en första gemensam kartläggning av mottagningarnas besökare. Sammanfattningsvis kan konstateras att det är en mycket bred grupp besökare som vänder sig till de sju mottagningarna, både vad gäller ålder, bakgrund, problem och behov. Mottagningarna möter allt från 13-14 åringar som kommer med sina föräldrar efter sin första berusning, till ungdomar och unga vuxna med ett etablerat narkotikamissbruk, omfattande kriminalitet och/eller stora psykiska problem. Även om vissa variationer förekommer mellan mottagningarnas besökare så finns samma breda grupp representerad på samtliga mottagningar. De ungdomar som kommer till mottagningarna har generellt en betydligt större problematik i jämförelse med samma åldersgrupp i normalbefolkningen medan de framförallt har stora likheter med ungdomar placerade på SiS- institutioner. Under hela projekttiden har det skett ett erfarenhetsutbyte mellan de deltagande mottagningarna. Tanken med detta utbyte har framförallt varit att ge deltagarna en möjlighet att dela idéer och erfarenheter kring arbetssätt och metoder samt beskriva och diskutera problem och framgångar inom verksamheterna. Ett mål med arbetet har varit en kunskapsutveckling vilken kan leda till ett utvecklingsarbete på de olika mottagningarna. Inom ramen för erfarenhetsutbytet har det även genomförts föreläsningar och presentationer kring möjliga modeller för att arbeta med utvärdering och metod- och verksamhetsutveckling. Det har också genomförts ett pilotprojekt med skattingsskalorna ORS (Outcome Rating Scale) och SRS (Session Rating Scale). Tanken med projektet var att testa om dessa skalor kunde vara ett bra instrument för behandlaren att få kontinuerlig feedback från klienten kring behandlingsrelationen och relevansen av behandlingsinnehållet. Erfarenheterna av projektet var framförallt positiva och idag använder flera av mottagningarna ORS/SRS i det dagliga arbetet. Erfarenhetsutbytet upplevdes generellt som mycket positivt och givande av projektdeltagarna. Framförallt upplevdes det som givande att få träffa behandlare från andra mottagningar som arbetar utifrån en liknande situation. Detta menar man har inneburit nya idéer kring och nya perspektiv på sitt arbete samt att man fått hjälp med en kritisk blick på den egna mottagningen. Deltagarna beskriver också hur man genom erfarenhetsutbytet erhållit en ökad kunskap kring modeller för metod- och verksamhetsutveckling. Den tredje delen i trestadsprojektet har utgjorts av arbetet med att utveckla och implementera dokumentationssystemet UngDOK. Dokumentationsarbete beskrevs tidigt som ett problemområde på mottagningarna och personalen uppfattar frågan kring systematisk dokumentation som ett svårt dilemma. Å ena sidan ses en utförlig och systematisk dokumentation som en viktig förutsättning för att säkerställa verksamhetens kvalitet och utveckling. Å andra sidan anses ett omfattande och strukturerat dokumentationsarbete kunna ta för stort utrymme i verksamheten, riskera att ”skrämma bort” vissa besökare eller påverka behandlingsarbetet negativt. Vid inledningen av trestadsprojektet fanns stora skillnader i hur man arbetade med dokumentation på mottagningarna, där vissa arbetade med etablerade system och där andra helt saknade ett systematiskt dokumentationsarbete. På samtliga mottagningar fanns ett missnöje med den dokumentation som genomfördes. En genomgång av redan befintliga dokumentationssystem visade att inget av dessa system var optimalt för mottagningarna. Det beslutades därför att ett nytt gemensamt dokumentationssystem skulle skapas, vilket skulle svara mot mottagningarnas förutsättningar och behov. Projektgruppen har till stor del själva drivit arbetet med att utveckla ett nytt system. Synpunkter på formulär och frågeområden har dock kontinuerligt inhämtats från klienter, personal och chefer på de olika mottagningarna. Projektgruppen har också tagit hjälp av forskare och experter inom dokumentationsområdet. Arbetet ledde fram till det nya dokumentationssystemet UngDOK, vilket idag används på samtliga mottagningar. UngDOK kan enkelt beskrivas som ett dokumentationssystem för öppenvårdsmottagningar som möter unga med missbruk. Intervjuformulären är relativt kortfattade och frågorna är anpassade för en ung målgrupp. Målsättningen är att formulären skall skapa ett underlag för en bred belysning av besökarnas livssituation, resurser, problem och behov samt ge en bild av de insatser som besökaren erhållit under behandlingskontakten. Systemet kan användas som ett stöd i behandlingsarbetet, som underlag för uppföljning, enklare utvärdering och verksamhetsutveckling samt för regionala och nationella kartläggningar och jämförelser. Vid starten av trestadsprojektet var den generella kunskapen kring specialiserade öppenvårdsmottagningar och deras besökare, insatser och resultat mycket knapp och möjligheten till en kunskapsutveckling begränsad. Projektdeltagarna upplevde också flera problem och brister i mottagningarnas arbete. Dels saknades ett systematiskt och gemensamt dokumentationsarbete, dels saknade man på mottagningarna till stor del kunskap kring metoder för utvecklings- och utvärderingsarbete. Det saknades också forum för erfarenhetsutbyte och professionell dialog kring det praktiska arbetet. Flera av de problemområden som uppmärksammats vid inledningen av trestadsprojektet har behandlats under projektets gång och en hel del har hänt sedan trestadsprojektet inleddes för drygt sex år sedan. Även om ett stort arbete kvarstår talar mycket för en tydlig rörelse mot en mer kunskapsbaserad öppenvård för unga med missbruk, där trestadsprojektet har haft en viss betydelse. Genom utvecklingen av UngDOK har mottagningarna nu ett systematiskt dokumentationsarbete och en gemensam forskningsdatabas. Detta innebär en tillgång till data som kan användas för flera olika syften, på flera olika nivåer. Genom erfarenhetsutbytet har deltagarna byggt upp ett professionellt nätverk och ett forum för dialog. Erfarenhetsutbytet har också inneburit en ökad kunskap hos deltagarna kring metoder för utvecklingsarbete. Trestadsprojektet har således inneburit en möjlighet både till en större generell kunskap kring öppenvård för unga med missbruk och till en mer kunskapsbaserad praktik.

Swedish abstract Titel: Hiv och hepatitprevention på institution. Utvärdering av ett peer-baserat utbildningsprojekt med syfte att öka kunskapen om blodsmittor hos klienter och personel på SiS-institutioner. Syfte: Föreliggande rapport syftar till att beskriva projektet ”Hiv på institution” med fokus på utbildningsmetod, genomförande och resultat. Rapporten syftar också till att utvärdera projektets måluppfyllelse samt till att ge råd inför ett eventuellt fortsatt utbildningsarbete. Metod: Rapporten bygger framförallt på resultatet från tre enkätundersökningar som genomförts under projektets andra och tredje år. Beskrivningen av utbildningsmetoden och projektets genomförande utgår från intervjuer med och skriftliga rapporter från utbildarna samt från deltagande observationer. Resultat: Resultatet visar att klienter på SiS-institutioner utgör en högriskgrupp för blodsmitta. Detta då en stor andel klienter har erfarenhet av att injicera narkotika och då majoriteten har ett stort sexuellt risktagande. Det faktum att minst en fjärdedel av klienterna redan har en hepatit C-infektion, tillsammans med deras stora risktagande, visar också på att klienter på SiS-institutioner utgör en tydlig riskgrupp för att föra blodsmitta vidare till andra. Både personal och klienter visade sig generellt ha bristfälliga kunskaper om smittvägar för hiv och hepatiter samt om möjligheten till vaccinering och behandling för dessa infektionssjukdomar. Framförallt uppvisade manliga klienter, klienter födda utanför Sverige och yngre klienter (under 18 år) bristfälliga kunskaper. De klienter som deltagit i utbildningen visade sig vid en uppföljning generellt ha en betydligt högre kunskapsnivå kring blodsmittor och smittvägar i jämförelse med klienter som inte deltagit i utbildningen (signifikanta skillnader). Så gott som samtliga deltagare uppgav att de under utbildningsdagen ökat sina kunskaper om hiv och hepatiter. Det stora flertalet deltagare uppgav också att de under dagen i stor eller mycket stor utsträckning ökat sin kunskap om olika smittvägar för hiv och hepatiter samt om hur man undviker att bli smittad. Den peer-baserade utbildningsmodell som använts verkar ha fallit mycket väl ut. Över 90 procent av deltagarna upplevde utbildningsdagarna som helhet som bra eller mycket bra och en lika stor andel upplevde framförandet av informationen (metoden) som bra eller mycket bra. Föreläsarnas egna erfarenheter av blodsmitta och missbruk och deras personliga livsberättelser beskrevs av deltagarna som särskilt betydelsefulla. Framförallt ansågs dessa öka föreläsarnas legitimitet och trovärdighet och innebära att föreläsningarna blev mer ”personliga”, ”levande”, ”engagerande” och ”gripande”. Flera deltagare menade också att föreläsarnas livsberättelser fyller en viktig funktion genom att skapa ökad förståelse och empati för personer i utsatta livssituationer samt att de inger hopp då de visar på att det går att ta sig ur ett missbruk och att det är möjligt att leva ett bra liv trots hiv- eller hepatitinfektion. Implikationer: Klienter på SiS-institutioner utgör en viktig målgrupp för preventionsinsatser mot blodsmittor. Peer-baserad utbildning verkar vara en bra modell för att nå denna grupp och för att öka kunskapen om smittrisker i gruppen. I vilken utsträckning den ökade kunskapen de facto leder till ett minskat risktagande är dock osäkert. För att säkerställa en minskad smittspridning krävs därför också interventioner och studier direkt inriktade på beteendeförändringar inom primära riskgrupper för blodsmitta.

Malmö University health and society dissertations nr 2014:5. People who inject illegal drugs constitute a vulnerable group in society. Their vulnerability can partly be explained by the negative consequences of the drug use itself and the particular risks associated with injecting, but also by society’s negative view of, and harsh attitude towards, drug users. Injection drug use is a relatively understudied topic in Sweden. The overall aim of this dissertation is to examine life circumstances of people who inject heroin or amphetamines. The dissertation is based on two research projects at Malmö University and includes interviews with a total of over two hundred visitors at the needle exchange program in Malmö as well as focus group discussions with twenty-seven heroin users in treatment. The first project focus on women who use the needle exchange program and on their social situation, income strategies, experience of treatment and care, as well as on their wishes for further societal assistance. The results present a picture of a very heterogeneous group of women, in which most differ from the stereotypical image of the female injection drug user as homeless, destitute, marginalized, and primarily dependent on men or prostitution for their livelihood and access to drugs. Most women were active in the drug economy, they obtained most of the drugs they used on their own, and they supported their drug purchases through both formal and informal sources of income. A small group, mainly women who primarily use heroin, described a very vulnerable and marginalized existence with insecure housing and incomes restricted to dealing, stealing or sex-work. The vast majority of the interviewed women did wish for some sort of societal support in order to change their situation. Most requests involved substance abuse treatment. More than anything, heroin users wished for better access to opioid substitution treatment. Many women also wanted access to women-only treatment facilities. Not all women, though, saw their drug use as problematic or intended to stop using illegal drugs. Some saw society’s poor treatment of drug users and the “repressive” drug policy as a greater problem than the drug use itself. The second research project focus on heroin overdoses. The aim of the project was to gain further knowledge on why overdoses occur, a greater understanding of how heroin users interpret and handle the overdoses of others, as well as to discuss potential interventions to reduce the number of overdose deaths in Sweden. The results showed that the interviewed heroin users generally had good knowledge about overdose risks. Different circumstances, however, caused restricted possibilities to avoid overdose risks or meant that risks were seen as minor compared to the potential gains of drug use. The desire for a powerful high, experience of severe withdrawal symptoms, an unsafe environment, mental ill health, and an “unbearable life situation”, were examples of factors associated with an increased risk of overdoses. Those heroin users who had been present at someone else’s overdose generally had a positive attitude towards assisting the victim, and their actions were often life-saving. However, a number of factors such as the witness’s own intoxication or lack of knowledge of lifesaving measures, as well as fear of police involvement in some cases, led to inadequate responses to overdoses. The interviewees’ accounts point to the need for a more diverse and accessible drug abuse and addiction treatment model but also to the need for interventions that aim to reduce vulnerability and improve life circumstances and health for persons who, for various reasons, continue to use illegal drugs. The results also reveal the need for interventions that improve heroin users’ possibilities for safer drug use, as well as the importance of increasing their potential for helping other heroin users who overdose.