Anna Komstadius – illustratör

-------------------------------------------------------------

Dante ska inte gråta är en inkännande och klok bilderbok som sätter ord på något många barn – och vuxna – brottas med: rätten att få vara ledsen. Genom vardagsnära situationer följer vi Dante, som gång på gång får höra att han är “stor nu” och därför inte ska gråta. I lekparken, hemma, på förskolan och med familjen samlas tårarna på hög – men vart tar egentligen gråten vägen när den inte får komma ut?

Med ett varsamt och respektfullt språk skildrar Åsa Ledin hur känslor som trycks undan kan växa sig större, och hur befriande det är när någon äntligen vågar säga: det är okej att gråta. Mötet med den trygge grannen Sten blir en vändpunkt – och ett fint exempel på hur vuxna kan möta barns känslor med lugn, empati och mod.

Anna Komstadius illustrationer förstärker berättelsen med värme och igenkänning, och gör boken till ett utmärkt samtalsunderlag för både hem och förskola. Det här är en bok som inte bara tröstar barnet som lyssnar, utan också utmanar vuxna att reflektera över sina egna reaktioner på barns känslor.

Dante ska inte gråta är en viktig, kärleksfull och hoppfull bok som visar att sårbarhet inte är svaghet – utan styrka. En bok att läsa om och om igen, och att bära med sig långt efter sista sidan.

Marek hittar en röd-orange tegelsten på trottoaren. Den glöder som en hel solnedgång mot allt det gråa och den sjunger om lägereldar, majbrasor och juleljus. Marek vill bära hem tegelstenen, men den är för tung. Även för tung för grann-Haya som försöker lyfta den medan regnet öser ner. Marek blir förtvivlad för de vill inte bara lämna den där. För om de lämnar något så vackert kommer säkert någon annan att ta den.

Faktaruta – Tegelstenen

Boken är faktagranskad av Dr Devine Terhune PhD, Reader in Experimental Psychology

. 

En kråka kraxade och lyfte från Hängekens grenar. Några löv singlade ner på marken. Plötsligt kände Vidar hur han frös. Här på vägen upp till Hängeken växte det inget, inga buskar och inga träd som skymde honom. Vem som helst som tittade upp kunde se honom gå där. Eller kunde de det? Vidar lyfte på sina händer och tittade på dem. Var det inte så att han höll på att bli genomskinlig? Kunde man bli ett spöke medan man fortfarande levde? Om man blev helt totalt fullkomligt bortglömd? Av alla.

När Josef börjar i Vidars klass får Vidar äntligen en kompis. Visst vilar där något farligt över Josef, men en farlig kompis är väl bättre än ingen alls? Det är först när Josef blir arg på Vidar och börjar låtsas som om han inte längre finns som Vidar förstår hur ensam han faktiskt är. Lika ensam som Hängeken.

Hängeken är en kapitelbok för barn i åldrarna 9–12 år, med tyngdpunkt på 10-11-åringar, och handlar om Vidar som är så vanlig att ingen någonsin lägger märke till honom. En dag börjar Josef i klassen, Josef som har något farligt i blicken och genast väljer ut Vidar till sin kompis. Men det dröjer inte länge förrän Vidar blir offer för Josefs farlighet och det är då det riktigt hemska sätter igång – Josef börjar låtsas att Vidar är ett spöke och beteendet smittar av sig till hela klassen tills ingen verkar se honom längre.

På backen ovanför skolgården står en ihålig gammal hängek som sägs vara hemsökt av vålnader med ruttnande repstumpar runt halsen. Både de vuxna och barnen på skolan undviker eken, men en dag när mobbningen blir som värst för Vidar tänker han att om han nu ändå är ett spöke kan han lika gärna gå upp till de andra vålnaderna. Till sin stora förvåning hittar Vidar en myshörna inuti eken. Myshörnan visar sig tillhöra den högfärdiga Danielle som inte heller har några kompisar i klassen, men som reser mycket med sin turnerande mamma och dessutom har en pappa i Paris. Det dröjer inte länge förrän Vidar upptäcker att Danielle har varit minst lika ensam som honom.

Tillsammans försöker de sig nu på att bota alla de olika typer av ensamhet som de stöter på, både hos sina föräldrar och klasskamrater.

Hängeken handlar i grund och botten om empati, om att lära sig se förbi ytor och inte dra förhastade slutsatser om varför människor beter sig som de gör, samt om naturens läkekrafter.

-------------------------------------------------------------

Dante ska inte gråta är en inkännande och klok bilderbok som sätter ord på något många barn – och vuxna – brottas med: rätten att få vara ledsen. Genom vardagsnära situationer följer vi Dante, som gång på gång får höra att han är “stor nu” och därför inte ska gråta. I lekparken, hemma, på förskolan och med familjen samlas tårarna på hög – men vart tar egentligen gråten vägen när den inte får komma ut?

Med ett varsamt och respektfullt språk skildrar Åsa Ledin hur känslor som trycks undan kan växa sig större, och hur befriande det är när någon äntligen vågar säga: det är okej att gråta. Mötet med den trygge grannen Sten blir en vändpunkt – och ett fint exempel på hur vuxna kan möta barns känslor med lugn, empati och mod.

Anna Komstadius illustrationer förstärker berättelsen med värme och igenkänning, och gör boken till ett utmärkt samtalsunderlag för både hem och förskola. Det här är en bok som inte bara tröstar barnet som lyssnar, utan också utmanar vuxna att reflektera över sina egna reaktioner på barns känslor.

Dante ska inte gråta är en viktig, kärleksfull och hoppfull bok som visar att sårbarhet inte är svaghet – utan styrka. En bok att läsa om och om igen, och att bära med sig långt efter sista sidan.