Lärda i Sverige – serie

I den nya biografin Forngreta beskriver Birgit Arrhenius sin kollega Greta Arwidssons imponerande forskning och arbete. Greta Arwidssons insatser gjorde henne så småningom legendarisk, men ett arkiverat brev avslöjar att hennes karriär höll på att avbrytas innan den knappt hade börjat. Inför uppdraget att ta hand om utgrävningarna vid båtgravfältet Valsgärde skriver hon:

"Min begåvning är ej tillräcklig för att föra mig vidare på denna bana och mitt mod inte stort nog att jämt sätta sig över det manliga förakt, som dagligen möter en kvinna som försöker vetenskapa. Jag ger mig."

Brevet hittades i ett kuvert slutet med lackstämplar men skickades aldrig iväg. Greta Arwidsson gav sig inte, utan fick styrka och mod att fullfölja karriären genom stöttande kollegor och inte minst av sina vänner. Hennes bearbetningar av Valsgärdefynden väckte så småningom internationell uppmärksamhet: 1974 blev hon Honorary Fellow of the Society of Antiquaries och 1978 medlem av Deutsches Archäologisches Institut. För att ge en bred bild av Greta Arwidsson har Birgit Arrhenius besökt ett flertal arkiv, läst dagböcker och efterlämnade papper, gått igenom familjens privata fotoalbum och läst publicerade uppsatser. Forngreta beskriver Greta Arwidssons ingående studier av arkeologiskt fyndmaterial och hennes tunga arbete som landsantikvarie på Gotland där hon bland annat såg till att många av Gotlands kyrkor med medeltida anor fick genomgripande restaureringar. Men läsaren får också ta del av Gretas tidiga liv, hennes familj och studiemiljö och om påfrestande personstrider inom akademin. Forngreta är en spännande livsberättelse, ett porträtt av en bred och inflytelserik arkeolog och en unik inblick bakom kulisserna på akademin under en period då kvinnorna gjorde intåg. 

Utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhetsakademien.

Birgit Arrhenius är arkeolog och professor emerita. Hon var både kollega och vän med Greta Arwidsson. Birgit Arrhenius har arbetat som avdelningschef tekniska avdelningen på Riksantikvarieämbetet där Historiska museet på den tiden också låg under Riksantikvarieämbetet och från 1986 som professor i arkeologi med laborativ inriktning vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Hon är ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och Kungl. Vitterhetsakademien, och erhöll 1992 Gösta Berg-medaljen.

I detta första band av serien Lärda i Sverige porträtterar statsvetaren Olof Ruin parvis sex centrala statsvetare under 1900-talet: Pontus Fahlbeck och Herbert Tingsten, Fredrik Lagerroth och Nils Stjernquist samt Elis Håstad och Gunnar Heckscher. 

Deras fortskning var omfattande. Tingsten sysslade med ideologier och demokratins problem. Fahlbeck jämförde den gamla svenska regeringsformen med USA:s maktdelningslära. Lagerroth lyfte fram den svenska frihetstidens stråk av parlamentarism. Håstad koncentrerade sig på Schweiz och dess täta folkomröstningar. Heckscher studerade statsförvaltning och organisationsväsende. Alla medverkade till att området för statsvetenskaplig analys vidgades.

De hade även andra engagemang. Fahlbeck, Håstad och Heckscher satt i riksdagen och Heckscher verkade också som partiledare. Stjernquist anlitades som statlig utredare. Fahlbeck och Håstad stod i spetsen för tidskrifter och Tingsten framstod under sin tid på Dagens Nyheter som en huvuddirigent av den offentliga debatten i Sverige.

Alla hade olika bakgrund och levde på olika sätt. Fahlbeck och Tingsten förenades dock i att de var särskilt socialt aktiva och i sina hem samlade centrala och spännande personer.

Utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhetsakademien.

I detta andra band av serien Lärda i Sverige tecknar Erik Norberg historikern och arkivmannen Emil Hildebrand. 

Emil Hildebrand tillhörde sin tids etablerade historiker och han befäste Historisk Tidskrifts roll som ämnets huvudorgan. Men i första hand är han den som reformerade arkivverksamheten, gav Riksarkivet den roll som vi känner idag och lade grunden för ett professionellt arkivyrke. 

Han hade en strategisk blick på den offentliga förvaltningen, och han var enastående energisk i arbete och forskning. I det lärda Sverige hade han en framstående ställning. Men som person var han inåtvänd och grubblande, vilket bidrar till att göra honom till en levande människa.

Utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhetsakademien.

1949 utsågs Gerd Enequist till professor i kulturgeografi och blev samtidigt Uppsala universitets första kvinnliga professor. Hon kom att bli en viktig person för utvecklingen av den moderna kulturgeografin i Sverige och var en geograf ut i fingerspetsarna , som hon själv uttryckte sig. Författaren Gunnel Forsberg, professor em. i kulturgeografi vid Stockholms universitet, har med hjälp av Gerd Enequists eget arkiv till stora delar låtit henne själv berätta sin historia. Fram träder bilden av en hängiven forskare och visionär, en samhällsförbättrare som var trofast mot sina ideal, lojal i sina vänskapsrelationer och med ett stort personligt engagemang. Gerd Enequist blev en kvinnlig förebild inom akademin men ville själv bli ihågkommen som geograf, inte som kvinna, och hon var angelägen om att hennes historia inte skulle nyttjas i fel sammanhang. Boken ger en viktig inblick i den akademiska världen, dess ämnesstrider och spänningar, och även i framväxten av en ny ämnesdisciplin. Samtidigt speglas delar av 1900-talets historia med nedslag i krigstid och kvinnlig luftbevakningstjänst.

Utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhetsakademien.

Gunnel Forsberg är professor emerita i kulturgeografi med samhällsplaneringsinriktning vid Stockholms universitet. Hon har ägnat sig åt utbildning och forskning inom olika kulturgeografiska ämnen. Hennes forskning är huvudsakligen inriktad mot regionala utvecklingsfrågor, landsbygdsomvandling och genusgeografiska frågeställningar, gärna i samverkan med det omgivande samhället.

Geo Widengren var professor i religionshistoria och religionspsykologi vid Uppsala universitet åren 1940-1973.

I samtidens fascination för äldre kulturer fick Widengren ett stort inflytande som uttolkare av arkeologiska fynd och tidigare okända texter. Med sina omfattande kunskaper i äldre språk hade han en unik position att analysera svårtolkade texter och sätta dessa i sina kulturella, religiösa och språkliga sammanhang.

Utöver sin betydelse för svensk religionshistorisk forskning var Widengren också med och startade flera internationella nätverk och tidskrifter som än i dag är högst aktuella. I sin roll som professor var han även en frekvent deltagare i kulturdebatten och bidrog till folkbildningen genom populärvetenskapliga radioprogram.

Här skildras genom Widengrens forskning hur ämnet religionshistoria förändrades. Inomvetenskapliga diskussioner och konflikter avlöste varandra, men detta var också en tid då världen upplevde andra världskriget, 1960-talets vänstervåg och universitetens omvandling från lärdomsbastioner för ett fåtal till att bli en del av den allmänna högre utbildningen.

Göran Larsson är professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Utgiven i samarbete med Kungl. Vitterhetsakademien.

1949 utsågs Gerd Enequist till professor i kulturgeografi och blev samtidigt Uppsala universitets första kvinnliga professor. Hon kom att bli en viktig person för utvecklingen av den moderna kulturgeografin i Sverige och var en geograf ut i fingerspetsarna , som hon själv uttryckte sig. Författaren Gunnel Forsberg, professor em. i kulturgeografi vid Stockholms universitet, har med hjälp av Gerd Enequists eget arkiv till stora delar låtit henne själv berätta sin historia. Fram träder bilden av en hängiven forskare och visionär, en samhällsförbättrare som var trofast mot sina ideal, lojal i sina vänskapsrelationer och med ett stort personligt engagemang. Gerd Enequist blev en kvinnlig förebild inom akademin men ville själv bli ihågkommen som geograf, inte som kvinna, och hon var angelägen om att hennes historia inte skulle nyttjas i fel sammanhang. Boken ger en viktig inblick i den akademiska världen, dess ämnesstrider och spänningar, och även i framväxten av en ny ämnesdisciplin. Samtidigt speglas delar av 1900-talets historia med nedslag i krigstid och kvinnlig luftbevakningstjänst.

Språkvetaren Bertil Molde irriterade ofta läsare och lyssnare med sina åsikter i olika språkfrågor. De tyckte att han var för tolerant. Men Bertil Molde vek aldrig från åsikten att svenska språket tillhör alla och måste få förändras. I en ny biografi tecknas ett fascinerande porträtt av Sveriges främste språkvårdare under 1900-talet. Få saker kan skapa sådan ilska hos vänner av ordning som språkliga felaktigheter och avvikande företeelser. Språkvårdaren Bertil Molde beskylldes ofta för att "tillåta vad som helst" eftersom han sällan svarade på språkfrågor med ett entydigt ja eller nej. När personer förfasade sig över begrepp som "innan jul" upplyste han om att vi har använt "innan" som preposition sedan medeltiden. Det minskade inte ilskan. Så här kunde en arg språkväktare skriva: "Bästa professor Molde! Ni är svenska språkets värsta dödgrävare. Ni försvarar vad som helst med att det antingen har funnits sedan Gustav Vasas tid eller att 'alla säger så nu för tiden'." Moldes reaktion på sådana synpunkter var:  Tja, om det nu har funnits sedan Gustav Vasas tid eller om alla säger så, vad är det för fel på det? På 1960- och 1970-talet var Bertil Molde en av Sveriges mest kända personer. Sammanlagt framträdde han i runt tusen radioprogram där han talade om språkliga problem och ungefär lika många språkspalter i dagstidningar. Med tiden kom han att framstå som nära nog inkarnationen av svensk språkvård, inte minst efter att ha varit chef för Svenska Språknämnden (nuvarande Språkrådet) under nära 25 års tid.

Det är svårt att föreställa sig hur svensk språkvård skulle ha sett ut idag utan Bertil Molde. Hans syn på språket att svenska språket tillhör alla och det måste få förändras har blivit den självklara grunden för dagens språkvård. Med det inte sagt att kunskap om språk var oviktigt för honom, tvärtom. I artikeln Vem råder över språket? i Språkvård 4/1978, skriver Bengt Molde: "Något överdrivet skulle jag vilja säga att ju mindre kunskaper om språk och olika språkbruk någon har, dess snabbare och bestämdare är han att klandra och fördöma andras språkvanor. Detta är väl psykologiskt ganska förklarligt, men det är en svårbekämpad attityd. Den bottnar i både osäkerhet och intolerans, och sådana egenskaper är det inte lätt att bekämpa hos sig själv och ännu svårare hos andra."Bokförlaget Langenskiöld har fått i uppdrag av Kungl. Vitterhetsakademien att modernisera klassikerserien Svenska lärde som nu byter namn till Lärda i Sverige. Hittills har Analys & Engagemang av Olof Ruin, Emil Hildebrand av Erik Norberg och Forngreta av Birgit Arrhenius kommit ut.