Ny svensk teaterhistoria – serie

Teaterkungar abdikerade, stjärnskådespelare mötte ensembler, privatteatrar fick konkurrens av stadsteatrar och så småningom också av länsteatrar och fria grupper. I stället för om hovteater talades det om arbetarteater och trafiken mellan huvudstadens scener och landsortens blev livligare och föremål för utredningar och betänkanden. Se där några av särdragen i det förra seklets teaterliv.

I det avslutande bandet av trebandsverket Ny svensk teaterhistoria beskrivs förändringarna av teaterns villkor under 1900-talet och dess verkningar på teaterns former och uttryck. Vi får följa såväl modernismens genombrott som folkteaterns förnyelse. I centrum för framställningen står teaterföreställningarna med deras möten mellan konstnärer och teaterpublik. Av en rad fördjupande analyser av dessa händelser, vilkas varaktighet är stundens, framgår det, att svenskt teaterliv under århundradet är lyckligt lottat med djärva regissörer och scenografer, som satt sina signaturer på teaterns framgångar. Men utan starka skådespelare och ensembler hade det inte gått. Det blir lika tydligt. Teatern är en kollektiv konstform där också publiken hör till medspelarna. Med olika utgångspunkter är det denna rikedom som skribenterna fångar i sina beskrivningar av trender, tendenser och aktörer och som ett rikt bildmaterial illustrerar.

All historieskrivning utgår från tolkningar och baseras på urval. Andra forskare skulle kanske ha lyft fram andra föreställningar och satt ljuset på andra aktörer. Helheten kan inte omfattas och det som här valts ut för att beskriva 1900-talets teater berättar också om det som inte getts plats. Varje kanonisering kan och bör ifrågasättas. Varje tid gör sin historieskrivning.