Jag är en gyllene bro över staden av stål : om Anna Margolins författarskap

Mellan de två världskrigen blomstrade den jiddischspråkiga poesin, och många diktare skapade texter av hög kvalitet. Trots detta var det få som nådde utanför den jiddischspråkiga världen. Poeten Anna Margolin (1887–1952), född i det dåvarande ryska ­imperiet och verksam i New York, har på senare tid uppmärksammats och översatts till flera språk.

I denna studie av Margolins poetiska värld möter vi en kvinna som skrev på ett minoritetsspråk – jiddisch – och som fann sitt personliga lyriska uttryck i dialog med en bred västerländsk poetisk tradition.

Motsättningar genomsyrar hennes poesi: diktjaget längtar efter något bortom det sinnliga, att få höra ”ett tecken, ett mirakel, en röst / som andas nära och ändå avlägsen som en stjärna”. Hon kämpar för sitt värde i förhållande till inre och yttre kritiker, hon brottas med tvivel, längtan, vrede och sorg. Margolin avslutar en dikt: ”Men jag vill inte ha lycka. / Jag vill ha min sorg och min hemlighet. / Jag är en gyllene bro / över staden av stål”. Hennes poesi rymmer såväl existentiell smärta och utanförskap som skapandets triumf.