För ungefär hundra år sedan började särlingars bilder och skulpturer att uppmärksammas som konst. Detta var då en del av en utvidgning av konstbegreppet som inte bara gällde särlingskonst. I avhandlingen analyserar författaren några tidiga klassiska texter om särlingskonst för att se vilka kvalitéer man vi sekleskiftet 1900 och årtionden därefter kunde se i den här typen av bilder och hur detta kan relateras till det samtidiga genombrottet för modernismen i konsten och formandet an en ny modern konstnärsmyt. Bland de diskuterade författarna märks särskillt Marcel Réja, Walter Morgenthaler och Hans Prinzhorn. Här finns också ett avsnitt om den franske konstnären och teoretikern Jean Dubuffet som är den som utvecklar en teori om särlingskonsten senare under 1900-talet.