Ingenting

jag vill visa dig det gröna gräset

under snön tidigt på våren

Henrika Ringboms åttonde diktbok tar sats i vilan och vreden, ögonblickets pöl, här och nu. Går det att hitta en plats att stanna på, en plats att dela?

Hon sitter i lugnets överdåd på sitt berg och skriver, cyklar, ror, fraktar mull. Med förödelsen närvarande, inpå sig. Någon vill hämta ett barn från den ockuperade zonen, ett annat barn har med möda lärt sig läsa och dör i ett bombardemang. Dikten blir en bön om hjälp att stå emot förstörelsen, om att ögon ska få se och händer känna, ting och minnen rinna in i ljust gröna själar. Den tror på jordens förmåga att läka och besvärjer fram handlingskraft, omtanke, hopp. Och den tror på att det finns någon annanstans.

Allt du kan föreställa dig är verkligt. Sträck dig, som mätarlarven sträcker sig, längst ut och in, i måttlösa lilla ingenting. Ett mellanrum öppnar sig och det du ser, det du känner tas ett steg vidare, förnimmelsefältet vidgas.