Visar resultat för..."Anthropos"

Natten mot den 21 september 1615 blåste det upp en kraftig storm bland Västfjordarna, där tre skepp låg för ankar inne i Reykjarfjörður. Besättningen ombord var basker som hade ägnat sommaren åt valjakt i de isländska vattnen. Stormen och drivisen krossade deras skepp, tre män drunknade i vågorna, medan åttiotre lyckades rädda sig i land. Inom ett par veckor hade trettioen av dem blivit mördade av den isländska lokalbefolkningen, ledda av sysslo­mannen Ari Magnússon, den danska kronans representant i regionen. Om denna massaker, en av de blodigaste tilldragelserna i Islands historia, skrev Jón Guðmundsson, en självlärd allmogeman som bodde i trakten. Hans sammanställning av vittnesmål om händelserna, hans kritik mot sysslomannens agerande och hans vägran att delta i ett uppbåd som skulle dräpa även resten av de strandsatta sjömännen ledde till att han tvingades fly från Västfjordarna. Jón Guðmundssons krönika, En sann berättelse om spanjorernas skeppsbrott och strid, presenteras här i svensk översättning för första gången, tillsammans med en lång inledning, där händelserna sätts i sitt historiska sammanhang. Jón Guðmundsson (f. 1574 i Ófeigsfjörður, d. 1658 i Hjaltastaður) var en isländsk, självlärd man som skrev om natur och kultur, magi och historia samt om morden på trettioen baskiska sjömän i Västfjordarna 1615. Joakim Lljegren (f. 1986 i Umeå) är fil.mag. i nordiska språk, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek och har tidigare medverkat i utgåvorna "Islänningasagorna" (Saga, 2014) och "Sturlunga" (Anthropos, 2021).

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck.

"Maximum seu archimetria" ("Det största eller arki­metrin") är poeten och filosofen Thomas Thorilds mest omfattande verk. Det skrevs på latin och utgavs anonymt i Berlin år 1799. Den lands­förvisade Thorild hade då blivit bibliotekarie och professor vid universitetet i Greifswald i Svenska Pommern. "Maximum seu archimetria" är uppbyggd som en avhandling, men är samtidigt ett djärvt form­experiment och en sammanfattning av för­fattarens filosofiska åskådning. Verket före­ligger nu för första gången i svensk översättning. Utgivningen av "Maximum seu archimetria" väckte ett visst uppseende i filosofiska kretsar i Tyskland. Johann Gottfried Herder skrev en uppskattande recension, där han anbefallde Thorild att genast översätta sitt filosofiska verk till tyska. Så blev inte fallet. I stället skrev författaren en följdskrift "Die Gelehrtenwelt" ("Lärdomsvärlden"). Även denna skrift nu för första gången i svensk översättning. I dessa två verk utvecklar Thomas Thorild djärvt och vältaligt sitt omvälvande estetiska, sociala och politiska budskap. I Sverige kom upptäckten att dröja. Det var först med Geijers och Atterboms engagerade tolkningar av Thomas Thorilds litterära och filosofiska skrifter som hans verk på allvar öppnades för en djupare tillägnelse i den landsförvisades eget hemland. Band I av Thomas Thorild "Arkimetrin" I–IV innehåller ett faksimil av originalverket "Maxi­mum seu archimetria", band II Peter Sjökvists svenska översättning av den latinska texten, band III Martin Lagerholms översättning av "Die Gelehrtenwelt", band IV utgörs av en kommentardel av utgåvans redaktör Staffan Bengtsson, som även svarar för introduktioner i de föregående delarna.

Levereras i box"Sturlunga saga" är namnet på en sammanhängande kompilation av så kallade samtidssagor eller samtidskrönikor från 1200-talets Island. (Ofta benämnd med kortformen "Sturlunga".) Det är ett omfattande verk – cirka 1000 sidor löpande text – som aldrig tidigare funnits i svensk översättning. I "Sturlunga" skildras inbördesfejderna mellan tidens stora hövdingasläkter, häribland inte minst historieskrivaren och skalden Snorri Sturlusons släkt. "Sturlunga" är ett av den nordiska medeltidslitteraturens mest betydande verk. Hela verket föreligger nu i en översättning av den år 2019 avlidne Sten Kindlundh. Översättaren överlämnade sitt Sturlungamanus till redaktionen för Islänningasagorna I–V (2014) någon månad före sin död. Den föreliggande översättningen har genomgåtts av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson och Joakim Lilljegren. Utöver översättningen innehåller den svenska utgåvan ett redaktionellt förord, en längre introduktion till verket samt kartmaterial. Endast en tidigare översättning av "Sturlunga" föreligger på nordiskt språk – Kristian Kålunds danska översättning från 1904. Medeltidens isländska prosakonst är för en läsande allmänhet mest känd för de så kallade släktsagorna (islänningasagorna) och kungasagorna med Snorris "Heimskringla" som mäktigt krön. Under senare decennier har dock samtidsskildringen i "Sturlunga" fått ny aktualitet och har i den nordiska medeltidsforskningen kommit att spela en allt större roll. Även i samtida isländsk skönlitteratur avspeglas detta förnyade intresse (t.ex. i fyra "Sturlunga"-romaner av Einar Kárason). De isländska släktsagorna handlar om förfäderna under "sagatiden", skedet fram till tiden närmast efter kristendomens införande år 1000. Sturlunga tar vid något hundratal år senare, under förra delen av elvahundratalet, och går därefter fram till den isländska fristatens upplösning och underkastelse under den norska kungamakten åren 1262–64. "Sturlunga" är inget enhetligt verk, författat av en och samma diktare. Det är en komposition av en lång rad olika texter, som en redaktör någon gång omkring år 1300 sammanställde i kronologisk följd. Texterna i samlingen har tillkommit vid skilda tidpunkter under tolvhundratalet, både under förra och senare delen. Att de har skilda författare, framgår inte minst av att språk och stil kan växla avsevärt från den ena till den andra. Redaktören har inte röjt sitt namn, och lika lite vet man något säkert om vilka de olika författarna är – med ett väsentligt undantag. Av den anonyme redaktörens korta förord framgår att Snorri Sturlusons brorson Sturla Þórðarson (1214–84) har skrivit det stora avsnittet "Islänningarnas saga", som omfattar en dryg tredjedel av hela verket och utgör kärnan i "Sturlunga"

"Snorres Edda" är ett av de mest betydande verken i den fornnordiska litteraturen. Åtskilligt av vår kunskap om nordisk mytologi kommer därifrån. Snorre beskriver hur världen skapades och hur den kommer att gå under, han återger på ett drastiskt och humoristiskt sätt gudars äventyr och kärleksbekymmer. Han levandegör hjältar, jättar och dvärgar i en oupphörligt fascinerande ström av berättelser. Snorre låter opålitliga gudar berätta opålitliga historier för godtrogna lyssnare. Det är inte alltid lätt att veta vad som hos Snorre är äkta hedniska föreställningar och vad som är diktarfantasi. Men det är omöjligt att motstå berättarglädjen. "Snorres Edda", ibland också kallad "Prosaiska Eddan", är en lärobok i diktkonst, troligen tillkommen på 1220-talet. Lärd, noggrann, minnesgod, uppslagsrik. Utan kunskap om de gamla myterna, menar Snorre, kan inte skaldernas djärva bildspråk förstås. Den gamla diktningens föreställningsvärld måste räddas över till den nya tiden, ty utan kännedom om de gamla myternas innebörder är ingen dikt värd namnet möjlig. Denna utgåva av "Snorres Edda" är ett nytryck av Karl G. Johanssons och Mats Malms översättning från 1997. Boken är försedd med inledning och noter av översättarna samt en omfattande registerdel.

Michail Bachtins Rabelais och skrattets historia är en undersökning av »den folkliga skrattkulturens» historia. I centrum för Bachtins framställning står François Rabelais, det folkliga skrattets store arvtagare och fullföljare i den europeiska litteraturen. Bachtin ger en ny och utmanande bild av förhållandet mellan officiell och icke-officiell kultur, mellan maktens förtryckande allvar och det befriande oppositionella skrattet. Bachtins bok om skattets befriande förmåga är själv ett befrielseverk skriven med en imponerande klarhet och med en smittsam glädje i förhållande till det väldiga lärdomsstoffet. Den ryske språk- och litteraturforskaren Michail Bachtin (18951975) framstår som en 1900-talets främsta kultur- och litteraturteoretiker. Hans inflytande har gjort sig gällande inom en rad olika områden av humaniora och samhällsvetenskap. Boken utkom i svensk översättning av Lars Fyhr 1986. Den har sedan länge varit slutsåld. Lars Fyhr har för denna utgåva gått igenom sin översättning.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. Denna första del av Nordiska kungasagor tar sin början i mytisk tid med asarnas invandring och de förhistoriska Ynglingakungarna i Uppsala och sträcker sig fram till Olav Tryggvasons tid, fram till den storslagna skildringen av slaget vid Svolder år 1000.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. Olav den heliges saga är verkets mäktiga centralparti. Denna saga anses vara den första av de kungasagor sim Snorre skrev. Skildringen av Olavs liv och omgivning präglas av en djup människokunskap och gestaltar hur medeltiden nya ideal och trosuppfattningar tar form. I kungens person bryts gammal och ny människouppfattning mot varandra.

I "Annorlunda hos ekorrarna" har tretton svenska författare skrivit var sin text om Werner Aspenström (1918–1997) – en av den svenska 1900-talspoesins mest betydande och mest lästa diktare. Texterna är skrivna på beställning, tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde och sista skiljer ut sig. Hans Isakssons essä om Bengt Emil Johnsons poetiska samspråk med Werner Aspenström fanns som manuskript i hans efterlämnade papper och har här funnit sitt rätta sammanhang. De tolv bidragen är för det mesta skrivna av författare som varit tysta om Werner Aspenström, de tillhör inte hans gängse skara av uttolkare och kommentatorer. Ändå är det påtagligt hur personliga de skilda texterna är, på skilda sätt – de har gärna karaktär av brev. Men det handlar inte om någon sentimental intimitet. Tvärtom verkar det i Werner Aspenströms författarskap, eller i hans poetik, finnas något som uppfodrar till reflektion över egna skrivsätt, något som söker svar i den skrivandes poetik. I "Annorlunda hos ekorrarna", redigerad av Staffan Söderblom, medverkar Jonas Gren, Madeleine Gustafsson, Gunnar D. Hansson, Elise Ingvarsson, Hans Isaksson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Lennart Sjögren, Jesper Svenbro och Peter Törnqvist.

"Läs mig som läser er! Det är min bön och syssla" så lyder en viktig passage i Lars Ahlins roman Bark och löv. I antologin Läs mig som läser er möter vi thugosju olika svar av kritiker och författare på denna uppfordran. Boken följer mottagandet av Lars Ahlins prosaverk och innehåller kronologiskt ordnade essäer, artiklar och recensioner från debuten 1943 fram till idag.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. I tredje delen av Snorres kungasagor skildras en kaotisk och blodig tid präglad av sönderfall och uppror, ibland avbruten av korta perioder av välgång – från år 1030 till år 1177. Vi förflyttas här också till platser utanför Norden, till de så kallade väringarna i Miklagård och till England och slaget vid Stanford Bridge.

Anthropos, in the sense of species as well as cultures and ethics, locates humans as part of much larger orders of existence – fundamental when thinking about climate change. This book offers a new way of exploring the significance of locality and lives in the epoch of the Anthropocene, a time when humans confront the limits of our control over nature. Many scholars now write about the ethics, policies and politics of climate change, focussing on global processes and effects. The book’s innovative approach to cross-cultural comparison and a regionally based study explores people’s experiences of environmental change and the meaning of climate change for diverse human worlds in a changing biosphere.The main study site is the Hunter Valley in southeast Australia: an ecological region defined by the Hunter River catchment; a dwelling place for many generations of people; and a key location for transnational corporations focussed on the mining, burning and export of black coal. Abundant fossil fuel reserves tie Hunter people and places to the Asia Pacific – the engine room of global economic growth in the twenty-first century and the largest user of the planet’s natural resources. The book analyses the nexus of place and perceptions, political economy and social organisation in situations where environmental changes are radically transforming collective worlds. Based on an anthropological approach informed by other ways of thinking about environment-people relationships, this book analyses the social and cultural dimensions of climate change holistically. Each chapter links the large scales of species and planet with small places, commodity chains, local actions, myths and values, as well as the mingled strands of dystopian imaginings and strivings for recuperative renewal in an era of transition.

The discipline of anthropology is, at its best, characterized by turbulence, self-examination, and inventiveness. In recent decades, new thinking and practice within the field has certainly reflected this pattern, as shown for example by numerous fruitful ventures into the "politics and poetics" of anthropology. Surprisingly little attention, however, has been given to the simple insight that anthropology is composed of claims, whether tacit or explicit, about anthropos and about logos--and the myriad ways in which these two Greek nouns have been, might be, and should be, connected. Anthropos Today represents a pathbreaking effort to fill this gap. Paul Rabinow brings together years of distinguished work in this magisterial volume that seeks to reinvigorate the human sciences. Specifically, he assembles a set of conceptual tools--"modern equipment"--to assess how intellectual work is currently conducted and how it might change.Anthropos Today crystallizes Rabinow's previous ethnographic inquiries into the production of truth about life in the world of biotechnology and genome mapping (and his invention of new ways of practicing this pursuit), and his findings on how new practices of life, labor, and language have emerged and been institutionalized. Here, Rabinow steps back from empirical research in order to reflect on the conceptual and ethical resources available today to conduct such inquiries. Drawing richly on Foucault and many other thinkers including Weber and Dewey, Rabinow concludes that a "contingent practice" must be developed that focuses on "events of problematization." Brilliantly synthesizing insights from American, French, and German traditions, he offers a lucid, deeply learned, original discussion of how one might best think about anthropos today.

The intersection between history and anthropology is more varied now than it has ever been—a look at the shelves of bookstores and libraries proves this. Historians have increasingly looked to the methodologies of anthropologists to explain inequalities of power, problems of voicelessness, and conceptions of social change from an inside perspective. And ethnologists have increasingly relied on longitudinal visions of their subjects, inquiries framed by the lens of history rather than purely structuralist, culturalist, or functionalist visions of behavior. The contributors have dealt with the problems and possibilities of the blurring of these boundaries in different and exciting ways. They provide further fodder for a cross-disciplinary experiment that is already well under way, describing peoples and their cultures in a world where boundaries are evermore fluid but where we all are alarmingly attached to the cataloguing and marking of national, ethnic, racial, and religious differences.

Anthropos, in the sense of species as well as cultures and ethics, locates humans as part of much larger orders of existence – fundamental when thinking about climate change. This book offers a new way of exploring the significance of locality and lives in the epoch of the Anthropocene, a time when humans confront the limits of our control over nature. Many scholars now write about the ethics, policies and politics of climate change, focussing on global processes and effects. The book’s innovative approach to cross-cultural comparison and a regionally based study explores people’s experiences of environmental change and the meaning of climate change for diverse human worlds in a changing biosphere.The main study site is the Hunter Valley in southeast Australia: an ecological region defined by the Hunter River catchment; a dwelling place for many generations of people; and a key location for transnational corporations focussed on the mining, burning and export of black coal. Abundant fossil fuel reserves tie Hunter people and places to the Asia Pacific – the engine room of global economic growth in the twenty-first century and the largest user of the planet’s natural resources. The book analyses the nexus of place and perceptions, political economy and social organisation in situations where environmental changes are radically transforming collective worlds. Based on an anthropological approach informed by other ways of thinking about environment-people relationships, this book analyses the social and cultural dimensions of climate change holistically. Each chapter links the large scales of species and planet with small places, commodity chains, local actions, myths and values, as well as the mingled strands of dystopian imaginings and strivings for recuperative renewal in an era of transition.

The destructive effects of modern industrial societies have shaped the planet in such profound ways that many argue for the existence of a new geological epoch called the Anthropocene. This claim brings into relief a set of challenges that have deep implications for how relations between the human, the material, and the political affect contemporary social worlds. The contributors to Anthropos and the Material examine these challenges by questioning and complicating long-held understandings of the divide between humans and things. They present ethnographic case studies from across the globe, addressing myriad topics that range from labor, economics, and colonialism to technology, culture, the environment, agency, and diversity. In foregrounding the importance of connecting natural and social histories, the instability and intangibility of the material, and the ways in which the lively encounters between the human and the nonhuman challenge conceptions of liberal humanism, the contributors point to new understandings of the capacities of people and things to act, transform, and adapt to a changing world.

The destructive effects of modern industrial societies have shaped the planet in such profound ways that many argue for the existence of a new geological epoch called the Anthropocene. This claim brings into relief a set of challenges that have deep implications for how relations between the human, the material, and the political affect contemporary social worlds. The contributors to Anthropos and the Material examine these challenges by questioning and complicating long-held understandings of the divide between humans and things. They present ethnographic case studies from across the globe, addressing myriad topics that range from labor, economics, and colonialism to technology, culture, the environment, agency, and diversity. In foregrounding the importance of connecting natural and social histories, the instability and intangibility of the material, and the ways in which the lively encounters between the human and the nonhuman challenge conceptions of liberal humanism, the contributors point to new understandings of the capacities of people and things to act, transform, and adapt to a changing world.

Mit dem Begriff des Anthropozäns kehrt der in der Folge des Poststrukturalismus lange verrufene Begriff des Menschen wieder in die Geisteswissenschaften zurück. Der Band betrachtet den Beitrag der philosophischen Anthropologie zur Anthropozändebatte, diskutiert das Verhältnis der Kategorie "Mensch" zu jener des "Anthropos" und der "Spezies" und untersucht "negative Anthropologie" als mögliche Zwischenstellung zwischen Post- und Neohumanismus.

Mit dem Begriff des Anthropozäns kehrt der in der Folge des Poststrukturalismus lange verrufene Begriff des Menschen wieder in die Geisteswissenschaften zurück. Der Band betrachtet den Beitrag der philosophischen Anthropologie zur Anthropozändebatte, diskutiert das Verhältnis der Kategorie "Mensch" zu jener des "Anthropos" und der "Spezies" und untersucht "negative Anthropologie" als mögliche Zwischenstellung zwischen Post- und Neohumanismus.