Stina Oscarson - Böcker

Den 24 februari 2022, samma dag som Ryssland invaderar Ukraina, skickar dramatikern och skriben­ten Stina Oscarson ett brev till konstnären Madeleine Pyk med en fråga: Varför ska man måla ugglor när världen brinner?

Det blir starten på en intensiv brevväxling. Pyk är uppväxt­ under andra världskriget och alla hennes minnen kommer till­baka. Hon skriver för hand, då hennes skrivmaskin är trasig och hon aldrig använt en dator, och mitt i breven ersätts plötsligt orden av små bilder. Och efter tio och en halv månad och närmare 120 brev kommer plötsligt svaret. 

I denna bok publiceras brevväx­lingen i sin helhet. Det är ett samtal som rör sig mellan livet, konsten och politiken, under en mycket speciell tid i Sverige. En litterär dialog där två livsöden med många oväntade beröringspunkter steg för steg vecklas ut. En text som liksom många andra klassiska brevväxlingar bär på en både evig och dagsaktuell kvalitet.

"Varför måla ugglor när världen brinner? är sällsynt fängslande läsning; det är svårt att lägga boken ifrån sig. Brevskrivarna, som inte kände varann sedan tidigare, närmar sig varandra på ett ömsint och försiktigt men likafullt märkligt hudlöst vis. (---) Det känns så äkta och ofta gripande. Vanmakten inför världens galenskap och politikens irrvägar, förtvivlan över våldets triumfer. Vanmakten inför det personliga livets prövningar och kamp. Ändå mitt i allt ett trotsigt hopp, och här och var små lyriska pärlor som stannar kvar. Man känner sig efter läsningen faktiskt lite klokare. Och ja lite mänskligare. Helhetsbetyg: 5 av 5." BTJ, Christer Hugo

"...ett genuint och tänkvärt möte mellan två olika konstnärstemperament. (...) Sammantaget är det oväntat förtjusande. Madeleine Pyks små teckningar, som syns här och var, adderar lätthet; djur, blommor eller en bild med underskriften Här skjuter jag Putin blir skikt av visuella mikrokommentarer till det som för tillfället diskuteras." Svenska Dagbladet, Nils Forsberg

"En alldeles underbar, trösterik bok." Ystads Allehanda, Ulf Mårtensson

"Det är snygg, subtil samhällskritik." Expressen, Viktor Malm

"fantastiskt och omtumlande" M-magasin, Kerstin Särneö

Berättelsen om pojken, radion och kriget handlar om maktlöshet och motstånd, men framförallt är det en skildring av mänsklig gemenskap och kraften i skapandet. Det är ett samarbete mellan Stina Oscarson, som skriver med inlevelse och patos, och Madeleine Pyk, en av vår tids främsta konstnärer.

På radion säger en röst att det är krig

Pojken spottar ut sina flingor

Ät upp din frukost, säger mamman

Krig? säger pojken

Vi har bråttom, säger mamman

Och kriget är inte här

Och du har ju bild idag som du gillar

Nej

Jo

Nej

Jo

En pojke ser inte vitsen med att gå till skolan och lära sig glosor och namnen på kungar när det faller bomber över barn någon annanstans. En åldrande konstnär har glömt varför hon målar, men minns sin ungdom och det krig hon redan genomlevt. Och en brevbärare med drömmar om en bättre tillvaro, trygghet och fred. En dag korsas deras vägar och i skuggan av ett krig försöker de hitta hopp och mening i vardagen.

Förståelsen av världen politiken samhället och människan Av begrepp som frihet moral och sanning kommer sällan när man söker Svaren finns inte på de platser man trodde och är inte heller alltid de man kanske önskat

Det perfekta plåstret är en resa genom Sverigeunder vilken Stina Oscarson går från att tro på politiken till att tro på människan

*

»Det perfekta plåstret är en både lekfull och angelägen skildring av dagens Sverige. Den tar heller inte längre tid att läsa eller lyssna på än en podcast av Alex och Sigge. Tänk om lika många kunde ta del av när Stina Oscarson petar i samtidens sår.«Karin Olsson, Svenska dagbladet

*

Stina Oscarson är dramatiker och kulturskribent. Hon tidigare varit chef för radioteatern vid Sveriges radio och konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm. År 2021 utsågs hon till Årets folkbildare.

Hon har just berättat hur hon hamnade på gatan. Och hur, som för många andra, plötsligt och oväntat det var att det hände henne. Hur lite hon då visste vad som krävs. Hur mycket hon lärt som hon önskat att hon då hade vetat. Nån borde skriva en handbok säger hon. En handbok för hemlösa. Och sen tittar hon mig i ögonen. Sa inte du att du var författare? Jo säger jag. Och jag känner att jag fått ett uppdrag. Ett förtroende.