Visar resultat för..."Konstfack Collection"

Kan det vara så, att det är just när tillfällen eller ting vilka inte kan eller låter sig fotograferas som fotografiets ideologiska grund visar sig? Fotografiet ger sig till känna först vid dess egen gränslinje och då som frånvarande. Under en fjällvandring i Jämtland får jag höra talas om en särdeles vacker sjö som heter Blanktjärn. Den har blivit känd för sitt azurblå vatten och jag bestämmer mig för att vandra dit. Men innan jag kommer fram till sjön möts jag av Länsstyrelsens avspärrningar. Området är numera fredat från besök på grund av en alltför hög turistbelastning som har skadat den känsliga naturen i området. Orsaken till det ökade intresset för sjön kunde jag senare spåra till fotografier som delats i sociala medier. Sjöns klara vatten hade lockat så många besökare som ville fotografera sig själva vid sevärdheten, att myndigheterna inte såg någon annan möjlighet än att stänga av området. Om vi vill förstå hur vår relation till fotografi ser ut kan vi använda oss av anekdoter av det här slaget. Exemplet beskriver tydligt en konflikt som ofta framträder genom fotografi. Vi har att göra med en teknologi som å ena sidan kanaliserar begär, tillgängliggör och om man så vill demokratiserar – å andra sidan territorialiserar områden, kanaliserar ägande och exploaterar resurser. Det är denna materiella verklighet som Lära om fotografi försöker att förstå. Det senaste decenniet har vi i en svensk kontext sett ett ökat intresse för fotografins historia. Vi kan se det som en följd av digitaliseringen som tillgängliggjort allt fler historiska fotografier. Dock har fokus på fotografiet i stort kommit att utgå ifrån vad som kan kallas en idealistisk historieskrivning, vilken har fokuserat mer på enskilda individer och årtal och mindre på de materiella förutsättningarna för fotografi. Lära om fotografi undersöker en dynamik inom fotografi som visar sig genom konflikter och motsättningar. Den vill ge svar på vår relation till fotografi snarare än att slå fast dess egenskaper. Hellre än att försöka definiera fotografins gränser, eller göra anspråk på att vilja äga fotografin som idé, söker blandningen av texter i den här boken efter en ny kritik av fotografi. Hur kan den kritiska distansen bli ett verktyg för att förstå fotografi när teknologin som sådan kan sägas bygga på optisk separation från världen? Texterna i den här antologin vill alla säga något om vår relation till bildernas värld. De utgår alla på något sätt från den uppdelning och strukturering av världen som sedan upplysningen gett oss de dikotomier vilka betecknar våra liv och som fotografiet står i tät förbindelse med. Arbetet med boken bygger vidare på en lång tradition av fotografisk utbildning på Konstfack. Från Akademin för fotografi till dagens Institutionen för fri konst går en obruten linje av kritisk diskussion om det fotografiska mediet och nyfikenhet inför den fotografiska praktiken. Texterna har tillkommit ur föreläsningarna på de fristående kurser som Fotografins historia och Fotografiska seminariet har. Lära om fotografi har således en pedagogisk dimension som kunskapsförmedling men boken rymmer också en ambition att omförhandla eller lära om föreställda positioner inom fotografi.

I antologin Radical Rethinking, med texter på både svenska och engelska, belyser några av Konstfacks lärare och forskare en rad teman inom bild, form och pedagogik. Det är ett slags inventering i blixtbelysning. Vi visar en ögonblicksbild som beskriver tankefrön, pågående eller nyligen avslutade projekt på Konstfack – större och mindre. Lite som att titta in i ett skafferi och se vad vi har… På olika vis kretsar texterna kring relationer mellan människan, världen och skapandet. Här får ett vedträ ta plats, ett dragspel beskrivas utifrån den känsla det förmedlar. Måleri som handling betänks sida vid sida med kritisk visuell gestaltning. Reflektion om pedagogik och makt samt design för smak, lukt och känsel kan läsas i relation till beskrivningen av hur en konstnärlig tankeprocess kan gå till. På så vis handlar denna bok i sig om individ och gemenskap: Det gemensamma görandet på Konstfack utgår i sina delar från individers levda erfarenheter och resultatet är öppet för nya omtänkanden – för frågor och reaktioner, utveckling, kritik och reflektion. Härifrån kan vi gå vidare. Medverkande skribenter: Kajsa Tegnér, Emily Roysdon, Andreas Nobel, Håkan Nilsson, Esko Mäkelä, Moa Matthis, Katarina Wadstein MacLeod, Staffan Lundgren, Ulla Lind, Svante Larsson, Maria Lantz, Sara Salomon Kristoffersson, Lars Ernholm, Thomas Elovsson, Joanna Rubin Dranger, Åsa Cederqvist, Otto von Busch, Magnus Bärtås, Martín Ávila and Cheryl Akner-Koler.

Boken innehåller text och bild från ett forskningsprojekt med samma namn, som genomförts på Konstfack med stöd av Vetenskapsrådet. Microhistories behandlar videoessäns form. Ett kännetecken för videoessäer är att de tar upp ett fenomens detaljer för att visa hur dessa detaljer är en del av ett större sammanhang. Denna upptagenhet av de små, marginaliserade berättelserna delar den med ett historievetenskapligt angreppssätt som kallas mikrohistoria. Här studerar man vanor och rutiner snarare än överlagda handlingar, bakomliggande mentaliteter snarare än uttalade föreställningar. Magnus Bärtås och Andrej Slávik är redaktörer för Microhistories. Den omfattande boken innehåller bidrag av konstnärer, historiker och kulturteoretiker: Axel Andersson, Magnus Bärtås, Carlo Ginzburg, Mika Hannula, Oscar Mangione, Suzana Milevska, Behzad Khosravi Noori, Lina Selander, Lena Séraphin, Andrej Slávik, Lars-Henrik Ståhl och Michelle Teran.

I spåren av en allt starkare högerkonservativ rörelse som på olika vis försöker hämta politisk kraft från den svenska folkhemsideologin finns det en påkallad nödvändighet att vända uppmärksamheten till det Svenska Folkhemmet men också på ideologiers alldaglighet. Hur ideologiskt innehåll kommuniceras genom såväl språk och berättande som formgivning och estetik i vår livsmiljö. Genom materialet i antologin, som rör sig mellan bildkonst, litterär gestaltning och formgivning, kartläggs några av de noder i det svenska folkhemmet som möjliggjorde/gör för vissa att röra sig hemtamt medan andra förfrämligades/as. I jag vet hur folkhemmet luktar synas såväl de ljusa rummen som de mörka hörnen i det svenska folkhemmet. Här återfinns berättelser och betraktelser som rör sig mellan det dolda och det unkna, mellan doftande ängar och ljusa rum. Det hemtama, det främmande, de utstötta och de lyckliga. En möter ett folkhemssverige som inte förklaras, utan som erfarits av oss, av våra mammor och pappor och deras mammor och pappor. Erfarenheter som satt spår i våra kroppar. Förnimmelser av de lukter och dofter som spreds i hemmen och hemmens rum, som satt sig i böckernas pappersomslag, i de envist skurade golven, i de trötta dukarna och i de oupplysta vrårna. Hur luktar ett hem? Ett folk-hem. Folkets hem. Doftproven är hämtade från såväl mörka hörn och blanka bänkskivor som doftande ängar och stinkande dypölar. Innehåll: Tina Carlsson: Förord, Petra Hultman: Det statliga utredningstrycket (i urval), Tina Carlsson: Far ror, Kalle Brolin: "Galizier" - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen, Kalle Brolin: Isolator, Rikard Heberling: Bröderna Lagerström: folkhemmets typografi, Ingela Johansson: När världen öppnade sig för barnen, Maryam Fanni: Längtan tillbaka till framtiden - en kommentar om bokens form, Anneli Jordahl: De ej äktfödda, Simon Matiwos: Mitt hem Husby, Simon Matiwos: Systemets väntrum

Omslaget finns i tre färgvarianter: grönt, blått och brunt

This practice-based PhD is presented in the form of a book that documents, comments upon and provides a context for the artistic projects included in the doctoral thesis work, completed between 2014 and 2020. This investigation admits a discussion of a state of hyper-politics where each everyday gesture and micro-event is written into macro-political events. The opening project deals with the author's grandfather's surviving photographs which had been stored in a shoebox - traces of a life as an itinerant photographer in District 10 of southwestern Tehran between 1956 and 1968. In this working-class area, the grandfather, Gholamreza Amirbegi, invited people to pose in front of a simple but ingenious box camera, the kind of which could be found in several places in the global south. In Pakistan it is called roo kich, "soul-catcher." In the doctoral thesis, the work undertaken with the photographs becomes an accurate and tender mapping of the effects of what the artist/researcher calls an "unconscious colonial memory" of image production, from the point of view of the proletariat. They manifest themselves as colonial fantasies about dervishes, but here gestures from Bollywood films and Yugoslav partisan films are also revealed. In an extensive work based on the animated character Professor Balthazar and Zagreb's animation school, the global historiography of the Non-Aligned Movement is examined in relation to the culture industry and aesthetic experiments in animation. The project includes a "monument to the invisible citizen" which has been shown in a series of exhibitions, and has finally been donated in the form of a play-sculpture to a school in Zagreb. The last project discusses the representation of global resistance in relation to a specific political gesture in Tehran - the Palestinian monument in the centre of the city. Why does the monument place the Palestinian map upside down? And what happens to art when it crosses borders? Three or Four Irrelevant Stories, Art and Hyper-Politics has been carried out within the framework of the KTD program (Art Technology Design), Konstfack's collaboration with the Royal Institute of Technology. Parts of the project have been shown at, for example, Marabouparken, Stockholm, Centre for Photography, Stockholm, Kalmar Art Museum, Malmö Art Museum, Timisoara Biennale and Center of Contemporary Art, Riga.

This thesis concerns the roles and responsibilities of designers when we design workshops with democratic ambitions. Reflecting on my experiences from making co-design workshops for citizen participation to support sustainable urban development in municipal planning processes, I inquire into designers’ societal entanglements and explore these from democratic, social, political and designerly perspectives.

I boken inventeras hur samtidskonstnärer använder text som en del av sin kreativa process. Projektet fokuserar på konstnärligt skrivande, och genom att titta närmare på tillkomstprocess, snarare än färdigt resultat, synliggörs bakomliggande tankar, idéer och tekniker. Publikationen innehåller både mer genomarbetade bidrag tänkt för publicering samt bortglömt och tidigare kasserat material. Här blandas alltså råa och opolerade utkast för idéer och projekt, som genomförts, ännu inte slutförts, eller någonsin kommer slutföras. Ambitionen är att presentera en ögonblicksbild av den konstnärliga processen sedd utifrån skrivande. Vi får således besöka annars stängda rum: konstnärers fysiska och virtuella anteckningsblock, textdokument, mappar och byrålådor. Dessa former av skrivande belyser ofta det oavslutade, och vi ges på så vis en inblick i en serie arbeten innan de landat i sin slutliga form, när de fortfarande är i rörelse. Totalt medverkar ett 30-tal konstnärer poeter och skribenter med utsnitt från sina arbetsprocesser. Dessa är: Emanuel Almborg, Kari Altmann, Cory Arcangel, Darren Bader, J.K. Bergstrand-Doley, Magnus Bärtås, Annabell Chin, Di_Twins (Anna Rokka and Rut Karin Zettergren),Victoria Durnak, Jens Evaldsson, Lucie Fontaine, Ingrid Furre, Andreas Fägerskiöld, Tamara Henderson, Anna Kinbom, Pella Kågerman, Audun Mortensen, Magdalena Nordin, Olia Lialina, Marcus Lindeen, Hanne Lippard, Mara Lee, Lina Persdotter Carlsson, Pia Sandström, Merzedes Sturm-Lie, Anna Uddenberg, Tris Vonna-Michell, Emily Wardill and Olav Westphalen. Redaktörer: Roger von Reybekiel och Julie Cirelli Grafisk form: Martin Falck

Frida Hållander ställer i avhandlingen frågor som: Vems hand är det som gör? Och hur kan vi genom görandefallstudier förstå konsthantverkliga praktiker som går i dialog med samhället genom görande och objekt? Hur kan vi förstå objekt som manifesterar motstånd? Är subversiva handlingar möjliga genom konsthantverk? Hur kommer sociala, feministiska och politiska rörelser att bli berättade genom objekt? Genom en praktikbaserad forskning som rör sig mellan skilda rum och tider, undersöker Hållander frågor om makt, motstånd, konst/hantverk och objekt. I avhandlingen skapas ett viljefullhetens arkiv i kollektiva processer och med utgångspunkt från de två tematiska materialen keramik och textil. Avhandling för konstnärlig doktorsexamen i ämnet Konsthantverk vid HDK - Högskolan för design och konsthantverk, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet i samverkan med Konstfack, Stockholm.

Alexandra Kollontai was a Russian revolutionary who was appointed commissar of social welfare after the October Revolution and later one of the world’s first woman ambassadors. She fought for abortion rights, secularized marriage, and paid maternity leave—and considered “comradely love” to be a political force. This reader, in which artists and thinkers revisit Kollontai’s legacy in light of current feminist struggles, stems from a research project by CuratorLab at Konstfack and Tensta konsthall that accompanied Dora García’s exhibition “Red Love.” It also features the first English translation of the 1977 biographical play Kollontai by Swedish writer Agneta Pleijel.

Konstfack, Sveriges största konstnärliga högskola inom konst, design och konsthantverk, firar 175 år med en kollektiv historieskrivning. Den 20 oktober 1844 startades en ”Söndags-Rit-Skola för Handtverkare” av konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren. 175 år, tiotusentals studenter och medarbetare senare, minns några av dessa sin tid på skolan som i dag heter Konstfack. Jubiléet till ära släpps en kollektiv historieskrivning där historiska fakta samsas med ett 100-tal röster som i text och bild generöst delar med sig av minnen om framgång, motgång, lärda läxor och vardag. – Genom sin 175-åriga historia har Konstfack satt sin prägel på samhället. I allt från designade produkter, inredningar och offentlig konst till barnböckernas illustrationer och grundskolans bild- och slöjdlärare. Konstfack finns överallt i vardagen, i de flesta människors liv. Även attityder, begrepp, debattämnen och konstruktiv konfrontation kan spåras till oss. Bokens berättelser ger också en förståelse för vad en konstnärlig utbildning är och vad den kan leda till i det fortsatta yrkeslivet – långt mer än det mest uppenbara, säger rektor Maria Lantz. 175 år av kamp, glädje och misslyckanden. Grattis Konstfack! handlar bland annat om jazz, kamp, kupper och kreativ ångest, om expansion av estetiska normer, lyckade experiment och en studie av olika typer av lunchgrannar på institutionen för konst. Om ett separatistiskt studentkollektiv, näbbstövlar och Mah-Jong, den bästa spellistan, gubbslemsprotester och utbildningsår som en ständig källa att ösa ur. Om ett Konstfack att likna vid ett tivoli där hisnande erfarenheter ständigt görs. Boken är både underhållande och kunskapsgivande men kan också läsas som ett högröstat inlägg i debatten om vikten av konstnärliga utbildningar och hur de kommer samhället till godo. Och att det inte alltid är så lätt – vare sig att studera på eller att leda en konsthögskola.

kokoligrafin är en kokongskrift [av gr. κουκούλι]. Som läsare får du möta olika varelser, spinnas in i olika samtal: om silkesmaskar, konsumentmedborgare och motstånd; om sidenflärd och pollution; om koronakokonger och filterpuppor. Boken börjar i en grekisk småstad och slutar i pandemonium – ett tidsrum präglat av marknadskapitalism, moralism och polarisering. kokoligrafin berör frågor om möjliga, omöjliga och förlupna revolutioner. Författaren utforskar i boken ett ickepolariserande skrivsätt: ett sätt att författa, tänka och agera som ligger långt ifrån dagens svart-vita debattklimat. kokoligrafin uppmanar oss till förhållningssätt där vi uppvärderar det gemensamma, där vi omfamnar komplexitet, dissensus och heterogenesis. Boken utmynnar i en sorts kokolisofi, som föreslår en framtid där vi snarare än att ta mer plats i anspråk, träder tillbaka. En framtid där vi bejakar de grå metamorfosernas radikala potential och placerar vår jord där den hör hemma: i centrum.

Mårten Medbo is a ceramicist who currently holds a position as senior lecturer at Konstfack University of Arts, Craft and Design in Stockholm. When he, as an artistic researcher, defended his dissertation in 2016, he was the first to do so in the subject area Craft in Sweden. This is how he himself describes his research project: It has been more than a decade since the research project presented here began, and just over six years since it ended. It goes without saying that some issues raised in the text have become less relevant over time, while others instead have become more so. Having said this, it can also be stated that the main themes of the thesis are timeless and constantly relevant for the artistic practitioners. The project is an attempt to better understand and describe the craft practice from an inside perspective. In all simplicity, it is about how art's linguistic expressions are created and how these expressions then land in a common realm where they are interpreted. The investigation raises questions like: How can art be understood as a way to communicate, or as a linguistic practice? What role does craft play in artistic creation? How is it determined what is a valid artistic expression or not? Does immaterial art exist?

Ulf Klarén (1944–2021) var anställd vid Konstfack 1971–2014. Han var en mycket engagerad och kunnig lärare och kom att spela en betydelsefull roll både praktiskt och teoretiskt i utvecklingen av bildämnet vid Teckningslärarinstitutet/Institutionen för Bildpedagogik. Artiklarna har kommit till över tid som fria och spontana reflektioner, och som inlägg i den aktuella debatten kring reformarbetet vid Konstfacks lärarutbildning från 1968 till sekelskiftet 2000, och berör olika konstnärliga, konstfilosofiska och pedagogiska områden. Vissa har karaktären av kåseri, andra är debattinlägg, essayistiska försök eller utredande texter.

Design brukar förknippas med att producera nya saker; design lägger till och lägger sig i. Men eftersom mänskliga aktiviteter idag ofta våldsamt begränsar andra varelsers liv blir en viktig fråga: Hur kan design också innefatta kreativa sätt att lämna plats, att låta vara? I den här avhandlingen använder jag begreppet nåd (att aktivt inte göra det en skulle kunna göra) för att frikoppla skapande designhandlingar från våldsam kraft och passivitet från resignation. För att utforska spänningsfältet mellan design och nåd utför jag praktiska designexperiment och använder teoretiska verktyg från Michel Serres, Patricia MacCormack, Simone Weil och från kritiska djurstudier. Undersökningen rör sig i skärningspunkten mellan människa-djurrelationer och ett framväxande designlandskap jag kallar negativ design. Designexperimenten omkonfigurerar vardagliga situationer där människor konsumerar andra djur: vid matbordet, på fiskebryggan och i snabbköpet. Experimenten drivs av prototyper som varsamt blandar liv och representation, aktivism och undersökning. I former av placebon, pauser, gift och pakter bidrar prototyperna till en växande palett av generativa nej och inten inom design. Fyra konceptuella karaktärer, amänskliga operatorer, aktiverar och kommunicerar experimenten: Fiskskådaren Bully fångar fisk på bild istället för på krok, Addict tar hjälp av kötthypnos för att sluta äta djur, Allergic gör sig fysiskt inkompatibel med rött kött och Odysseus spärrar sig själv från inköp av animaliska produkter, flygresor och bensin. Genom att lossa banden mellan människor och andra djur kritiserar och berikar designexperimenten fyra centrala begrepp inom samtida mer-än-mänsklig design: ihoptrassling, närhet, hybriditet och omsorg. För att kunna växla mellan att stå i nära solidaritet med och att nådigt låta vara behöver en designers repertoar, hävdar jag, även omfatta relationella urtrasslingar, uppmärksam tvekan, uttrycksfulla inkompatibiliteter och omsorgsfulla självbegränsningar. Design and Grace berör en öm punkt i hjärtat av design: friktionen mellan att föreslå och att påtvinga. Avhandlingen erbjuder produktiva exempel och nyanserade begrepp som kan hjälpa designer och designforskare att med precision föreställa sig och formge livsviktiga, effektiva och vackra nej och inten.

Licentiatuppsatsen belyser en ständigt närvarande men samtidigt svårgreppad del av slöjdundervisningen, nämligen estetiska uttryck i slöjdens arbetsprocesser. Estetiska uttryck kan vara en resurs för lärande och som resurs kan estetiska uttryck inspirera, vägleda och vara meningsskapande visar. Med stöd av teoretiska begrepp från de posthumanistiska fälten menar Elisabet Jagell att estetiska uttryck kan ses som en aktör som skapar erbjudanden i samhandlande med elever och övriga aktörer i slöjdundervisning. Licentiatprojektet bygger på två studier: en där en guide presenterar en svarvad skål i en slöjdutställning och en undervisningsstudie med 8-9 år gamla elever. Elisabet Jagell har varit doktorand i Fobos forskarskola 2020-2024, med anställning på Konstfack. Hon har en bakgrund som grundskollärare och slöjdlärare, och arbetar även som lärarutbildare vid Uppsala universitet Där fortsätter doktorandstudierna från hösten 2024. Hennes forskningsintresse är estetiska uttryck och lärande i slöjd.

This dissertation makes design perceptible as a source of concern, part of the extractivist logic. Through two projects, “Walking with Minerals” and “Critical Clay,” Lilja have invited participants to encounter mineral matter in more nuanced ways rather than just as passive resources to be exploited. Drawing from the feminist posthumanities, geology, and agential realism, Lilja introduces "diffractive practices of design"—a relational approach examining mineral matter and materials’ complex entanglements that extend beyond human-centered perspectives. Petra Lilja has been a doctoral student at Konstfack and KTH 2019-2024. Coming from an industrial design education, her practice sits in the borderlands of art, craft and technology, with a focus on exploring design’s role in reconfiguring ethical and material relationships in shared processes of more-than-human world-making.

Architecture has traditionally focused on human-centred practices, emphasising control over construction processes and creating internal environments that separate humans from their external surroundings. The growing interest in posthuman theories introduces the concept of nonhuman agency into this predominantly human-centric field. This research seeks to explore the potential tensions between traditional design practices, such as architecture, and the impacts of nonhuman agency on associated design and construction processes. Building on experimental design research at the intersection of art, design and architecture, this research seeks to contribute to posthuman design discourse by critically examining the implications of occultural and degrowth themes through the design of a specific building located in the woods of Småland. The building is a method to explore the emerging design program of the research: human-nonhuman control relationships.

Hur ser undervisning ut på en konstnärlig högskola i ateljéer, verkstäder och experimentella rum? I denna brokiga och utforskande skrift delar lärare på Konstfack med sig av konkreta metoder, reflektioner och frågor om lärande, feedback och pedagogik. Se den som en inbjudan till vidare samtal om undervisningens möjligheter och utmaningar. HÖGSKOLEPEDAGOGIK är en samling högskolepedagogiska texter i ett litet format och i modern typografisk utstyrsel som publiceras via Konstfack Collection.

Through four case studies, Curating beyond the Mainstream researches decolonial and other non-hegemonic approaches to the profession of curating in Sweden from the 1960s to the early 2000s. Carlos Capelán, Elisabet Haglund, Gunilla Lundahl, and Jan-Erik Lundström made a mark on both art and curating in their time at institutions such as Kulturhuset and Arkitekturmuseet in Stockholm and Borås Konstmuseum and Bildmuseet in Umeå, as well as through exhibitions on trains and in parks. Pioneering what today is called “social practice,” and embracing art and artists from all over the world, these figures and their hitherto under-researched work are highlighted in this publication through presentations, essays, and interviews, accompanied by rare photographic documentation. With contributions by Ulla Arnell, José Bedia, Carlos Capelán, Elisabet Haglund, Ewa Kumlin, Gunilla Lundahl, Jan-Erik Lundström, Sissi Nilsson, Joan Rom, Patssi Valdez, and others.