Agneta Pleijel – författare

I sin nya roman, en fortsättning på Spådomen, bygger Agneta Pleijel på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och framåt var hon. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen?Vad vill männen? Hur matcha önskningarna som stiger ur deras dröm om kvinnan? Hur ta sig ut ur ett äktenskap som inte är ens eget, utan föräldrarnas? Det är lätt att gå vilse i allt som är outsagt. Men det är vad hon vill hitta språk för, i böckerna, i de många kärleksrelationerna, i tilltron och tvivlet på sig själv.Hon är karsk, ömtålig och ensam. Mannen är han som måste utforskas. Frågorna tätnar om var gränsen går mellan ett du och ett jag, (och mellan kropp och själ). Det är en laddad, vacker, skarp och drastisk berättelse om en ung kvinna som vill forma sitt eget liv och längtar efter att ta språnget och börja skriva.

Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa - böckerna ger ord åt tillvarons vaghet - liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Det är mars 1969. Om bara några månader ska amerikanerna landa på månen och världen bli en annan. En ung man kliver in på galleriet Malborough Fine Arts i London där man visar en utställning med Oskar Kokoschka. Han vill höra vad det kan kosta för att få den österrikiske konstnären att måla ett porträtt av hans mormor. På ett ungefär, mellan tumme och pekfinger. Mormodern är ingen annan än den kända deckarförfattaren Agatha Christie och porträttet är tänkt som gåva till hennes 80-årsdag. Mycket motvilligt går de två åldrande konstnärerna med på projektet och i sex sittningar närmar de sig varandra, avslöjar vilka rädslor och begär som formar ett skapande liv. Det blir ett samtal om döden, kärleken och konsten - i valfri ordning.

"Känslorna virvlar i Pleijels minnesbok" DN

"Pleijel skriver med ett perfekt avstånd till livet. Sakligt, återhållet – och inte det minsta självupptaget." Göteborgs-Posten

Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning. På Aftonbladets kulturredaktion i de gamla Klara-kvarteren, mitt i det politiska 70-talet, ligger röken tät och krogkvällarna blir sena. Själv måste hon hem till radhuset i Farsta. Förhållandet gnisslar och påfrestningarna att sköta både arbete, man och dotter håller inte. Hon söker sig fram i utforskandet av vem hon är, liksom av män och sexualitet. Och finner till slut den stora, stora kärleken, passionen. Som dock ska visa sig vara mer komplex än man kan ana.

Sniglar och snö är tredje delen i Agneta Pleijels romaner med självbiografisk bäring – en resa genom det bedrägliga minnet och viljan att skriva. I Spådomen – en flickas memoarer sökte Pleijel efter den flicka som en gång var hon i barndomens Stockholm och Lund. Doften av en man gick tätt inpå den unga kvinna som var student i Göteborg. Sniglar och snö tar vid från de första yrkesåren och fram till det egna författarskapet. Agneta Pleijel följer snigelns spår genom ett liv som dotter, mor, yrkeskvinna och älskande.

En kvinna överges av sin älskade och skriver i hundra dagar. Situationen är olidlig, mannen har berättat att han älskar henne – men också en ny kvinna. Mannen flyttar till den nya, men fortsätter att komma tillbaka till henne, den över­givna, för att älska i våningen de levt tillsammans i. Kvinnan skriver. Hon vill inte skriva för att hämnas, bara för att minnas. Smärtan i uppbrottet varvas med blixtbelysningar av uppväxten och ett trevande nytt förhållande i ett vintrigt Stockholm.

Agneta Pleijels klassiska kärleksroman från 1997 återutges med ett nyskrivet förord av författaren.

En kvinna, övergiven av sin älskade, skriver i hundra dagar. Minnen från en uppväxt blandas med ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm och med den starka smärtan i uppbrottet. Starkt belysta fragment, som från en sönderslagen spegel, skapar ett egenartat ljus i skildringen av en oväntad kärlek.

Herman Schützer var kirurg och hovläkare i slutet av 1700-talet i Stockholm. Han var framstående men omstridd, sökte sig till det outforskade, och då helst kvinnans inre. Agneta Pleijels nya roman bjuder på en tidsresa till Gustaf IIIs Sverige. En roman om kärlek och vetenskap, kvinnor och läkare, förnuft och vantro. Drottningens chirurg bygger på historisk grund. Huvudpersonen Herman Schützer, son till den invandrade tyske fältskären Salomon Schützer, var verksam som förlossningsläkare i Stockholm i slutet av 1700-talet. Han var en stark anhängare till vetenskapens framåtskridande och ville i tidens skarpa strid mellan medicinare och kirurger sätta sitt märke. Han anlitades av hovet och förlöste drottning Lovisa Ulrikas son, som sedermera skulle bli Gustaf III. I Agneta Pleijels roman skildrar hon en man som drivs av vetenskaplig framåtanda men även av sin stora fåfänga. Herman Schützer är ingen helt lycklig man, hans betydligt yngre hustru som gifts bort med honom, har sitt hjärta någon annanstans. Hans läkargärning är dessutom ständigt ifrågasatt, inte minst av drottningens gunstlingar. Agneta Pleijel har skrivit en liten tät roman på ett musikaliskt språk med stark tidsdoft, och som i sin närgångna skildring av tiden, miljön och människorna påminner till en del om P O Enquists Livläkarens besök. Detta är första delen av tre i en serie romaner med motiv och porträtt ur Agneta Pleijels släkthistoria.

Är kärleken möjlig? Kan en man någonsin förstå en kvinna? Det är själva grundfrågan i Agneta Pleijels nya, stort anlagda kärleksroman, som i tiden spänner över hela det förra seklet och i rummet över flera kontinenter. Den handlar om två unga polacker som vid första världskrigets utbrott far ut i världen tillsammans; den ene, Bron, för att studera de s.k. primitiva folken utanför Nya Guinea, den andre, barndomsvännen Stas, för att komma över sin fästmös självmord. I Melbourne möter Bron Ellie som blir hans hustru, medan Stas far tillbaka för att slåss för Polen. De två männens djupa och komplicerade vänskap ligger kvar som en klangbotten romanen igenom. De blir båda berömda, men var de lyckliga? Kanske blev Ellie Rose det, trots att hon varken blev advokat eller journalist som hon ville, och trots den sjukdom som skulle ta hennes liv? I romanen Lord Nevermore, vars titel också är Stas smeknamn på vännen Bron, har Agneta Pleijel i full skala gestaltat några av de frågor som gjorde hennes förra bok, En vinter i Stockholm, till en sådan framgång hos publiken.

I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg. Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. En roman om sanning, maktspel, liv och kärlek. Lille Lars älskar att få applåder och bli kysst av skådespelerskor. Det får han, nästan till övermått. Men när han första gången uppfångar kungens blick anar han inte vad det kan innebära att bli monarkens gunstling. Lars, stenhuggarsonen i Stockholm, föddes samma år som Gustaf III genomförde sin statskupp och skapade en opera på svenska språket. I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika - som inleddes med Drottningens chirurg - får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg (1772-1843). Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. I romanen får han själv kommentera sitt liv: som Gustav III:s garcon bleu eller ofrälse page, som kungens bibliotekarie på Haga och i kriget mot Ryssland, och som hans högläsare under de dygn som kungen levde efter Anckarströms skott på operamaskeraden. Lars Hjortsberg blev med tiden svensk teaters okrönte teaterkung. Han var Bellmans yngre vän och medsångare och en lysande komediskådespelare, ofantligt älskad av publiken. Här följer vi honom från den stund då han formligen föds in i teaterns värld av sång, dans och musik. Hans fattiga mamma blir antagen till operarkören och lyckas få in fyra av sina barn vid de kungliga teatrarna. Lars blir den mest namnkunnige. Om vi i den första romanen via kirurgen Herman Schützer fick bekanta oss med kirurgyrkets framväxt i Sverige, så handlar det nu genom hans yngre släkting Lars om skådespeleriet. Ett yrke eller en existensform? Kan man förklä sig till att bli sig själv? Kungens komediant är lika mycket en historisk roman som en samtida berättelse. Om sanning, maktspel, liv och kärlek.

En berättelse om Franz Wilhelm Junghuhns liv och sökande efter mening och kärlek. Junghuhn var tysk vetenskapsman i början av 1800-talet, ungefär jämnårig med Darwin, naturromantiker och panteist. Han var verksam på Java och Sumatra och skrev där i ett av sina verk om ett märkligt och grymt drama på en nattlig sandstrand med äggläggande sköldpaddor som huvudaktörer och offer. Filosofen Arthur Schopenhauer råkade läsa detta och använde det i ett av sina stora verk som bevis för en tes som helt stred mot upphovsmannens livssyn. Detta är den verkliga historien. Agneta Pleijel använder den som underlag till en roman där Junghuhns och Schopenhauers livsvägar korsas även utanför de vetenskapliga skrifterna. I bildningsromanens klassiska form berättar hon om ett liv och ett livsverk som missbrukas men också om ett liv som är fyllt av äventyr, kärlek och sökande efter svaren på de eviga frågorna: är världen ond eller god? Verkar kaos och ordning i universum?

Efter sin omtalade romandebut med Vindspejare (1987), återkom Agneta Pleijel två år senare med en annorlunda berättelse. I Hundstjärnan är formen knappare, tonfallet kärvare och perspektivet mörkare. Men vad de båda romanerna har gemensamt är människoskildringens helt betvingande lyskraft. Hundstjärnan är en modern saga om människor prisgivna åt en flödande och bisarr kraft, kärleken. Med humor och poetisk styrka skildras en mycket ung människas försök att värja sig mot kärleken och mot de vuxnas kaotiska värld.

Detta är Agneta Pleijels andra diktsamling. Hennes första, Änglar, dvärgar utkom 1981 och möttes av ett starkt gensvar från både publik och kritik. "Till det originella hos denna skaldinna hör gåvan att förbinda en stark intellektuell medvetenhet med en nästan barnsligt storögd fantasi" skrev Bengt Holmqvist i DN.

Den sista delen i Agneta Pleijels historiska familjetrilogi är en roman om två syskon som står varandra mycket nära men lever under helt olika villkor. Albert är dövstum och Helena har en stor sångbegåvning men hindras av sin far att stå på scen. Isaac Berg är sångare och sånglärare på Operan i Stockholm och gift med Lina, den framstående skådespelaren Lars Hjortbergs dotter. 1832 väntar de sitt första barn och stora musikaliska förhoppningar fästs vid pojken. Det visar sig att han är döv från födelsen. Hans syster föds strax därpå och har allt vad han saknar: hörsel, sångröst och musikalitet. Men hon är bara flicka. Hon blir en ypperlig sångerska men hon tillåts inte stå på scen. Det passar enligt fadern inte ihop med äkta kvinnlighet. Albert vistas i många år på Institutet Manilla för döva. Som vuxen blir han målare. De två syskonen - Albert och Helena - har från barndomen en mycket varm relation. De står varandra närmare än några andra, och på ett sätt som idag skulle väcka harm. Familjen kommer i många år att vistas utomlands, i Düsseldorf och i Paris. Albert grips av revolutionsfebern och reser i Europa och befinner sig på Sicilien under den italienska frihetskampen. Syskonens liv och villkor är olika varandra. Romanen följer deras liv och möten. Den döve Albert blir revolutionär och anhängare till Garibaldi. Han är utfattig och har svårt att försörja sig på sitt måleri. Helena upplever en stor kärlek som hennes far förhindrar. Han är själv artist men vill inte ha fler scenkonstnärer i familjen. Hon gifter sig i Sverige med en rik brukspatron och industriman. Hon offrar sina förhoppningar om artistyrket för att ge brodern trygghet. Bruket går i konkurs och äktenskapet brister. Det här är en roman om två förälskade syskon. Den utspelas på 1800-talet då ropet på folkens frihet höjdes. Och då kravet på individuell frihet och kvinnofrigörelse växte.

Den sista delen i Agneta Pleijels historiska familjetrilogi är en roman om två syskon som står varandra mycket nära men lever under helt olika villkor. Albert är dövstum och Helena har en stor sångbegåvning men hindras av sin far att stå på scen. Isaac Berg är sångare och sånglärare på Operan i Stockholm och gift med Lina, den framstående skådespelaren Lars Hjortbergs dotter. 1832 väntar de sitt första barn och stora musikaliska förhoppningar fästs vid pojken. Det visar sig att han är döv från födelsen. Hans syster föds strax därpå och har allt vad han saknar: hörsel, sångröst och musikalitet. Men hon är bara flicka. Hon blir en ypperlig sångerska men hon tillåts inte stå på scen. Det passar enligt fadern inte ihop med äkta kvinnlighet. Albert vistas i många år på Institutet Manilla för döva. Som vuxen blir han målare. De två syskonen - Albert och Helena - har från barndomen en mycket varm relation. De står varandra närmare än några andra, och på ett sätt som idag skulle väcka harm. Familjen kommer i många år att vistas utomlands, i Düsseldorf och i Paris. Albert grips av revolutionsfebern och reser i Europa och befinner sig på Sicilien under den italienska frihetskampen. Syskonens liv och villkor är olika varandra. Romanen följer deras liv och möten. Den döve Albert blir revolutionär och anhängare till Garibaldi. Han är utfattig och har svårt att försörja sig på sitt måleri. Helena upplever en stor kärlek som hennes far förhindrar. Han är själv artist men vill inte ha fler scenkonstnärer i familjen. Hon gifter sig i Sverige med en rik brukspatron och industriman. Hon offrar sina förhoppningar om artistyrket för att ge brodern trygghet. Bruket går i konkurs och äktenskapet brister. Det här är en roman om två förälskade syskon. Den utspelas på 1800-talet då ropet på folkens frihet höjdes. Och då kravet på individuell frihet och kvinnofrigörelse växte. Syster och bror är tredje delen av en familjeberättelse som började med Drottningens kirurg (2006) och Kungens komediant (2007) där Agneta Pleijel har hämtat inspiration från dokument, brev och egna familjeberättelser.

Agneta Pleijel debutroman Vindspejare innehåller självbiografiskt stoff och är en berättelse om människor i fem generationer med rötter i Sverige och i holländska Ostindien.

En berättelse om Franz Wilhelm Junghuhns liv och sökande efter mening och kärlek. Junghuhn var tysk vetenskapsman i början av 1800-talet, ungefär jämnårig med Darwin, naturromantiker och panteist. Han var verksam på Java och Sumatra och skrev där i ett av sina verk om ett märkligt och grymt drama på en nattlig sandstrand med äggläggande sköldpaddor som huvudaktörer och offer. Filosofen Arthur Schopenhauer råkade läsa detta och använde det i ett av sina stora verk som bevis för en tes som helt stred mot upphovsmannens livssyn. Detta är den verkliga historien. Agneta Pleijel använder den som underlag till en roman där Junghuhns och Schopenhauers livsvägar korsas även utanför de vetenskapliga skrifterna. I bildningsromanens klassiska form berättar hon om ett liv och ett livsverk som missbrukas men också om ett liv som är fyllt av äventyr, kärlek och sökande efter svaren på de eviga frågorna: är världen ond eller god? Verkar kaos och ordning i universum?

Efter sin omtalade romandebut med Vindspejare (1987), återkom Agneta Pleijel två år senare med en annorlunda berättelse. I Hundstjärnan är formen knappare, tonfallet kärvare och perspektivet mörkare. Men vad de båda romanerna har gemensamt är människoskildringens helt betvingande lyskraft. Hundstjärnan är en modern saga om människor prisgivna åt en flödande och bisarr kraft, kärleken. Med humor och poetisk styrka skildras en mycket ung människas försök att värja sig mot kärleken och mot de vuxnas kaotiska värld.

En kvinna, övergiven av sin älskade, skriver i hundra dagar. Minnen från en uppväxt blandas med ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm och med den starka smärtan i uppbrottet. Starkt belysta fragment, som från en sönderslagen spegel, skapar ett egenartat ljus i skildringen av en oväntad kärlek.

Agneta Pleijel debutroman Vindspejare innehåller självbiografiskt stoff och är en berättelse om människor i fem generationer med rötter i Sverige och i holländska Ostindien.

Detta är Agneta Pleijels andra diktsamling. Hennes första, Änglar, dvärgar utkom 1981 och möttes av ett starkt gensvar från både publik och kritik. "Till det originella hos denna skaldinna hör gåvan att förbinda en stark intellektuell medvetenhet med en nästan barnsligt storögd fantasi" skrev Bengt Holmqvist i DN.

Är kärleken möjlig? Kan en man någonsin förstå en kvinna? Det är själva grundfrågan i Agneta Pleijels nya, stort anlagda kärleksroman, som i tiden spänner över hela det förra seklet och i rummet över flera kontinenter. Den handlar om två unga polacker som vid första världskrigets utbrott far ut i världen tillsammans; den ene, Bron, för att studera de s.k. primitiva folken utanför Nya Guinea, den andre, barndomsvännen Stas, för att komma över sin fästmös självmord. I Melbourne möter Bron Ellie som blir hans hustru, medan Stas far tillbaka för att slåss för Polen. De två männens djupa och komplicerade vänskap ligger kvar som en klangbotten romanen igenom. De blir båda berömda, men var de lyckliga? Kanske blev Ellie Rose det, trots att hon varken blev advokat eller journalist som hon ville, och trots den sjukdom som skulle ta hennes liv? I romanen Lord Nevermore, vars titel också är Stas smeknamn på vännen Bron, har Agneta Pleijel i full skala gestaltat några av de frågor som gjorde hennes förra bok, En vinter i Stockholm, till en sådan framgång hos publiken.

Varför litteratur för amatörer? Jag tror för att amatör är ett så underbart mångtydligt ord, enligt ordboken älskare, icke-professionell, vän, lekman, liebhaber, vurmare. Jo, jag har varit kritiker, är också författare, men när jag läser är det som amatör. Och när jag har skrivit om litteratur har jag velat tala till andras läsare utifrån mig själv.I höstas när jag skulle röja upp hemma fann jag de gulnade klippen. Skulle jag slänga alltsammans? Eller se efter vad där stod? Det var att möta mig själv. Vem var jag? Var jag inte som ung odrägligt brådmogen? Förmodligen. Försökte jag inte framstå som lite klyftigare än jag i själva verket var? Säkert.Jag gjorde ett urval. Ganska strängt, jag har skrivit mycket. Kriteriet var artiklar om författare och författarskap som betytt något viktigt för mig. Litteraturen har varit en vägvisare till konsten att leva. Urvalet bygger på det jag skrivit om litteratur i nästan 40 år, från 60-tal till idag, dagskritik och essäer.I det jag valt ut syns min lidelse och också tidens väderomslag, tidsandans verkningar och ideologins intrång. Jag står rätt främmande för den distanserade, lite svala litteraturkritik som förlorar läsandets verkliga betydelse ur sikte. Och mot den kritik som pådyvlar författaren en påstådd agenda. Jag vill gärna se boken som ett samtal om litteratur. Det är en intim sak, man tvingas vara uppriktig, man avtäcker sig själv.Det mesta i Litteratur för amatörer handlar om svensk litteratur, ofta samtida med min tids- och livshorisont, i den meningen en generationsbok, men också om vissa klassiker och några favoriter bland polska författare.Det finns ett par längre partier om ett par diktare, Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig, vars språk och tankar hjälpt mig mer än andra.Agneta Pleijel

Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa - böckerna ger ord åt tillvarons vaghet - liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

En roman om kärlek och vetenskap, kvinnor och läkare, förnuft och vantro. Drottningens chirurg bygger på historisk grund. Huvudpersonen Herman Schützer, son till den invandrade tyske fältskären Salomon Schützer, var verksam som förlossningsläkare i Stockholm i slutet av 1700-talet. Han var en stark anhängare till vetenskapens framåtskridande och ville i tidens skarpa strid mellan medicinare och kirurger sätta sitt märke. Han anlitades av hovet och förlöste drottning Lovisa Ulrikas son, som sedermera skulle bli Gustaf III.I Agneta Pleijels roman skildrar hon en man som drivs av vetenskaplig framåtanda men även av sin stora fåfänga. Herman Schützer är ingen helt lycklig man, hans betydligt yngre hustru som gifts bort med honom, har sitt hjärta någon annanstans. Hans läkargärning är dessutom ständigt ifrågasatt, inte minst av drottningens gunstlingar.Agneta Pleijel har skrivit en liten tät roman på ett musikaliskt språk med stark tidsdoft, och som i sin närgångna skildring av tiden, miljön och människorna påminner till en del om P O Enquists Livläkarens besök. Detta är första delen av tre i en serie romaner med motiv och porträtt ur Agneta Pleijels släkthistoria.

Agneta Pleijels nya roman, en fortsättning på Spådomen, bygger på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och framåt var hon. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen?Vad vill männen? Hur matcha önskningarna som stiger ur deras dröm om kvinnan? Hur ta sig ut ur ett äktenskap som inte är ens eget, utan föräldrarnas? Det är lätt att gå vilse i allt som är outsagt. Men det är vad hon vill hitta språk för, i böckerna, i de många kärleksrelationerna, i tilltron och tvivlet på sig själv.Hon är karsk, ömtålig och ensam. Mannen är han som måste utforskas. Frågorna tätnar om var gränsen går mellan ett du och ett jag, (och mellan kropp och själ). Doften av en man är en laddad, vacker och skarp berättelse om en ung kvinna som vill forma sitt eget liv och längtar efter att ta språnget och börja skriva.