Anders Carlberg – författare

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. För att möjliggöra samarbetet med Nazityskland införde Italien dock 1938 långtgående raslagar. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk judepolitik . Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustasjas mördarband i Kroatien, visste man var att signera dessa judars dödsdom, så det skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. Men 1938 införde Italien långtgående raslagar för att möjliggöra samarbetet med Nazityskland. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk judepolitik. Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustasjas mördarband i Kroatien, var att signera dessa judars dödsdom. Detta skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.

Egon är fjärde barnet av fem syskon i en kantorsfamilj i Oreda, en vanlig bondby utanför Växjö åren efter andra världskriget. Egon är en klurig småländsk pojke med ett liv fyllt av bus, äventyr och lekar. Här skildras, vid sidan av äventyren, livet i byn i vardag och helg precis som det var på den tiden som både är avlägsen och nära. Boken är tänkt som upplevelseläsning men också för högläsning av far- eller morföräldrar som själva kan inspireras att berätta om sin barndom.Boken om Egon i Oreda och hans äventyr är en ömsint barndomsskildring om en småländsk pojkes märkliga upplevelser och förundran över livet. Berättelserna är trovärdiga och kan läsas med behållning av både gammal och ung. Särskilt rekommenderas den till föräldrar som vill försöka förstå sina barns tankevärld, vilken författaren smyger in i sina underfundiga berättelser. Att lära känna Egon gör det lättare att lära känna sina barn och även sig själv.Sven WallerstedtProfessor i medicin GöteborgNär jag fått ta del av Egons spännande barndom och hans tankar, har mina egna barndomsminnen väckts till liv. Jag vet genom min far Västgöta-Bengtsson, hur viktigt det är att varje generation tar del av sin närhistoria. Genom Egons ögon får dagens barn en roande läsupplevelse men också, på köpet, kunskap om en tid som egentligen är mycket nära, men för dem så oändligt avlägsen.Margareta Söderström.Kungälvs Ytterby

Nu är Egon i Oreda tillbaka igen. Inte den lille Egon som just trampat ur barnskorna utan mellanstadiepojken som iakttar världen i ett vidare perspektiv av kunskap och erfarenhet. Det är samme Egon som får lära sig mer av livets hårda skola i en tuff pojkklass i den stora staden. Här får läsaren en ny inblick i vad det var som formade den vuxne Egon till en berättare som skriver sina minnen med både insikt och humor. Detta är en skildring av pojkår som skulle kunna vara förlagda till vilken bygd som helst men som ägde rum i just Oreda.Detta är boken som doftar kortbyxor och hemstickad pullover, varm mjölkchoklad och stekt, nyrökt julkorv Mer tidstypiskt kan det knappast bli för de första åren efter andra världskrigets slut Smålandsposten, Ann-Marie LInderåsEgon i Oreda är en sällsynt charmig ung man. Han är nyfiken vetgirig och mycket klok och även nu på äldre dar - jag tror att han fyllt nio - så berättar han så glatt och intressant om alla märkvärdigheter som livet består av. Stockholmsresor, skolbyten, elaka kamrater, söta flickor att förälska sig i och män som kö motorcykel på väggarna i en hög tunna!För att inte tala om alla snöiga julaftnar och höskrindor och smultron på strå som denne observante man får uppleva. Anders Carlberg har haft tur som fått lära känna Egon. För hur skulle han annars kunna skriva så läckert och rörande vackert om allas vår verkliga - eller drömda - barndoms idyll! Carin Mannheimer

Under Adolf Hitlers tolvåriga styre av Tyskland bedrevs en genomtänkt musikpolitisk propaganda parallellt med terrorn, aggressionskriget och folkmordet på Europas judar. Under nazitiden fick den klassiska musiken tjäna för att dölja regimens mörka sidor. Historien om musikens framträdande roll i det kulturella erövringståget har egentligen aldrig berättats. Musik blev politik. I Tyskland upphöjdes musikpolitiken till en riksangelägenhet, tillräckligt viktig för att ges en speciell avdelning, Abteilung X, inom Joseph Goebbels propagandaministerium. Nazisterna kunde segla på en våg av vördnad för Bach, Beethoven och Wagner, och anlägga sitt eget raster över dessa odödliga uttryck för tysk kultur. I nazismens antisemitiska världsbild fanns inget utrymme för det judiska och samma mönster uppträdde i samtliga ockuperade länder. Det blev en fråga om nationell stolthet att upprätthålla den konstnärliga nivån sedan kulturlivet rensats från judiska inslag. De judiska musiker och dirigenter som inte lyckades fly fick sparken, fängslades och mördades i förintelselägren. Judiska texter tvättades och kompositörer bannlystes. Nazisterna gick till ytterligheter för att definiera vad som var rent och ariskt och vad som var dekadent och unerwünscht ( oönskat ). Under mellankrigstiden blev den klassiska musiken en bärande del av en kuliss som dolde den pågående militära upprustningen i Tredje riket. Många vaggades in i ett bedrägligt lugn när naziregimen bjöd in till grandiosa olympiska spel 1936 samt föreställningar i världsklass vid festspel i Tyskland och under Världsutställningen i Paris 1937. Denna tunna fernissa av skönhet var fullt tillräcklig för att dölja de militaristiska och rasideologiska ambitionerna, vilket fick till följd att omvärldens reaktioner dröjde. När andra världskriget inleddes 1939 fanns kulturen med som pendang till de militära framgångarna. Nazisternas imperiebygge under kriget var ideologiskt förankrat. I ockuperade territorier genomfördes en förtyskningspolitik av nazistiskt snitt i norr och väst och ett rent kulturmord i öst. Musiken skulle bidra till att ge trovärdighet och tyngd åt det tusenåriga riket och blev därför något av ett hjärtebarn för propagandaminister Joseph Goebbels som bedömde att han kunde tämja oppositionen med hjälp av musikens kraft. Ingen var mer medveten än Goebbels om att nazisterna inte kunde dominera med någon annan konstart än musiken. Nazisternas mål var att utrota det judiska och att montera ner lokal kultur. Polen är ett talande exempel. För herrefolket hade den polska kulturen noll och intet värde. Musikerna, om de alls fick uppträda, erbjöds att bidra med enkel underhållningsmusik på kaféer och restauranger. Judarna kunde temporärt ägna sig åt musiken i getton, men endast tills godsvagnarna förde dem till dödslägren. Där det tidigare existerat en rik polsk musiktradition etablerades nu ett tyskt musikliv för tyskar, delvis inflyttade från Riket och från Baltikum. Även i de värsta tänkbara miljöer, som vid mordoperationerna på östfronten och i koncentrationslägren, fanns musiken med i bilden. Nazisterna gav under vissa omständigheter lägerfångar möjlighet att utöva sin musik för att skapa en känsla av normalitet, i koncentrationslägret Theresienstadt bland andra. I vissa av dödslägren, framför allt i Auschwitz, erbjöds underhållning till SS-vakterna av revyartister och operettensembler från Tyskland och närbelägna teatrar. Den lätta underhållningen snarare ökade än minskade under det värsta dödandet i gaskamrarna 1943 1944. Det var inom kulturen, och främst musiken, som nazisterna aktivt ville demonstrera den kulturella överlägsenheten. Ockupationsmakten kunde porträtteras i ljusare färger med hjälp av de omistliga verken av tyska tonsättare. Det var en i vissa delar framgångsrik strategi, trots att det lokala stödet för nazismen var obefintligt. Ingenting av det beskrivna hade kunnat ske om inte de ledande nazisterna haft ett så stort intresse för den klassiska musiken och operakonsten. Både Hitler och Goebbels var operaälskare och framför allt vurmade de för Wagner. Men även andra nazistledare brann för detta, att synas i skenet av den tyska musiken, storslagna orkesterkonserter och att umgås med operasångare efter en lång Wagneropera. Musikens strategiska roll som kulturbärare i Tredje riket fick sin startpunkt genom Hitlers närmande till högkulturen under tidigt tjugotal och det är också då som denna bok tar sin början, år 1920 i ett nödställt München, där ständiga gatustrider utkämpades och ett tillstånd av anarki rådde.

Denna bok skildrar musikens roll i den nazistiska ockupationspolitiken och hur de tyska tonerna skulle överrösta det som ansågs som mindervärdigt.  Även i de värsta tänkbara miljöer ekade tonerna, till och med i dödslägren; en fruktansvärd och falsk känsla av skönhet mitt i den värsta terrorn.

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. Men 1938 införde Italien långtgående raslagar för att möjliggöra samarbetet med Nazityskland. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk judepolitik. Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustasjas mördarband i Kroatien, var att signera dessa judars dödsdom. Detta skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.

Nu är Egon 14 år, tonåring! Hela familjen flyttar från Oreda till Lökered. Flyttar till ett modernt boende, till ett modernt liv. Ändå är det samme härlige Egon med samma klarsynta ögon och eg(o)na tankar. Kroppen växer och förvandlas, men i själen är han den Egon i Oreda som Du kanske, genom de tidigare böckerna, lärt känna och bry Dig om.

Den svenska kusten är en viktig resurs för rekreation och näringsverksamhet. Idag finns stora problem med sviktande fiskbestånd, miljöproblem och överfiske. Men det finns vägar till en ljusare framtid.INNEHÅLLSFÖRTECKNING:* Förord * Kustens ekosystem * Rätten till fiske - förr och nu * Arter i fokus * Miljöpåverkan i kustzonen * Kustens yrkesfiske * Kustens sportfiske * Förvaltningsstrategier * Tvärvetenskap och samverkan i fiskeriforskning * Fiskevård på kusten * Kommunal kustplanering * Om framtiden * Referenser * Medverkande författare och fotografer * Fredade arter och fredningstider * Ordförklaringar