Vems pojke är du? Pappas. Han för handen över sonens nacke, smeker sonens nackhår. Huden är mjuk mot pappas fingrar. Man ser det på dig. Du ser ut som pappa. Samma ögon och näsa. Samma stiliga drag. Sjukskötarna på sjukhuset sa direkt att det här måste vara er son. Mamma din höll på att bli utan. Pappas pojke.

Reidar är en vanlig man i ett höghus i en finländsk småstad. Han är frånskild, sjukpensionerad och sonen Tony är hans ögonsten. Men att vara pappa är inte enkelt när sonen ömsom tiger som muren, ömsom gråter snoriga tårar. Samtidigt som Reidar försöker förstå sig på sin son ställer hans åldrande mamma krav på honom. Han antecknar om väder och vind, men i det som utelämnas sipprar känslorna in.

I Pappa återvänder vi till 90-talets lågkonjunktur, till sensommaren samma år som romanen Mamma utspelar sig. Constance och Reidars separation och dragkamp om sonen Tony utgör fond för berättelsen om en familj som kännetecknas av känslostormar, mångspråkighet och mycket kärlek.

Adrian Perera skriver en omisskännlig prosa där karaktärerna djupnar genom ett träffsäkert gehör för dialog. Perera undersöker manlighet och mänsklighet, generationsskillnader och finländsk identitet.   

Adrian Pereras Alla mänskorna ha problemen är en själslig kumpan till Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Den som pratar är Constance, krigsdrabbad ensamförsörjande mor från Sri Lanka som hamnat på den östnyländska glesbygden.

På fyra språk lägger Constance fram sina teorier om hur livet ska levas, hur alla är emot henne, hur vissa mänskor måste respekteras till döds och hur det bara är Gud som bestämmer. Adrian Pereras språköra är imponerande: Läsaren bjuds in i ett flerspråkigt landskap som är underbart rikt och exakt.

Alla mänskorna ha problemen är en fristående uppföljare till romanerna Mamma och Pappa. 

Adrian Pereras Alla mänskorna ha problemen är en själslig kumpan till Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Den som pratar är Constance, krigsdrabbad ensamförsörjande mor från Sri Lanka som hamnat på den östnyländska glesbygden.

På fyra språk lägger Constance fram sina teorier om hur livet ska levas, hur alla är emot henne, hur vissa mänskor måste respekteras till döds och hur det bara är Gud som bestämmer. Adrian Pereras språköra är imponerande: Läsaren bjuds in i ett flerspråkigt landskap som är underbart rikt och exakt.

Alla mänskorna ha problemen är en fristående uppföljare till romanerna Mamma och Pappa. 

Han har övervägt självmord men misstänker att han inte skulle överleva. Överallt har sköterskorna satt skålar med fruktsallad i sockerlag. Allt han behöver göra är medge att han är sonens bästa pappa.

I Jag firar inte i år återvänder Adrian Perera till poesin för att ta sig an allt från självmord till småbarnsjoller. Det finns en man på ett sanatorium som skakar sin son, det finns forskning som visar att det är gynnsamt att älska med tanke på anställningsmöjligheterna. Som vi säger på morgonsamlingen: Världen är en sinnessjuk invandrarkvinna. Vem vet vad det är hon ser?

Adrian Perera tummar aldrig på språkets skönhet och komplexitet. De klara formuleringarna och mångskiftande känslolägena är kännetecknande för den poesi man återvänder till och minns.

Vems pojke är du? Pappas. Han för handen över sonens nacke, smeker sonens nackhår. Huden är mjuk mot pappas fingrar. Man ser det på dig. Du ser ut som pappa. Samma ögon och näsa. Samma stiliga drag. Sjukskötarna på sjukhuset sa direkt att det här måste vara er son. Mamma din höll på att bli utan. Pappas pojke.

Reidar är en vanlig man i ett höghus i en finländsk småstad. Han är frånskild, sjukpensionerad och sonen Tony är hans ögonsten. Men att vara pappa är inte enkelt när sonen ömsom tiger som muren, ömsom gråter snoriga tårar. Samtidigt som Reidar försöker förstå sig på sin son ställer hans åldrande mamma krav på honom. Han antecknar om väder och vind, men i det som utelämnas sipprar känslorna in.

I Pappa återvänder vi till 90-talets lågkonjunktur, till sensommaren samma år som romanen Mamma utspelar sig. Constance och Reidars separation och dragkamp om sonen Tony utgör fond för berättelsen om en familj som kännetecknas av känslostormar, mångspråkighet och mycket kärlek.

Adrian Perera skriver en omisskännlig prosa där karaktärerna djupnar genom ett träffsäkert gehör för dialog. Perera undersöker manlighet och mänsklighet, generationsskillnader och finländsk identitet.   

Adrian Pereras Alla mänskorna ha problemen är en själslig kumpan till Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Den som pratar är Constance, krigsdrabbad ensamförsörjande mor från Sri Lanka som hamnat på den östnyländska glesbygden.

På fyra språk lägger Constance fram sina teorier om hur livet ska levas, hur alla är emot henne, hur vissa mänskor måste respekteras till döds och hur det bara är Gud som bestämmer. Adrian Pereras språköra är imponerande: Läsaren bjuds in i ett flerspråkigt landskap som är underbart rikt och exakt.

Alla mänskorna ha problemen är en fristående uppföljare till romanerna Mamma och Pappa. 

Adrian Pereras Alla mänskorna ha problemen är en själslig kumpan till Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Den som pratar är Constance, krigsdrabbad ensamförsörjande mor från Sri Lanka som hamnat på den östnyländska glesbygden.

På fyra språk lägger Constance fram sina teorier om hur livet ska levas, hur alla är emot henne, hur vissa mänskor måste respekteras till döds och hur det bara är Gud som bestämmer. Adrian Pereras språköra är imponerande: Läsaren bjuds in i ett flerspråkigt landskap som är underbart rikt och exakt.

Alla mänskorna ha problemen är en fristående uppföljare till romanerna Mamma och Pappa. 

Han har övervägt självmord men misstänker att han inte skulle överleva. Överallt har sköterskorna satt skålar med fruktsallad i sockerlag. Allt han behöver göra är medge att han är sonens bästa pappa.

I Jag firar inte i år återvänder Adrian Perera till poesin för att ta sig an allt från självmord till småbarnsjoller. Det finns en man på ett sanatorium som skakar sin son, det finns forskning som visar att det är gynnsamt att älska med tanke på anställningsmöjligheterna. Som vi säger på morgonsamlingen: Världen är en sinnessjuk invandrarkvinna. Vem vet vad det är hon ser?

Adrian Perera tummar aldrig på språkets skönhet och komplexitet. De klara formuleringarna och mångskiftande känslolägena är kännetecknande för den poesi man återvänder till och minns.