Björn Wiman – författare

"Den lyckligaste leken är en berörande bok om fadern, sonen och den heliga vintern. … Berättelsen om faderns otroheter, skilsmässan, sorgen hittar sina fästpunkter i snöns och skidåkningens överraskande intressanta kulturella avtryck." – Svenska Dagbladet

"Det är fint utfört, och för mig som i likhet med Wiman har trampat bort mycket av min ungdom uppför en kulle skapad av schaktmassor från en växande stad finns här mycket att känna igen och glädja sig åt." – Aftonbladet

”Man brukar säga att det privata är politiskt, men det fina med den här boken är snarare att det politiska visar sig vara unikt. … Det gemensamma är ett virrvarr av trådar som flätas ihop unikt i varje individ.” – Expressen

"Boken får mig att se både sociala och psykologiska aspekter av skidåkningen – denna som Wiman skriver 'meningslösa och därför djupt meningsfulla sysselsättning' – som jag aldrig hade upptäckt eller brytt mig om att ta reda på annars. Så ska god essäistik fungera." – Annina Rabe, Dagens Nyheter

"Det enda stället där de verkligen kan mötas är i slalombacken. … Wiman skildrar dessa stunder på ett fint sätt, och fint är också porträttet av pappan." – Dagens ETC

Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år.En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret.Ner kommer man som bekant alltid.Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna.Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand – soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista ”Det här är kalas, Björne!”Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.

Någon har kallat det för Goebbelsglappet: den korta tidsperiod som hinner gå mellan att något nytt djävulskap dyker upp i världen och att judarna får skulden för det.

Antisemitismen är alla konspirationsteoriers moder. I Hatet mot judarna berättar Björn Wiman om dess nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om kulturens betydelse i en tid då demokratin hotas. Essäerna inskärper också vikten av vaksamhet: där det finns hat mot judar finns det hat också mot andra.

Under fyra år har Sanna Sjöswärd arbetat med att fotografera och intervjua överlevande från Förintelsen. Vid sidan av porträtten får läsaren ta del av femton starka vittnesmål: överlevnadsstrategier och hoppet om ett bättre liv – personligen och för hela mänskligheten. I en fördjupad mening utgör vittnesmålen själva grunden för tron på alla människors lika värde.

Terrororganisationen Hamas attack mot södra Israel på morgonen den 7 oktober ledde till den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Det som aldrig mer skulle få hända hade hänt, på den plats som skapades för att det aldrig mer skulle få hända.

Än en gång hade judar slagits ihjäl, slaktats och skändats bara för att de var judar. Över hela världen ökade antisemitismen – som vanligt i enlighet med den förvridna logik som säger att judar förr eller senare får skulden också för de olyckor som drabbar dem själva.

I Grinden i Dachau berättar Björn Wiman om hatets nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om hoppet, konsten och kunskapen som motgift. Antisemitismen är den intellektuella nollpunkt där demokratin dör.

I Vad håller ni på med? samlas flera kända kreatörer för att dela med sig av sina tankar om klimatet i form av noveller, poesi, intervjuer, krönikor, serier och mycket annat!

Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med? 

Kanske är det lika bra att bara ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet i lugn och ro? Eller finns det hopp om framtiden? Kan klimatpsykologer och zombieöverlevnadsexperter ge oss verktyg för att förbättra tillvaron? Och kan litteraturen och konsten vara de krafter som ger oss mod att stå upp för det som är viktigt på riktigt? Med dystopiska berättelser, iskall vrede men också upplyftande fakta, spirande kärlek och skratt har några av vår tids största författare, musiker, serietecknare, poeter och aktivister tagit sig an klimatfrågan. 

En bok där fakta blandas med poesi, där serier skildrar personlig klimatångest, där psykologer förklarar varför så många står helt lamslagna inför förändringarna av vårt klimat; helt enkelt en bok som tar klimatet på allvar, och belyser frågan från alla håll.

"En klimatantologi som använder litteraturens kraft för att väcka tankar och fånga upp engagemang hos unga. Boken har som utgångspunkt att litteratur bidrar med en fördjupad förståelse som utgör skillnaden mellan att känna till klimatkrisen och att på djupet förstå dess betydelse."

En kall februarikväll 1947, två dagar före hennes sjuårsdag, skrivs en flicka med tbc in på Norrtulls sjukhus. Efter fyra månader på sjukhuset skickas hon till barnsanatoriet Tjärnan i Dalarna för att tillfriskna. Först till lucia ska den lilla flickan få komma hem till sin familj igen.

Flickan kommer att bli Björn Wimans mamma. I den här boken berättar han hennes historia: vistelsen på sanatoriet, hemkomsten och rädslan för att insjukna igen, tystnaden som omgav sjukdomen i familjen, hur erfarenheten präglat henne som barn och som vuxen.Det är också en berättelse om den fruktade lungsjukdom som skördat så många liv under mänsklighetens historia, som kommit att symbolisera såväl smuts och fattigdom som förfining, kultur och livshunger. Och om varför tuberkulosen blev det framväxande folkhemmets största fiende.I en sal på lasarettet är en gripande, rik och insiktsfull bok om en sjukdom, om människorna som drabbades av den och om ett samhälle som kanske gick för långt i sin iver att utplåna den. För vad gör det med ett litet barn att vara borta från sina föräldrar så länge? Och vad har det gjort med den generation som kommit efter?

En kall februarikväll 1947, två dagar före hennes sjuårsdag, skrivs en flicka med tbc in på Norrtulls sjukhus. Efter fyra månader på sjukhuset skickas hon till barnsanatoriet Tjärnan i Dalarna för att tillfriskna. Först till lucia ska den lilla flickan få komma hem till sin familj igen.

Flickan kommer att bli Björn Wimans mamma. I den här boken berättar han hennes historia: vistelsen på sanatoriet, hemkomsten och rädslan för att insjukna igen, tystnaden som omgav sjukdomen i familjen, hur erfarenheten präglat henne som barn och som vuxen.Det är också en berättelse om den fruktade lungsjukdom som skördat så många liv under mänsklighetens historia, som kommit att symbolisera såväl smuts och fattigdom som förfining, kultur och livshunger. Och om varför tuberkulosen blev det framväxande folkhemmets största fiende.I en sal på lasarettet är en gripande, rik och insiktsfull bok om en sjukdom, om människorna som drabbades av den och om ett samhälle som kanske gick för långt i sin iver att utplåna den. För vad gör det med ett litet barn att vara borta från sina föräldrar så länge? Och vad har det gjort med den generation som kommit efter?

Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år.En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret.Ner kommer man som bekant alltid.Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna.Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand – soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista ”Det här är kalas, Björne!”Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.

Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år.En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret.Ner kommer man som bekant alltid.Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna.Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand – soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista ”Det här är kalas, Björne!”Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.

Corona 19 författare om krisen är en antologi som består av texter redan publicerade i Dagens Nyheter under våren 2020. Boken är ett viktigt tidsdokument och ett sätt att visa på litteraturens kraft och centrala roll i en samhällskris. Det vi går igenom är en helt exempellös situation för oss alla. Desto mer betydelsefullt att några av Sveriges och världens ledande författare är med och sätter ord på denna nya existentiella erfarenhet.

Boken är resultatet av ett icke-vinstdrivande projekt, initierat av Björn Wiman på Dagens Nyheter med en lång rad medverkande författare. Albert Bonniers Förlag, Norstedts, Natur & Kultur, Brombergs, Ordfront, Weyler, Elisabeth Grate och Tranan står bakom boken, vars överskott går till Röda Korset.

De medverkande författarna är Olga Tokarczuk, Arundhati Roy, Carsten Jensen, Elisabeth Åsbrink, Åsne Seierstad, Maciej Zaremba, Margaret Atwood, Lasse Berg, Richard Ford, Zadie Smith, Silvia Avallone, Sverker Sörlin, Abdellah Taïa, Lena Andersson, Mats Strandberg, Jamaica Kincaid, Kerstin Ekman, Niklas Rådström och Ian McEwan.

»Ingen i offentligheten har behandlat den globala uppvärmningen så initierat som Wiman.«Expressen

»En tanke bakom denna bok är att visa att vi inte är ensamma. Liksom under tidigare stora omvälvningar i historien kan människors engagemang ta formen av ett andligt uppvaknande. Klimathotet är en sådan ödesstund. Det tvingar oss att möta några av de djupaste och svåraste frågorna om oss själva och vårt samhälle och att försöka besvara dem så fort och bra vi kan.«

DN:s kulturchef Björn Wiman har länge varit engagerad i den pågående klimatkrisen. Nu samlar han sina krönikor sedan 2012 i Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet en bok full av allvar, handlingskraft och inspirerande optimism.

Björn Wiman är journalist och chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter. Han har tidigare varit bland annat kulturchef på Expressen och skriver sedan 2012 regelbundet om klimatförändringarnas koppling till kulturen och samhället.

»Uppsåtet är inget annat än beundransvärt« Sydsvenskan

Någon har kallat det för Goebbelsglappet – den korta tidsperiod som hinner gå mellan att något nytt djävulskap dyker upp i världen och att judarna får skulden för det.

Antisemitismen är alla konspirationsteoriers moder. I "Hatet mot judarna" berättar Björn Wiman om dess nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om kulturens betydelse i en tid då demokratin hotas. Essäerna inskärper också vikten av vaksamhet: där det finns hat mot judar finns det hat också mot andra.

Under fyra år har Sanna Sjöswärd arbetat med att fotografera och intervjua överlevande från Förintelsen. Vid sidan av porträtten får läsaren ta del av femton starka vittnesmål: överlevnadsstrategier och hoppet om ett bättre liv – personligen och för hela mänskligheten. I en fördjupad mening utgör vittnesmålen själva grunden för tron på alla människors lika värde.

Terrororganisationen Hamas attack mot södra Israel på morgonen den 7 oktober ledde till den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Det som aldrig mer skulle få hända hade hänt, på den plats som skapades för att det aldrig mer skulle få hända.

Än en gång hade judar slagits ihjäl, slaktats och skändats bara för att de var judar. Över hela världen ökade antisemitismen – som vanligt i enlighet med den förvridna logik som säger att judar förr eller senare får skulden också för de olyckor som drabbar dem själva.

Antisemitismen är den intellektuella nollpunkt där demokratin dör. I Grinden i Dachau berättar Björn Wiman om antisemitismens nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om kulturens betydelse. Essäerna inskärper vikten av vaksamhet: där det finns hat mot judar finns det hat också mot andra.

Denna bok är en ny och omarbetad utgåva av några av texterna i Hatet mot judarna, som gavs ut vintern 2021 med Sanna Sjöswärds porträtt och intervjuer med 15 svenska överlevande från Förintelsen.

Sedan dess har mycket hänt. Några av de personer som då medverkade har fallit ur tiden. Behovet av att belysa och reflektera kring antisemitismens olika framträdelseformer är om möjligt ännu större än då. Den sista essän, ”Pogromernas tid”, är helt nyskriven.

Terrororganisationen Hamas attack mot södra Israel på morgonen den 7 oktober ledde till den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Det som aldrig mer skulle få hända hade hänt, på den plats som skapades för att det aldrig mer skulle få hända.

Än en gång hade judar slagits ihjäl, slaktats och skändats bara för att de var judar. Över hela världen ökade antisemitismen – som vanligt i enlighet med den förvridna logik som säger att judar förr eller senare får skulden också för de olyckor som drabbar dem själva.

I Grinden i Dachau berättar Björn Wiman om hatets nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om hoppet, konsten och kunskapen som motgift. Antisemitismen är den intellektuella nollpunkt där demokratin dör.