Mini-intervju med Camilla Grebe och Carl-David Pärson
Hur kom ni på den här berättelsen?
Lånaren började som ett filmmanus i gränslandet mellan psykologisk spänning och rysare. Men efter ett tag insåg vi att historien skulle komma mer till sin rätt som roman. En bok har så många fördelar jämfört med en film: berättelsen blir rikare och mer nyanserad eftersom man har möjlighet att utveckla händelseförloppet, karaktärerna och miljöerna på ett annat sätt.
Hur kommer det sig att ni skriver tillsammans?
För att det är världens roligaste projekt för två boknördar. Dessutom har det varit jättespännande att (som mamma och son) mötas på en helt ny arena och samarbeta kring ett kreativt projekt. Det känns som ett fantastiskt privilegium.
Vilka har varit de största utmaningarna?
En utmaning har varit att Calle bor i USA och skriver på engelska, vilket har inneburit en del extrajobb med översättning och redigering. Romanen kom också till under pandemin, och vi satt på varsin sida Atlanten i olika tidszoner. Vi kunde inte ses på över ett år, utan skickade manus fram och tillbaka och ringde varandra var och varannan dag för att stämma av idéer och frågeställningar.