Carsten Jensen – författare

Den första stenen är en roman om människor fångade i kriget, om förlust och död, om kärlek, vänskap, förräderi och katastrof.

Jag går mellan fulla och tomma gravar. Vem kontrollerar kistornas innehåll? Vem inspekterar gravstenarnas inskriptioner? Vilka var de, när de levde? Vilka är de, när de dör?

Journalisten och författaren Carsten Jensen slog igenom på 90-talet som reseskildrare, bland annat från Afghanistan som han besökte första gången 1988 och som han sedan återvänt till under fyra decennier. Sina erfarenheter och upplevelser i detta land – drabbat av ett krig som aldrig tycks ta slut – har han omvandlat till en mäktig och tankeväckande roman om krigets många ansikten och framför allt om vad kriget gör med de människor som deltar i det med sina egna kroppar.

I centrum för berättelsen står en grupp unga män och kvinnor som anmält sig till att delta i kriget i Afghanistan, drivna av ett behov av att utmana sig själva under extrema förhållanden. Men snart står de inför prövningar som ingen militär träning har förberett dem på, och överlevnad mot alla odds blir deras enda uppdrag. Avskurna från omvärlden och förlorade i okänt territorium, är de på jakt efter en övermäktig fiende. Rollerna som förföljare och förföljda skiftar oavbrutet, tills de inte längre kan skilja gott från ont, vän från fiende, verklighet från fantasi. Den slutliga uppgörelsen tvingar dem till en uppgörelse också med sig själva.

Den första stenen har redan fått flera priser och utmärkelser, och planer finns på att filmatisera den.

Det mest värdefulla ungdomen äger är framtiden som ett öppet forum för drömmar och kritiskt tänkande, för självförverkligande samhällsförändring, för det ohörda och osagda.

När de unga inte vill bli vuxna och de vuxna inte vill vara det, vem tar då ansvar för framtiden? Hämmade universitetsstudenter? Jeremy Corbyn? Edward Snowden eller de unga i SKAM?

Människor gillar inte att känna att ingen behöver dem. Kan vi engagera oss över generationsgränserna och tillsammans skapa stora berättelser? Är de unga endast en bieffektsgeneration på grund av digitaliseringen eller en helt ny världsmedborgare?

Varför kallar vi dem flyktingar och inte bara människor på flykt?

Få föddes som flyktingar. Ingen önskar att dö som flykting. Trots det så talar vi om flyktingar som om de vore samma sak som att vara dansk, svensk eller norsk. Människor på flykt har tvingats bryta med allt men ändå när de drömmar och hopp om framtiden.

De kastar sig huvudstupa från hopptornets 10-meters avsats och hoppas att det finns vatten i bassängen. Tyngdlagen kan man dö av. Därför blir själva fallet en konstart.

Detta är inte en bok om flyktingar, men om människor som kastar sig huvudstupa, om människor på väg.