Carsten Jensen – författare

Den första stenen är en roman om människor fångade i kriget, om förlust och död, om kärlek, vänskap, förräderi och katastrof.

Jag går mellan fulla och tomma gravar. Vem kontrollerar kistornas innehåll? Vem inspekterar gravstenarnas inskriptioner? Vilka var de, när de levde? Vilka är de, när de dör?

Journalisten och författaren Carsten Jensen slog igenom på 90-talet som reseskildrare, bland annat från Afghanistan som han besökte första gången 1988 och som han sedan återvänt till under fyra decennier. Sina erfarenheter och upplevelser i detta land – drabbat av ett krig som aldrig tycks ta slut – har han omvandlat till en mäktig och tankeväckande roman om krigets många ansikten och framför allt om vad kriget gör med de människor som deltar i det med sina egna kroppar.

I centrum för berättelsen står en grupp unga män och kvinnor som anmält sig till att delta i kriget i Afghanistan, drivna av ett behov av att utmana sig själva under extrema förhållanden. Men snart står de inför prövningar som ingen militär träning har förberett dem på, och överlevnad mot alla odds blir deras enda uppdrag. Avskurna från omvärlden och förlorade i okänt territorium, är de på jakt efter en övermäktig fiende. Rollerna som förföljare och förföljda skiftar oavbrutet, tills de inte längre kan skilja gott från ont, vän från fiende, verklighet från fantasi. Den slutliga uppgörelsen tvingar dem till en uppgörelse också med sig själva.

Den första stenen har redan fått flera priser och utmärkelser, och planer finns på att filmatisera den.

This book introduces a unique, new dataset on welfare state reforms in the UK, Denmark, Finland, France and Germany from 1974 to 2014.

Using a variety of welfare state types in Europe, the authors have systematically investigated core questions that have preoccupied the welfare state literature at least since the 1990s. These include the extent of path dependency in mature welfare states, the usage of so-called "invisible" policy instruments for hiding cutbacks, and the role of partisanship – on whether the ideological color of the incumbent affects policy – which have been analysed in depth by examining the new dataset presented in this book.

This text will be of key interest to scholars, students and practitioners studying, and working in, welfare and the welfare state, and more broadly to political science, sociology and social policy.

This book introduces a unique, new dataset on welfare state reforms in the UK, Denmark, Finland, France and Germany from 1974 to 2014.

Using a variety of welfare state types in Europe, the authors have systematically investigated core questions that have preoccupied the welfare state literature at least since the 1990s. These include the extent of path dependency in mature welfare states, the usage of so-called "invisible" policy instruments for hiding cutbacks, and the role of partisanship – on whether the ideological color of the incumbent affects policy – which have been analysed in depth by examining the new dataset presented in this book.

This text will be of key interest to scholars, students and practitioners studying, and working in, welfare and the welfare state, and more broadly to political science, sociology and social policy.

Den första stenen är en roman om människor fångade i kriget, om förlust och död, om kärlek, vänskap, förräderi och katastrof.

Jag går mellan fulla och tomma gravar. Vem kontrollerar kistornas innehåll? Vem inspekterar gravstenarnas inskriptioner? Vilka var de, när de levde? Vilka är de, när de dör?

Journalisten och författaren Carsten Jensen slog igenom på 90-talet som reseskildrare, bland annat från Afghanistan som han besökte första gången 1988 och som han sedan återvänt till under fyra decennier. Sina erfarenheter och upplevelser i detta land – drabbat av ett krig som aldrig tycks ta slut – har han omvandlat till en mäktig och tankeväckande roman om krigets många ansikten och framför allt om vad kriget gör med de människor som deltar i det med sina egna kroppar.

I centrum för berättelsen står en grupp unga män och kvinnor som anmält sig till att delta i kriget i Afghanistan, drivna av ett behov av att utmana sig själva under extrema förhållanden. Men snart står de inför prövningar som ingen militär träning har förberett dem på, och överlevnad mot alla odds blir deras enda uppdrag. Avskurna från omvärlden och förlorade i okänt territorium, är de på jakt efter en övermäktig fiende. Rollerna som förföljare och förföljda skiftar oavbrutet, tills de inte längre kan skilja gott från ont, vän från fiende, verklighet från fantasi. Den slutliga uppgörelsen tvingar dem till en uppgörelse också med sig själva.

Den första stenen har redan fått flera priser och utmärkelser, och planer finns på att filmatisera den.

Två av Nordens kunnigaste Afghanistanskildrare har rest tillsammans och rapporterar om resultatet av västvärldens massiva intervention i det plågade landet. Vad har de ofattbart stora resurserna som lagts ner av en rad länder med USA i spetsen betytt? Hur är det nu när den största delen av de utländska styrkorna dragit sig tillbaka? Anders Hammer och Carsten Jensen besöker storstäder och byar på landet under två långa reportageresor. De möter mäktiga krigsherrar, självmordsbombare och deras anhöriga, opiumbönder och kvinnor som kämpar mot förtrycket, tolkar som är livrädda. Flera gånger utsätts de själva för hot och farliga situationer. I deras reportage finns svar på frågor om varför så många flyr, men också bilder från vardagslivet och en verklighet som vi sällan hör om i nyhetsrapporteringen. Deras reportage är en angelägen och gripande lägesrapport från landet där kriget aldrig tycks ta slut.

Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi".  Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd.  Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig. Det är längesedan jag läste en roman av den här kalibern och med den här angelägenhetsgraden. Carsten Jensens bok förtjänar många, många läsare. För djupast sett handlar det om själva livsvillkoren allas våra livsvillkor och vad det egentligen kostar att behålla sitt mänskliga ansikte. Det är fråga om stor existentiell berättarkonst, varken mer eller mindre. Varmt, varmt anbefaller jag alla kloka läsare att ta sig an Vi, de drunknade!Håkan Nesser november 2007

Först kommer terrorismen, därefter flyktingkaoset, så populismens explosiva framgång och därefter rädslan för populismen.

Den gemenskap som en gång sa oss vilka vi var finns inte mer. ”Vilka är vi?”, har plötsligt blivit vår tids viktigaste frågeställning.

Vad kan jag göra för att påverka historiens krafter? Har vi som samhälle slutat med att hoppas och handla? Betyder det att bara hatet och fruktan kan binda oss samman i framtiden? Är populismen psykoterapi för utsatta människor som befrias från osäkerhet och självförakt bara genom att rikta föraktet mot andra?

Finns det ett alternativ?

Det mest värdefulla ungdomen äger är framtiden som ett öppet forum för drömmar och kritiskt tänkande, för självförverkligande samhällsförändring, för det ohörda och osagda.

När de unga inte vill bli vuxna och de vuxna inte vill vara det, vem tar då ansvar för framtiden? Hämmade universitetsstudenter? Jeremy Corbyn? Edward Snowden eller de unga i SKAM?

Människor gillar inte att känna att ingen behöver dem. Kan vi engagera oss över generationsgränserna och tillsammans skapa stora berättelser? Är de unga endast en bieffektsgeneration på grund av digitaliseringen eller en helt ny världsmedborgare?