Kaa Eneberg – författare

Hur gick det till när tortyrbilder i Vietnam togs? Eller när Tage Erlander undervisade kungen? Och vad hände när plötsligt Arafat dök upp vid middagsbordet. Varför slängde Birgit Nilsson luren i örat? För vem var begravningsbyrån den viktigaste källan? Det finns många frågetecken som rätas ut i den här boken. En bok som handlar om de vanliga journalisternas vardag, en vardag som sällan är vanlig. Både i storpolitiken och till vardags finns det intressanta bilder av vad som hände i journalistens liv. Roligt, spännande, intressant, kanske till och med lärorikt. Boken ger en tidsbild, alltifrån svensk dottningbegravning, Gagarins rymdresa, mordet på Kennedy till valfusk i Drevdagen och journalistlöner på 1400 kr i månaden. Men visar också den första paparazzi-bilden av en hamburgätande kronprins. Du får här 46 journalisters personliga bilder av deras liv på allt från lokalredaktionen i Jörn till den som låg på golvet i Vita havet för att få bästa bilden.

I boken Tvingade till tystnad berättar författaren och journalisten Kaa Eneberg om de hundratals svenska arbetare med familjer som drabbade av Rysslandsfeber utvandrade till Sovjetunionen på 1920- och 1930-talen. De ryska arkiven som öppnades i slutet av 1990-talet redovisar hur många av dem, i likhet med andra länders emigranter och miljontals sovjetmedborgare avrättades eller skickades till arbetsläger i den s.k. Gulagarkipelagen. Svenskarna värvades av svenska kommunistpartiet för uppbyggandet av den unga sovjetstaten. De reste också frivilligt med resan betald, med förhoppningar om en ljus framtid. Men drömmen grusades snabbt. Många dömdes som Sovjetunionens fiender under de stora utrensningarna under Stalinterrorn. Flera hundra lyckades ta sig tillbaka till Sverige, bl.a. med statsminister Tage Erlanders hjälp på 1950-talet. De flesta kom från de nordliga malmfälten och kallas Kirunasvenskar trots att många kom från andra orter, och USA och Kanada där de tidigare sökt lyckan. Väl hemma tvingades de till tystnad. Kommunistpartiet ville inte sprida sanningen om det hårda livet i arbetarparadiset. Olika regeringar ville inte heller, av diplomatiska skäl, ha öppen diskussion om terrorväldets offer. De få svenskar som vågade berätta riskerade utfrysning och kollektiv mobbning och flyttade från sina hemorter. Tvingade till tystnad är den första av tre böcker som granskat svenskarnas öden. Den har belönats med journalistpriset Guldspaden år 2000 och med Svenska advokatsamfundets journalistpris 2001.

I boken "Tvingade till tystnad" berättade jag om svenska arbetare som under terroråren på 1930-talet mördats med nackskott av den sovjetiska hemliga polisens exekutionspatruller. Dessa människor har i regel endast rapporterats vara försvunna i Sovjetunionen, men sedan NKVD-arkiven öppnats har deras öden kunnat berättas. Svenskarna, huvudsakligen från Norrbotten och därför kallade "Kirunasvenskar", var engagerade kommunister som ville skapa sig en framtid i den unga sovjetstaten. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1937-39 sågs de plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomsiskt sabotage och andra påhittade brott. Berättelserna i denna bok är fördjupningar av öden som jag tidigare behandlat summariskt, men skildrar också nya öden som släktingar uppmärksammat mig på. Flera tidigare olösta gåtor får sin lösning. Så får vi t.ex. förklaringen till varför den väluppfostrade Hulda Pettersson skrev ett så oartigt, och för familjen ödesdigert, brev till UD 1955 när myndigheten försökte hjälpa henne tillbaka till Sverige. Mycket har dock förblivit olöst. Jag berättar om varför tre, för mig trovärdiga, svenska familjer känner misstro mot sovjetiska - och svenska - besked om att deras anhöriga skulle ha dött en naturlig död under sovjettiden. Den tiden har skapat trauman hos många. Förhoppningsvis känns den sorg, som Rudolph Högberg i Huddinge burit på sedan hans mamma övergav honom som tvååring i Karelen, idag inte lika tung. Ett kapitel ägnas åt de svenska företagen i Sovjetunionen under Stalintiden. Motivet till det är främst att åhörare vid mina föreläsningar undrat om företagen haft någon roll i värvningen av svensk arbetskraft. Även denna bok avslutas med ett personregister över svenskar i Sovjetunionen. Det innehåller också korrigeringar av uppgifter som jag fick till den första boken. Detta är mitt bidrag till en, som jag hoppas, framtida insats för att kartlägga denna emigrantion som ännu är okänd för de flesta svenskar.