Per Gunnar Edebalk – författare

Hur ska man göra för att trygga en god levnadsstandard för människor? Vem ska ha ansvaret för välfärden? Vad ska trygghetssystemen omfatta och vilka nivåer ska de ha? Vilka krav ska ställas på människor för att de ska få tillgång till olika socialförsäkringar?

Vi kommer alla i kontakt med samhällets välfärdssystem. Vid födseln genom barnbidrag och stöd till föräldrarna, under livets gång kanske genom arbetslöshetsförsäkring och föräldrapenning och senare pension. Många av oss behöver också kommunal äldrevård vid slutet av livet. Alla dessa välfärdssystem tas upp i denna rikt illustrerade antologi.

Det har länge saknats en sammanhängande beskrivning av framväxten av svensk välfärdspolitik och av de problem vi står inför i dag. Tanken med denna antologi är att råda bot på detta, genom att låta forskare från olika ämnesdiscipliner – historia, idéhistoria, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi, sociologi, socialpolitik och socialt arbete – utifrån sina olika perspektiv belysa förutsättningarna för framväxten och utvecklingen av svensk välfärd.

Boken vänder sig till en bred allmänhet, men också mer specifikt till dem som arbetar inom samhällets välfärdssystem, till forskare och till studenter vid universitet och högskolor som ska arbeta inom någon av välfärdens professioner.

Om författarnaHans Swärd är professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hans forskning är framför allt inriktad på sociala problem, fattigdom, utsatta grupper och socialt arbete. Han har medverkat i flera forskningsprojekt om hemlöshet och är för närvarande engagerad i en nordisk studie om socialarbetares attityder till välfärd och socialt arbete. 6000 nordiska socialarbetare ingår i studien.

Per Gunnar Edebalk är fil. dr i ekonomisk historia och professor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hans forskningsområden omfattar äldreomsorgens ekonomi och historia samt socialförsäkringshistoria.

Eskil Wadensjö är nationalekonom, professor i arbetsmarknadspolitik vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet sedan 1980. Han var dekan vid för den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet 1996–2005. Han är föreståndare för Stockholmsuniversitets Linnécentrum för integrationsstudier (SULCIS).

”Här redovisas fakta, tankar och idéer på alla välfärdsområden på ett mycket klargörande sätt. Bra hänvisningar till referenslitteratur efter varje artikel ger goda möjligheter till ingång för vidare studier. Texterna är tillgängliga för den allmänt samhällsintresserade, men torde främst rikta sig till forskare och studerande vid universitet och högskolor. Prydlig layout, med rikligt med fotografier i färg och svartvitt, samt många tydliggörande diagram ledsagar de välskrivna texterna.” - BTJ häfte 13108173 Lektör Håkan Philipsson

Gustav Möller Sveriges mest uppmärksammade socialpolitiker under 1900­-talet var folkhemmets "arkitekt" eller "Socialsveriges skapare", som Tage Erlander uttryckt det. Han var en kraftfull socialminister med en tydlig ideologi: Socialpolitiken skall bygga på sociala rättigheter, den skall ge en grundtrygghet och hela befolkningen skall omfattas. I mångt och mycket hade hans idéer genomförts då han avgick som socialminister 1951. Även internationellt har Möllers insatser uppmärksammats. Han har setts som en pionjär i socialpolitiskt tänkande och i att driva fram en universell socialpolitik i likhet med, men också skild från, William Beveridge skaparen av den välkända brittiska Beveridgemodellen.

Detta är ett gediget och unikt översiktsverk. Trots att det utkommit flera skrifter där olika delar av Möllers socialpolitiska insatser behandlas har det hittills inte funnits någon sammanfattning av vad han åstadkommit. Med den här boken ger Per Gunnar Edebalk, seniorprofessor vid Socialhögskolan i Lund, en heltäckande bild av Gustav Möllers socialpolitiska insatser.

Gustav Möller (1884 1970) var Sveriges socialminister 1924 1926 och med något undantag från 1932 fram till 1951. Han började sin politiska bana som ordförande i Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1907, och hade samtidigt anställning på tidningen Skånska Socialdemokraten. År 1916 blev han vald till partisekreterare och invaldes 1917 som riksdagsledamot i andra kammaren, och 1919 i första kammaren. Som reformstark minister drev han bland annat igenom två veckors allmän semester, folktandvård, allmänna barnbidrag, allmän sjukförsäkring med fri sjukhusvård och allmän folkpension.