Svetlana Aleksijevitj – författare

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015»Det finns bara en enda utväg: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.«Svetlana Aleksijevitj

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.

Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.

Kriget har inget kvinnligt ansikte – som tilldelades det polska Kapuscinskipriset 2011 – utkom första gången 1984 i en censurerad version. År 2004 färdigställdes den kompletta utgåvan, som den här översättningen bygger på.

KRITIKERRÖSTER 

»Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan.«Kaj Schueler, Svenska Dagbladet 

»Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage – ett historiskt scoop – och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.«Ulrika Knutson, Expressen 

»Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset.«John Swedmark, Arbetet 

»Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt.« Per Svensson, GöteborgsPosten 

»Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare…«Anneli Jordahl, Aftonbladet 

»Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia.«Thomas Attorps, Gefle Dagblad 

»Nu kommer hon med en storslagen bok som på samma sätt berättar historien om sovjetiska kvinnor under kriget. En sugande, mäktig upplevelse där Aleksijevitj åter låter den enskilda människans minnen bli skärvor i en ömsint sammanfogad och mycket större berättelse. Skärvor som likt järnfilsspån bildar tydliga magnetiska mönster.«Gunnar Bergdahl, Helsingborgs Dagblad

UR INLEDNINGEN 

Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubb

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

»Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.

KRITIKERRÖSTER 

»Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet. […] Tiden second hand berättar något väsentligt inte bara om Sovjetunionen och sovjetmedborgarna, Ryssland och ryssarna, utan om Historien och Människorna, med stort H och stort M. Kajsa Öberg Lindsten svarar för översättningen. Hon gör det på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att Aleksijevitj har svenska som modersmål.«Per Svensson, Göteborgsposten 

»Trots att sagesmännen är anonyma, ja ett slags representanter vars röster körts genom Aleksijevitjs språkmaskin, kliver enskilda individer fram framför den välordnade fasad som traditionella historiska fackböcker ställer framför det röriga, myllrande förflutna. Sådant som sedan länge lagts till handlingarna blir med ens påträngande, plågsamt. Tidlöst. Litteratur!«Peter Fröberg Idling, Expressen 

»Det är en resa med många stopp. En mosaik av berättelser. Grymma, gripande, närvarande. Hela tiden med Aleksijevitjs fantastiska känsla för språk och detaljer som konfronterar oss med den universella känslan av hur det är att vara människa bland människor både bortom och mitt i de politiska realiteterna. […] Det är ett litterärt grepp som svindlande lyfter Aleksijevitjs böcker till stor litteratur och förvandlar Tiden second hand till den soliga sommaren 2013:s stora och formerande läsupplevelse.«Gunnar Bergdahl, Helsingborgs Dagblad 

»… vitryska Svetlana Aleksijevitj är nog den journalist som kommit närmast att kunna göra ett porträtt av tiden själv. […] Hennes arbete har kallats unikt och storslaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.«Ulrika Milles, Dagens Nyheter 

»Hon lyssnar, komprimerar och dramatiserar. Berättelserna blir vittnesbörd om hur individen drabbas av det historiska skeendet. Människor som annars aldrig skulle försöka eller kunna göra sig hörda kommer till tals. Ur folkmyllret stiger de fram som ­figurer i en roman av Dostojevskij.«Tomas Attorps, Gefle Dagblad 

»Här finns ju alla de ingredienser som skönlitteratur består av; kärlek, död, tragik, hat, familjer och familjesplittring, lycka, melodrama, resignation. Det är därför svårt att, efter läsningen av ”Tiden second hand” i Kajsa Öberg Lindstens pregnanta översättning, inte ta till hela arsenalen av superlativer. Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!«Kaj Schueler, Svenska Dagbladet 

»Tiden second hand, av Svetlana Aleksijevitj, är en storslagen skildring av en utopis sammanbrott. Om man nu väljer att kalla Sovjetunionen ett drömsamhälle, det var som bekant en dröm full av onda andar. Men aldrig någonsin har jag läst så intelligenta, drastis

KRITIKERRÖSTER 

»Aleksijevitj återger människornas tankar, skriver ut deras gråt, fäster till och med stumheten på papper. Orden tränger likt strålarna ända in i märgen.«Maria Hamberg, Allehanda 

»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bokprojekt Utopins röster liknar inget annat.«Christian Swalander 

»… jag vill också att alla som själva skriver ska ta till sig det här sättet att skriva … att riva bort oväsentligheterna i en utdragen sanningsprocess och sen bygga ihop det som är kvar till ett helt annat slags språk. Där själva stenarna ropar. Och där ensamheten och tystnaden är överväldigande.«John Swedenmark 

»Svetlana Aleksijevitj skriver stor litteratur. Det visar den utvidgade nyutgåvan av Bön för Tjernobyl om följderna av kärnkraftsolyckan.«Mats Granberg, NorrköpingsTidningar 

»Boken är en del av den kulturgärning förlaget Ersatz gör när hela den svit på fem böcker som Aleksijevitj kallar Utopins röster blir tillgänglig på svenska.«Gunnar Bergdahl, Helsingborgs Dagblad

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015Sovjetunionens krig i Afghanistan 197989 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals - soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna.

Om »Tiden second hand« (2013):

»Tidlöst. Litteratur!« Peter Fröberg Idling

»Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet.« Per Svensson

»Svetlana Aleksijevitj är nog den journalist som kommit närmast att kunna göra ett porträtt av tiden själv.« Ulrika Milles

»Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!« Kaj Schueler

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj 

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland Här är hundra berättelser om barn i krig.

Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012):»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per Svensson

Om »Tiden second hand« (2013):»Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« - Ulrika Milles

Om »Bön för Tjernobyl« (2013):»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« - Christian Swalander

Om »Zinkpojkar« (2014):»I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« - Kristoffer Leandoer

UR INLEDNINGEN

Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«

ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland Här är hundra berättelser om barn i krig.

Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012):»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per Svensson

Om »Tiden second hand« (2013):»Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« - Ulrika Milles

Om »Bön för Tjernobyl« (2013):»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« - Christian Swalander

Om »Zinkpojkar« (2014):»I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« - Kristoffer Leandoer

»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland Här är hundra berättelser om barn i krig.

Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012):

»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per Svensson

Om »Tiden second hand« (2013):

»Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« Ulrika Milles

Om »Bön för Tjernobyl« (2013):

»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« Christian Swalander

Om »Zinkpojkar« (2014):

»I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« Kristoffer Leandoer

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015

»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. Den här versionen av »Bön för Tjernobyl« är den kompletta versionen från 2005 (med ett nyskrivet förord från 2011) och innehåller drygt en tredjedel mer text än den tidigare svenska utgåvan.