Ljudbok, Svenska, 2015
Kriget har inget kvinnligt ansikte
202 kr
Lyssna direkt i Bokus Reader – eller ladda ned till din enhet
Fler format och utgåvor
Beskrivning
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopin röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). År 2015 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
UR INLEDNINGEN
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«
Produktinformation
- Utgivningsdatum: 2015-12-08
- Språk: Svenska
- Speltid: 14 tim 23 min
- Filformat: MP3
- Filstorlek: 426,3 MB
- ISBN: 9789187891434
- Förlag: Ersatz
- Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
- Uppläsare: Gunilla Leining
Utforska kategorier
Betyg & recensioner
238 recensioner, genomsnitt 4.3/5
- 5/5 A
Det här är en bok som går direkt in hjärtat och aldrigt riktigt lämnar en. Svetlana Aleksijevitjs bok beskriver många modiga kvinnors historia som länge varit dold men som nu får upprättelse. Boken är stundtals oerhört mörk och eländig, men det är värt att läsa vidare på grund av all dessa kvinnors ofattbara upplevelser. Rekommenderar den verkligen!
- 5/5 Nilla
En otrolig bok av Nobelpristagaren 2015, Svetlana Aleksijevitj, som under sju år intervjuat många hundratals kvinnor som deltog i andra världskrigets fasor. Det här är ingen vacker berättelse, utan vittnesmål om blod och död, av modiga sovjetiska kvinnor som var allt från krypskyttar, piloter, partisaner till tvätterskor. I fosterlandets tjänst (Stalins berömda dekret "Inte ett steg tillbaka!"), men också en kollektiv kärlek som fick ett helt folk att stå emot Hitler och fascisternas framfart. Cirka 800 000 kvinnor deltog. Efter krigets slut togs kvinnorna inte emot som hjältar utan mer med misstänksamhet, framförallt från de kvinnor som inte deltagit. Kvinnorna förblev tysta men med Svetlanas hjälp har deras vittnesmål fått en röst. Ingen bladvändare men en viktig bok som jag väl rekommenderar.
- 4/5 Inger J
Fantastiskt beskriven. Intressanta berättelser om man är intresserad av människor och deras liv. Den beskriver också människors lojalitet och kärlek till fosterlandet.
- 5/5 Sören W
Fantastisk bok som bl a visar på hur olika kvinnor och män upplever världen. Svetlana har
verkligen också pekat på hur män både från ledande politiskt håll men även de kvinnliga
soldaternas egna män ansträngt sig för att förringa kvinnornas insatser och berättelser. - 3/5 Unge H
Att under flera års tid kartlägga, söka upp, intervjua och dokumentera hundratals kvinnors berättelser från andra världskriget är en gedigen uppgift. Den historiska prestationen är dock långt mer imponerande än den litterära.
Sida upp och sida ner staplas den ena eländiga hopplösa historien efter den andra. Unga kvinnor som redan förlorat det mesta av det lilla de hade inklusive släkt och vänner, anmäler sig högst frivilligt till armén. I princip vill de alla till fronten, ju farligare uppdrag desto bättre och inte en enda av dem tvekar ett ögonblick. Detta stör mig. Även om fosterlandet riskerar att gå förlorat till Hitler och trots att man är mer eller mindre hjärntvättad av kommunism och tanken att man bara är ett ägg som kan krossas på vägen till den utopiska omeletten borde det finnas mer tvekan och funderingar innan man frivilligt tvingar sig till fronten.
Ganska snart blir jag aningens blasé för allt lidande som beskrivs och skildras. Jag tror det beror på de fragmentariska bilderna och de snarlika människorna som vi får möta. Episoderna är för korta för att man ska känna för personerna och av någon anledning känns, antalet till trots, kvinnorna väldigt homogena. Även om deras bakgrunder skiljer sig åt i detaljerna är deras kynne, perception och målmedvetenhet väldigt lika varandra.
Boken saknar i princip en röd tråd. Det stör mig inte lika mycket som det faktum att alla hundratals berättelser förväntas kunna bygga upp en bok helt på egen hand. Jag saknar sammanhanget de slängs in i och reflektionerna från författaren. Gissningsvis tycker många inklusive akademin att det är just detta som är så storartat. För mig fungerar det inte.
Givet att det stora antalet kvinnor som deltog i kriget på Stalins sida delvis gjorde det som ett resultat av kommunismens höga jämlikhetsideal så borde ju deras insatser lyftas fram istället för att som det verkar fördömas och bespottas. Denna märkliga motsägelse berörs överhuvudtaget inte alls. Nästan lika obemärkt lämnas Stalins skräckvälde både före och efter kriget och dess konsekvenser för att lidandet blev så stort som det blev. Det hade varit intressant att få några av dessa stackars kvinnors tankar kring att mer eller mindre under hela sina liv levt i denna totalitära mardröm. Även om de hade gett mer positiva omdömen om detta förminskade elände så hade det ändå varit en givande insikt.
Svetlana Aleksijevitjs bok ger oss ytterligare bilder av vilket bottenlöst elände som människan både kan skapa och uthärda. De tidigare bortglömda kvinnliga deltagarna får genom boken någon typ av upprättelse och bidrar sannolikt till mindre heroiska och mer mänskliga vittnesmål över andra världskrigets monumentala mänskliga misär. Därmed är det en viktig historisk skildring men som lämnas utan kontext och resonansbotten. Boken hade tjänat på att reducera bredden till förmån för djupet. Både för att bättre beröra och förhöja förståelsen Stalins variant av förintelsen.