Tove Folkesson – författare

”Min farsa var kommunist” är en milstolpe i författarskapet. Jag tror att Folkesson kan gå hur långt som helst."

Sydsvenskan

"Det bästa Folkesson skrivit sedan Kalmartrilogin, som inledde författarskapet och som den nya romanen på sätt och vis samtalar med när den fogar pappafiguren till den större berättelsen."

Svenska Dagbladet

"Dialogen mellan barn och vuxna har en rak och absurdistisk underton som ibland för tankarna till Tove Janssons ”Sommarboken”. Ja, det här är ännu ett porträtt av ännu ett barn som försöker närma sig en gåtfull och tufsig pappa. Ännu en bok där tiden håller på att rinna ut. Men i Tove Folkessons bok behöver man aldrig tvivla på kärleken."

Expressen

"Min farsa var kommunist" är ännu en ömsint Ölandssång - som bär hopp om att alla arv inte behöver föras vidare.

Sveriges Radio

”Pappas röst sjunger i mig som var det nyss vi satt vid elden här ute. Pojken var alldeles ny och jag fick höra skärvor av sådant som pappa själv bara fått brottstycken av.”

En dotter kånkar stenar i blåsten. Hon ska laga muren mellan sin tomt och pappans. Han som försvinner från radarn ibland. Plötsligt dyker han upp, arg och svettig och berättar om finska krig och hårda nävar. Hennes son slår ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva. Och på vägen till förskolan flyger stridsplanen lågt.

Genom alla tre drar skuggorna av det som ännu syns i pappans ögon, när han släpper allt han har för händer och bara glor, rakt in i elden.

Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Om en far som påstod att en annan värld var möjlig, och en dotter som försöker ta hand om den som finns. Där kajorna flyger norrut om kvällen, ljuset rusar över havet och det urgamla landskapet brer ut sig som en karg famn.

”en underbart poetisk, nästan lagerlöfsk saga … Det är som en delvis soft, delvis hetsig och dansant jazz lirar genom hela romanen. Och bilderna, teckningarna, är så himla vackert och varsamt skira … kort och gott förtrollande.”

Expressen

”Makarna Folkesson vet hur man skriver … Att Borgholm, Mörbylånga och Öland besitter all den historia som ryms i romanen får mig att längta tillbaka för att se staden i nytt ljus.”

Aftonbladet

”Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid … Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.”

Upsala Nya Tidning

Det är midsommarafton 1938 och ångbåten Örnen II lägger till i Borgholm. Den sömniga idyllen kämpar för att behålla societeten med skinande nytt varmbadhus, importerad konjak, tung doft av schersmin och kunglig glans. I fören står Stockholmsflickan Ingrid och skriver omsorgsfullt i sin dagbok om den trista sommar hon ser framför sig. Hon skriver om allt utom sin förlovning.

På tåget från sockerbrukets Mörbylånga – där tidernas första semester inletts – sitter Måna med fickan full av smutsiga pengar. Sedan nyss är hon alldeles ensam och fri i världen. Till Borgholm ska hon, det är det enda hon vet.

Under en virvlande festnatt möts Ingrid och Måna till toner av jazz och regnvåt kaprifol. Deras liv vävs samman med en glöd så stark att den öppnar rum som inte kan stängas sedan, inte helt.

Tove Folkesson och Hanna Folkesson dyker i sin första gemensamma roman elegant ner i den svenska badortsepoken och skildrar den ur ett nytt perspektiv: två unga kvinnors kärlek på en plats där gamla traditioner mäts mot det nya. I en osäker omvärld kommer den största utmaningen trots allt inte utifrån.

”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst.

Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.

Till minnet av Erik Johan Stagnelius 1793–1823

År 1993 var det Stagneliusår i Sverige. Då firades tvåhundraårsdagen av skalden Erik Johan Stagnelius’ födelse. År 2023 har det blivit dags att uppmärksamma skaldens dödsdag, den 3 april. Tiden för ett frånfälle firar man inte, det minns man. Därav denna minnesskrift som Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner ger ut och som har fått namnet Den levande Stagnelius.

Mellan de arton ”moderna” bidragen har fogats in en handfull hyllningsdikter från ett svunnet 1800-tal, ett århundrade då beundran för skalden tog sig mycket handfasta och ibland ganska naiva uttryck.

Genom åren har mottagandet av Erik Johan Stagnelius’ verk successivt ändrat karaktär, men han läses, citeras, spelas och sjungs, och lämnar avtryck även inom bildkonsten. Några av hans formuleringar har fått sådan hemortsrätt i det svenska språket att många inte längre vet varifrån de kommer.

Erik Johan Stagnelius är en skald som kommer att läsas och citeras så länge det svenska språket lever.

"Det är en uråldrig scen. Jag ska aldrig glömma den. Pappa ser in i elden, barnet håller han i handen, det är mitt barn. Det är inget värdefullt det som brinner."

En pappa dundrar in på gårdsplanen med Pripps Blå i ena handen och en motorsåg i den andra. Han kommer alltid som en överraskning, med skärvor av berättelser om farfars hårda nävar och soldater i finländska skogar. Eller så kommer han inte, men gör sig påmind överallt i sin dotters liv ändå. Hon har en liten son nu, som älskar att kämpa och strida, och hon bor vid en kust vars betydelse har förändrats. Det läcker gas på botten några kilometer ut, på ICA pratar de om "ryssen", stridsplanen flyger lågt när hon hämtar på förskolan.

Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Om en sorts kamp mellan en far som påstod att en annan värld var möjlig, och en dotter som försöker ta hand om den som finns. Där kajorna flyger norrut om kvällen, ljuset rusar över havet, det urgamla landskapet brer ut sig som en karg famn.

Det är midsommarafton 1938 och ångbåten Örnen II lägger till i Borgholm. Den sömniga idyllen kämpar för att behålla societeten med skinande nytt varmbadhus, importerad konjak, tung doft av schersmin och kunglig glans. I fören står Stockholmsflickan Ingrid och skriver omsorgsfullt i sin dagbok om den trista sommar hon ser framför sig. Hon skriver om allt utom sin förlovning.

På tåget från sockerbrukets Mörbylånga – där tidernas första semester inletts – sitter Måna med fickan full av smutsiga pengar. Sedan nyss är hon alldeles ensam och fri i världen. Till Borgholm ska hon, det är det enda hon vet.

Under en virvlande festnatt möts Ingrid och Måna till toner av jazz och regnvåt kaprifol. Deras liv vävs samman med en glöd så stark att den öppnar rum som inte kan stängas sedan, inte helt.

Tove Folkesson och Hanna Folkesson dyker i sin första gemensamma roman elegant ner i den svenska badortsepoken och skildrar den ur ett nytt perspektiv: två unga kvinnors kärlek på en plats där gamla traditioner mäts mot det nya. I en osäker omvärld kommer den största utmaningen trots allt inte utifrån.

”en underbart poetisk, nästan lagerlöfsk saga … Det är som en delvis soft, delvis hetsig och dansant jazz lirar genom hela romanen. Och bilderna, teckningarna, är så himla vackert och varsamt skira … kort och gott förtrollande.”

Expressen

”Makarna Folkesson vet hur man skriver … Att Borgholm, Mörbylånga och Öland besitter all den historia som ryms i romanen får mig att längta tillbaka för att se staden i nytt ljus.”

Aftonbladet

”Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid … Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.”

Upsala Nya Tidning

Det är midsommarafton 1938 och ångbåten Örnen II lägger till i Borgholm. Den sömniga idyllen kämpar för att behålla societeten med skinande nytt varmbadhus, importerad konjak, tung doft av schersmin och kunglig glans. I fören står Stockholmsflickan Ingrid och skriver omsorgsfullt i sin dagbok om den trista sommar hon ser framför sig. Hon skriver om allt utom sin förlovning.

På tåget från sockerbrukets Mörbylånga – där tidernas första semester inletts – sitter Måna med fickan full av smutsiga pengar. Sedan nyss är hon alldeles ensam och fri i världen. Till Borgholm ska hon, det är det enda hon vet.

Under en virvlande festnatt möts Ingrid och Måna till toner av jazz och regnvåt kaprifol. Deras liv vävs samman med en glöd så stark att den öppnar rum som inte kan stängas sedan, inte helt.

Tove Folkesson och Hanna Folkesson dyker i sin första gemensamma roman elegant ner i den svenska badortsepoken och skildrar den ur ett nytt perspektiv: två unga kvinnors kärlek på en plats där gamla traditioner mäts mot det nya. I en osäker omvärld kommer den största utmaningen trots allt inte utifrån.

Mormor har alltid funnits där, och snart finns hon inte. Hennes ord bär den släkt som vuxit fram på den öländska gården.

Tove återvänder dit gång på gång, för att rädda språk och minnen. Bli en fortsättning.

Så kommer hon och hennes fru fram i kön på Reproduktionsmedicin Huddinge sjukhus. De har längtat och är nära nu, tror hon, och träder in i en splitter ny värld av donationsregister, frysåterföringar och kuratorssamtal.

Men döden ligger där ute på trappen. Och i gårdens vårdträd rasslar frökapslarna, gula redan. Det är sommar.

När blir ett barn till? "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium. En gren håller på att knäckas, och en kärlek måste tas tillvara.

Tove Folkesson har hyllats brett för sin romantrilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor, och har bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst.

Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.

Mormor har alltid funnits där, och snart finns hon inte. Hennes ord bär den släkt som vuxit fram på den öländska gården.

Tove återvänder dit gång på gång, för att rädda språk och minnen. Bli en fortsättning.

Så kommer hon och hennes fru fram i kön på Reproduktionsmedicin Huddinge sjukhus. De har längtat och är nära nu, tror hon, och träder in i en splitter ny värld av donationsregister, frysåterföringar och kuratorssamtal.

Men döden ligger där ute på trappen. Och i gårdens vårdträd rasslar frökapslarna, gula redan. Det är sommar.

När blir ett barn till? "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium. En gren håller på att knäckas, och en kärlek måste tas tillvara.

Tove Folkesson har hyllats brett för sin romantrilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor, och har bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst.

Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.

Jenna, Linden, Jossan, Sudden och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De miss­anpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.

Eva Zackrisson, en gång jägarinna från Kalmar, har styrt upp sitt liv på fastlandet, men åker över bron en sista gång. Hon behöver ta reda på vad det är hon har ärvt: konstnärskap eller galenskap? Och ärvt av vem? Stickan som äter lugnande piller, Arne som sorterar fjärilar? Eyvind som drömde och flög iväg för tidigt, vart och varför? Och så mamman, som fotograferar allt med sin långsamt blixtrande kamera. Ölandssången är en bok om stor lycka och ett gnistrande mörker.

"Det är den tredje och sista boken i Folkessons trilogi om Öland och Eva Zackrisson, jägarinnan från Kalmar, och det är en final som heter duga. Om 'Kalmars jägarinnor' var den pigga vildhetens lovande debut och 'Sund' dess fördjupade, förfinade uppföljare, är 'Ölandssången' den mäktiga, spröda kronan på verket. Efter 'Ölandssången' råder inte längre någon tvekan om att Tove Folkesson är något av det bästa den yngre, svenska samtidslitteraturen har." SvD

Mormor har alltid funnits där, och snart finns hon inte. Hennes ord bär den släkt som vuxit fram på den öländska gården.

Tove återvänder dit gång på gång, för att rädda språk och minnen. Bli en fortsättning.

Så kommer hon och hennes fru fram i kön på Reproduktionsmedicin Huddinge sjukhus. De har längtat och är nära nu, tror hon, och träder in i en splitter ny värld av donationsregister, frysåterföringar och kuratorssamtal.

Men döden ligger där ute på trappen. Och i gårdens vårdträd rasslar frökapslarna, gula redan. Det är sommar.

När blir ett barn till? "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium. En gren håller på att knäckas, och en kärlek måste tas tillvara.

Tove Folkesson har hyllats brett för sin romantrilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor, och har bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.