Visar resultat för..."Art Monitor"

I denna avhandling står slöjdlärarens kommunikation i centrum. Genom olika typer av dokumentation och intervjuer analyseras och beskrivs slöjdlärares kommunikation när en handlingsburen kunskap förmedlas. Åtta olika kommunikationsformer identifieras och beskrivs. Vidare analys av de olika kommunikationsformerna visar att det finns olika sätt att använda dem i förhållande till fiktivt kommunikation (en ”som om handling”) eller konkret kommunikation (i handling ). En slöjdlärares val av kommunikationsform har stor didaktisk betydelse. Läraren som väljer att använda sig av konkret visande som inledande instruktion skapar flera möjligheter för den lärande att ta till sig instruktionen. Det konkreta kräver inte samma förförståelse som det fiktiva där den lärande kan behöva någon form av förförståelse för att kunna ”läsa av” det som instrueras. Medvetenhet om kommunikationsform i relation till vad som ska förmedlas och vem som ska ta emot instruktionen är avgörande för utfallet.

I avhandlingen Anteckningar om spår utforskar Lars Wallsten vid Högskolan för fotografi, Göteborgs universitet, frågan om fotografi som visuellt bevis. Han är den förste i landet som disputerat inom ämnet fotografisk gestaltning. Fotografiet som ett visuellt bevis har en lång historia. Det är fortfarande en brännande fråga med långtgående konsekvenser. Inte minst inom rättsväsendet. Med avhandlingen Anteckningar om spår vänder sig Lars Wallsten till frågan om fotografi som bevis, men utifrån ett personligt perspektiv. Han använder sig av begrepp som spår, mönster och förtätning. Genom en sökande och spårande metod som går via egna bildprojekt, flera vetenskapsområden samt olika konstnärliga uttrycksformer, skapas ett sätt att integrera form och innehåll. Den egna erfarenheten blir en viktig faktor i undersökningen. Diskussionen om fotografiets bevisförmåga berör fotohistoria, samtida medieforskning samt aktuella politiska frågor om övervakning och säkerhet. Den juridiska tillämpningen av fotografi får en särskild plats. Begreppet kriminalistik återinförs och används på nytt. Det är ett sammanhang där Lars Wallsten redan har en unik position. Han har i tidigare bildkonstnärliga projekt behandlat frågeställningar som är sammanlänkade med kriminalfotografiet.

Undertaken against a background of urban aestheticization processes, this doctoral research explores how Swedish postwar suburbs are imagined and how design is employed through “urban renewal” projects that seek to rebrand urban areas. The research project investigates nostalgia in particular, arguing that its social and political function in this context is to distinguish the studied suburbs from stigmatized and racialized suburbs by rendering them as historically rooted and thus “Swedish.” The central case study is the suburban center of Hökarängen in Stockholm, and the urban renewal project Hållbara Hökarängen, which took place 2011–2015. In addition, the two nearby suburban centers of Bagarmossen and Bandhagen are also studied in relation to the primary case, in order to follow the migration and developments of the concepts and practices embedded in Hållbara Hökarängen. Methodologically, the research proceeds by way of a discourse analysis of: 1) a signage system manual; 2) interviews with representatives of the property ownership and management of the studied suburb centers; and 3) other collected media, documents, and publications that are related to the renewal projects. The discourse analytical study is informed by, tested through, and intertwined with a series of situated artistic/archival interventions framed as “reparative interstices.” A combination of paranoid–reparative (Kosofsky Sedgwick, 2003) operational modes, based on a double situatedness as resident– practitioner, stand as central to this methodology. The study shows the importance attributed to micro-practices and sensory and atmospheric qualities when imagining how public spaces in Swedish suburbs could be redesigned. Building on Bourdieu’s (1984) notion of distinction, the study further describes design strategies as “distinction-making,” (Trinch & Snajdr, 2017) a term employed in order to describe how design establishes narratives of an “authentic” and “progressive” character, with connotations of the (idealized) inner-city. This place identity and narrative is constructed and conveyed, inter alia, through the sense of the ‘50s as a central theme and rhetoric, which can be understood as “restorative nostalgia” (Boym, 2001). The study thus challenges the idea of the renewal project in general, and its claims to authenticity and progressiveness in particular, showing that the design practices employed in the field of urban renewal are not innocent: rather, there are powerful social and political implications and exclusionary mechanisms at work in them that need to be attended to. Furthermore, the study offers a renegotiation of the designer’s role and suggests methods for reparative practices based on a “dig-where-you-stand” positionality (Lindqvist, 2023 [1978]).

Förord Arktis är inte Mozart och ingen hjärna, möjligen en krympande tomhet. Svårt att säga vad denna tomhet är annat än skillnader, troper och figurer upprepar sig i oändlighet, motivet konkret, zoner av tektoniska förskjutningar, temat abstrakt, ”So much depends”, så mycket/beror på/ var man över-/nattar/och i vilken/årstid, och på hur det hela översätts, och på att inget förskönas, och på att man inte är hemma en enda minut, på allt oskrivet, på det oskrivbara, på döden för var och en ombord. Inom denna forskningsrapport kring projektet Komposition vid det konceptuellas gränser. En krympande tomhet – mening, kaos och entropi ställs de skiftande in- och utgångarna inom programmet bredvid varandra. De övergripande slutledningarna och konsekvenserna av framställningen får sökas i relation till den ’helhet’ som kan skönjas som ett resultat av summan av de olika texterna och artefakterna, men även genom de motsättningar vidstående delar eventuellt alstrar inom denna preliminära helhet. En slags ’poetisk’ strategi har lagt grunden för såväl utformningen av enskilda projekt och texter som för den samlade presentationen. En strategi som givetvis kan vara prövande för en läsare/lyssnare då det kan krävas att man tar in ett antal texter och gestaltningar för att ’summeringseffekter’ eller tematiska noder eventuellt ska kunna göra sig gällande. Språket växlar mellan svenska och engelska i de olika texterna. Det övergripande forskningsprogrammet söker spåra några mindre delar av det vidsträckta landskap av mänskliga och icke-mänskliga betingelser, strategier och komplexiteter som ligger till grund för arbetet inom musikalisk och litterär komposition. Ett grundläggande syfte har varit att formulera frågeställningar och gestaltningar rörande delar av djupstrukturerna inom och bakom just musikaliskt och litterärt skapande. Ett försök har här gjorts att efter introduktionerna samla text- och ljudmaterialet i två sektioner: Section 1 inleds med utdrag ur Tapeshavet som är en text kring plats, natur, dikt och poetik, och där de geologiska beskrivningarna även blir en metafor för diktsamlingens egen organisationsprincip. Detta följs av reflektioner kring bakomliggande tankar, vidare gestaltningar, och meta-reflektioner. En del kompositionella frågeställningar tas vidare genom presentationer av och reflektioner kring ett antal musikaliska kompositioner, ljud-installationer och gestaltade konsert-föreställningar. Sektion 2 diskuterar litterära och musikaliska praktiker och skilda verksamma poetiker utifrån bland annat Inger Christensen, Elfride Jelinek, Kommissarie Maigret och Bengt-Emil Johnson, samt en Epilog som på ett ’symmetriskt’ sätt, också i förhållande till de inledande raderna i prologen och introduktionen, får avsluta rapporten. Inom konstnärlig forskning kan man i många fall finna projektets 'impact' redan i de initiala formuleringarna, och där de enskilda konstnärliga projekten formulerar såväl (affektiva) utvidgningar som specificeringar av frågeställningarna. Det är i och genom det konstnärliga arbetet som problemställningarna materialiserar sig mot ett ’resultat’. I boken Perspectives on research assessment in architecture, music and the arts beskriver Catharina Dyrssen i essän The accuracy of artistic judgment den konstnärligt forskande bearbetningen: “A process that does not focus evaluation standards but emphasizes and continuously encourages relational discourse and evolving, compositional explorative judgement and logics.” Detta understryks ytterligare av Anthony Gritten i artikeln Dispath from the shores of Artistic Research när han påtalar den något osäkra relationen mellan resultat och (på)verkan: “The boundaries between output and impact are somewhat more permeable in AR than they are in mainstream music research. […] Output and impact leak into each other; both embody elements of indeterminacy; and their reciprocal cross-contamination is indeterminate and unpredictable: it can be modelled but not guaranteed.” En pågående kompositionell och materiell process som håller öppet för det osäkra och det oförutsedda och låter det bli till potentiella delar i det som undersöks och formas. På ett liknande sätt ingår de här föreliggande textliga och ljudliga presentationerna i en process fångad mitt i steget, och där även en del inledande skisser och försök ges en plats i rapporten. Delprojekten har på olika sätt undersökt förhållanden och gränser kring konstnärlig betydelseproduktion genom musikaliska, textuella och iscensatta ljud- och i några fall tvärkonstnärliga sammanhang. Ett antal studier/konstprojekt har på olika sätt varit relaterade till begreppen entropi, komplexitet och poiesis. Men även begrepp som epigenes (konstruktion i rörelse), symmetri (-brott), autopoietisk, ikonisk, mening, Intentional Fallacy, Nested spaces (sammanflätade rum), kropp och kognition, perception, sinnesförnimmelse och tid har, vid skilda tillfällen och med olika grader av vikt, blivit satta i rörelse inom de olika textliga och musikaliska projekten. Några delprojekt har som en gemensam nämnare haft att på olika sätt närma sig frågan om hur en utvidgad och fördjupad – i brist på bättre uttryck – "känsla av plats", både i verklig (affektiv) och metaforisk mening konstnärligt skulle kunna konfigureras och gestaltas/ komponeras. Vilka (konstnärliga) möjligheter ligger dolda i en större medvetenhet om hur olika komplexiteter och meningsfulla tolkningar uppstår?

This research project examines a repeated focus on time and slowness that I have experienced over years in connection with my hand-weaving practice using the Scandinavian technique of rya. Research through my own studio practice has led me to question a public image of weaving as time-consuming or slow and why temporality is attributed to the finished object, while I claim that it is only experienced in the making process. The claim of weaving as slow does not consider the body that weaves. I have wanted to highlight the myth of slowness in crafts and handweav- ing that does not always match my experience of the bodily knowledge of weaving. The aim is to use myself and my own practice as a hand-weaving artist to explore what is beyond these recurring concepts. My knowledge includes conditions such as frustration, boredom, irritation, as well as joy, curiosity and fascination. This research is thus motivated by what I see as incomplete knowledge, where my contribution consists of under- standing my own practice, with transparency through my own knowledge development that I hope is useful more generally to future craft research. I have combined my writing with several rya projects made in recent years (2016–2022) structured from a personal perspective around my interest in reflection on artistic practices, my body in making and the figurative rya weaves I create. My research offers an example of how the connection between claims about weaving as slow and time-consuming collide with the experience of the development in the studio, as well as with my own body, in a hand-making practice.

Genom den serie av handlingar, samt den teoretiska genomgång som ingår i denna avhandling, utarbetades en metodik för konceptuell reparation av den onto-epistemologiska tudelning som orsakats med berövandet av böndernas livsvärldar, så som den exemplifierats av Karl Marx i ’Den så kallade ursprungliga ackumulationen’, och som konsoliderats med uteslutandet av deras kunskapssystem ur Systema Naturae (1735) och andra teoretiska verk av Carl Linné. Istället för att uppfinna nya former innebar metodiken att återgå och spåra, samt koppla befintliga, ofta förbisedda tekniker, material och berättelser. Dessa åtgärder av avlärande och omlärande har krävt samarbetsstrukturer på tvärs av etablerade praktikområden och institutionaliserade kunskapsområden. Dessa aspekter pekar på karaktären av detta konstnärliga forskningsbidrag, som förhåller sig till begreppet ’handling’ som en politisk och poetisk intervention med syfte att mobilisera direkt engagemang i verkliga livsvärldar, snarare än att ta form som representativ eller illustrativ gestaltning. Genom att sammanställa de element som samlats in under forskningens gång, samtidigt som uppmärksamhet ges till det som gått förlorat, skapas på platser präglade av kapitalackumulationens paradigm av knapphet kontra tillväxt, former för åter-mobilisering av vad jag kallar bönders traditionella metoder för odling som genererar överflöd. ________________________________________

Titel: School of Photography at University of Gothenburg 2009 Alla som har ett särskilt intresse för den fotografiska bilden har någon gång stått andäktigt fingrandes på en fotobok som man kanske inte haft råd med. Beundrat pappret, pärmarna, trycket och det alldeles speciella sammanhang som en fotografisk bok framkallar; en känsla av enhetlighet inom en väl avgränsad rumslig yta där vi får möta uttrycket precis så som dramaturgin påbjuder men med ett otvivelaktigt löfte om att de möjliga betydelser som kan tänkas uppstå, inte låter sig begränsas. Man bäddrar om och om igen. Därför älskar och åtrår vi fotoboken, begär den rent av. Högskolan för fotografi vid Göteborgs universitet är en av Nordens viktigaste institutioner för fotografi med spetsutbildningar från grund- till forskarnivå. I boken presenteras arbeten av examensstudenter från kandidat- och masterprogrammet samt deras lärare Lotta Antonsson, professor vid masterprogrammet och Karl-Johan Stigmark, ansvarig för examenskursen vid kandidatprogrammet 2009. Boken ger också en inblick i skolans inriktning och verksamhet inom utbildning, forskning, bok- och utställningsproduktion. Författare: Texter av: Sinziana Ravini, Fredrik Svensk, Lasse Lindkvist och Julia Tedroff Redaktion: Nora Bencivenni, Mandi Gavois, Linda Hofvander, Klara Källström, Mårten Lange, Hendrik Zeitler, Andreas Vesterlund and Kalle Sanner. Design: Johanna Kallin and Magnus Engström / Studio Och. Texter på engelska, färgbilder

Tidsskriften ArtMonitor är ett försök att bryta en tystnad. Den i Sverige nyligen etablerade konstnärliga forskningen saknar en återkommande publikation. ArtMonitor vill vara en tidsskrift för dokumentation, reflektion och dialog kring konstnärlig forskning. Det första numret av tidskriften ArtMonitor ägnas en redovisning av diskussioner om konst och forskning som har förts på senare år, på seminarier, under presentationstillfällen och i andra fora. Medverkande i detta nummer: Michael Biggs, Mats Rosengren, Mike Bode, Staffan Schmidt, Jane Calow, Ylva Gislén, Dariush Moaven Doust, Jan Kaila, Mika Hannula, Gunnar D Hansson, Cecilia Lagerström, Jan Ling.

Begravningstextil i form av bårtäcken är en gammal tradition som under de senaste årtiondena fått förnyad aktualitet och Birgitta Nordströms arbete med att väva bårtäcken ligger till grund för hennes konstnärliga forskning. Genom vävningen och erfarenheter i samband med begravningar har tanken på en ny textil fötts, en svepefilt till förlossningsvården, avsedd för barn som föds döda eller som avlider i samband med förlossning. Undersökningen riktar sig inåt mot ett konstnärligt görande och utåt där textilen prövas i sitt sammanhang – att svepa och att täcka är två centrala textila handlingar när en människa dör. Tyget blir en symbol för avskiljande men är samtidigt, i svepningens gest, famnande. På så sätt kan textilen bli till taktilt språk och del i sorgeprocessen. Birgitta Nordström är lektor i konsthantverk med inriktning textil konst vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet.

Cecilia Wallerstedt har tillsammans med en förskollärare, en fritidspedagog och en grundskollärare planerat, genomfört och analyserat tre lektioner som handlat om begreppet taktart. Hur hör man vad som är tvåtakt och tretakt? Barnen som deltagit i lektionerna har intervjuats efteråt. Att kunna urskilja puls och betoningar och att förstå vad som menas med ’i takt’ har visat sig avgörande för om barnen hör musiken som en viss taktart. Avhandlingen ger en teoretisk grund till att förstå vad det innebär att utveckla och ha ett bra gehör samt hur lärare kan arbeta med att utveckla denna förmåga hos barn. Ett viktigt verktyg visar sig också vara de mönster av variation som lektionen innehåller, t.ex. att visa att tretakt fortfarande är tretakt oavsett om den stampas, klappas eller spelas på instrument. Cecilia Wallerstedt är utbildad gymnasielärare i musik och matematik och har arbetat som lärare på gymnasier i Skövde. Hon har varit doktorand i ett projekt om estetiska ämnen i förskolan som tidigare mynnat ut i boken Konsten att lära barn estetik tillsammans med Ingrid Pramling Samuelsson, Maj Asplund Carlsson, Bengt Olsson och Niklas Pramling.

Vad är och gör shibori? Med rötter i japansk textil hantverkstradition är shibori idag ett internationellt paraplybegrepp för besläktade tekniker oavsett ursprung. Som teknik betraktad innebär shibori att konstnären på mekanisk väg skapar kompressioner i material vilka i kombination med färgnings- eller värmebehandlingsprocesser ger upphov till mönstring, tredimensionalitet eller andra förändringar av egenskaper och uttryck. I detta avhandlingsarbete behandlas konstformen shibori som ett fenomen och som en farkost, vilken tillsammans med forskar-jaget sätts i en kunskapande rörelse. Denna rörelse leder mot, och ger utrymme för, reflektioner kring aspekter och begrepp såsom kulturarv, globalitet, performativitet, curatering och affekt/sensation. I avhandlingen belyses shibori genom begreppen samtidigt som begreppen belyses genom shibori. I dess mitt finns erfarenheter från såväl Lauriens eget som andra konstnärers gestaltande arbete, samt erfarenheter från curatering av två shibori-baserade grupputställningar: en i Japan och en i Sverige. Avhandlingen består av en samling texter av olika karaktär samt en bildbaserad curaterad grupputställning skapad för den fysiska tryckta avhandlingens rumslighet. Thomas Laurien är formgivare, curator, konstnärlig forskare och lektor i design på HDK – Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet.

Församlingen, organisten och orgeln Svenskar sjunger psalmer i kyrkan och har så gjort sedan reformationen. Traditionen är obruten, även om språk, melodier och framförandeformer har ändrats åtskilliga gånger under de fyrahundra år som gått. Hur församlingen, organisten och orgeln samverkar i gudstjänstsången, både historiskt och idag, skriver Per Högberg om i sin avhandling. Per Högbergs grundfrågor handlar om församlingssång som konstnärligt uttryck och om gestaltningen av denna sång som konstnärlig interaktion. Vilket är förhållandet mellan församling, orgel och organist när det gäller psalmsång? Är det orgeln som leder sången, är det organisten eller i själva verket församlingen? Att alla tre har stor betydelse för resultatet visar Per Högberg med sina exempel från det egna musicerandet och från besök vid gudstjänster med olika förtecken, allt från demensavdelningen på ett svenskt sjukhus till den väldiga domkyrkan i Uppsala. Per Högberg gör en historisk tillbakablick på församlingssångens praxis samtidigt som hans avhandling innehåller analyser av det egna musicerandet tillsammans med kör- och församlingssångare i två olika kyrkor, med helt olika förutsättningar, i början av 2010-talet. Det är mötet mellan de ideologiska, teoretiska och praktiska aspekterna som intresserar honom. I avhandlingen ingår också en cd med exempel från de två olika situationer Per Högberg arbetat med; den tidiga 1800-talsorgeln i östgötska Gammalkil och Vasakyrkans orgel från sekelskiftet 1900 i Göteborg. Per Högberg är verksam som organist och körledare i Vasakyrkan, Göteborg. Han har organist- och körpedagogexamina från musikhögskolan i Göteborg har har därefter studerat vid musikerutbildningen med musikvetenskaplig fördjupning som ledde fram till magisterexamen i musikalisk gestaltning vid samma institution. Bland hans orgellärare märks Bertil Karlsson, Rune Wåhlberg, Hans Davidsson, Hans Fagius och Tomas Willstedt.

Notbildens symboler kan för musiker många gånger upplevas som problematiska i samband med konstnärliga ställningstaganden inför framföranden. Detta gäller i synnerhet för dem som upplever den klassiska uppförandetraditionen som hämmande i gestaltningsarbetet. Syftet med denna avhandling är att – inom området noterad västerländsk konstmusik – undersöka det potentiella gestaltningsutrymmet och dess möjligheter att utvidgas. Två omgångar med gestaltningsexperiment utifrån två verk av den svenske tonsättaren Ludvig Norman (1831–1885) föregicks av kontextuell källforskning kring tonsättaren och hans tid samt parametriska analyser av partiturens notation. Resultaten av dessa – tillsammans med ett nytt förhållningssätt till både verksyn och noterade symboler – utgjorde utgångspunkten för det gestaltande arbetet. Detta inkluderade medvetet förändrade eller omskapade versioner av musiken, liksom parametriska improvisationer utgående från konstnärligt utforskande bortom den ursprungliga notationen. Musikaliskt material som inte emanerade ur notbilden kunde ibland också tillföras. Sammanflätningen av gedigen forskning och analys samt ett experimentellt förhållningssätt ändrade förutsättningarna för gestaltningslösningarna. Inom det nya vidgade och fluktuerande gestaltningsutrymmet kunde de musikaliska parametrarna – genom avsiktliga och förutsättningslösa omgestaltningar – tillåtas att förvärva nya egenskaper och nya relationer i förhållande till varandra. Härigenom utvecklades såväl nya klangliga verkligheter och nya konstnärliga insikter som okonventionella och gränsöverskridande gestaltningar. Denna föränderlighet i innebörder och uttryck genom reflekterande och förutsättningslöst utforskande är ett kreativt sätt att få noterade musikaliska verk att leva vidare och utvecklas i nya kontexter – oavsett när i tiden de tillkom, och oavsett tonsättarens ursprungliga musikaliska intentioner. Tomas Löndahl (f. 1952) var under åren 1980–2005 anställd vid Sveriges Radio P2, bland annat som inspelningsproducent för Sveriges Radios Symfoniorkester, redaktionschef och chef för livemusiken. Under åren 2005–2010 var han verkställande direktör och konstnärligt ansvarig för Helsingborgs Symfoniorkester och Helsingborgs Konserthus. Han invaldes som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 2003 och utsågs 2011 till dess Ständige sekreterare. Denna post innehade han till sin pension 2017. Under åren 2016–2020 var han dessutom adjungerad professor i musikalisk gestaltning vid Musikhögskolan i Malmö.

The study consists of three parts. The first part establishes the research methodology and defines the concrete methods used for inquiry, documentation and analysis. Building on the existing methods of Donna Haraway’s “visiting” (2016), Vikki Bell’s “photo-elicitation” (2012), and Mona Livholts’s “memory work” (2020), the approaches of “having visits,” photo-elicitation, and written memory work are developed. The second part of the thesis discusses four aspects of the study’s context. The first establishes the meaning of “free time” for the context of this thesis, and examines different conceptions of free time craft. The popular conception of free time craft activities as being of socially marginal significance is discussed, and problematized in view to recent scholarship that demonstrates both individual and societal benefits arise from free time craft practices. Secondly, the current situation of hand-weaving in Nordic urban centers is addressed. Findings here indicate that textile craft has been enjoying an increase in popularity, and that craft-related offerings are increasingly varied, appearing in unconventional shapes and adapting to contemporary urban lifestyles. A third contextual aspect is given by the historical development of small, mobile looms which paralleled the processes of industrialization and urbanization in Northern Europe. Their evolution shows that the field of free time hand-weaving has been developing continuously in response to evolving social arrangements since the late 19th century. Lastly, prevalent contemporary organizational models for weaving spaces in Sweden, Denmark and Finland are presented. These models reveal the variety of contemporary offerings and offer examples of relevant support structures for hand-weaving currently available in the three countries. The third part of this study analyzes the practical aspects of the Weaving Kiosk project (February 2017 – present). The eleven iterations of this itinerant hand-weaving workshop are discussed from three perspectives: Space, Craft, and People. The section Space considers the practical development of the Weaving Kiosk in regard to spatial design, choices of location, contextual settings, and accessibility. The practice-led inquiry of the Kiosk is evaluated with consideration of the project’s ambition to create a mobile, urban and technically accessible weaving space. The section Craft describes the main findings from the development and realization of the eleven Weaving Kiosks that relate to the material and technical dimensions of the weaving and sewing processes involved. It shows how material choices have been significant factors for making the experience of the hand-weaving process an accessible and satisfactory introduction. Lastly, the section People reviews observations regarding the Weaving Kiosks’ participant demography and evaluates how these weaving spaces were interpreted differently by young urban adults.

The aim of this thesis is to critically scrutinize, identify and problematize discourses in music education within teacher education towards younger ages. The study explores how teaching practice and examinations in music are constructed, and what kind of strategies are used to handle the dilemmas that emerge in music teaching practice. Theoretically, the study is based on social constructionist theory, and the thesis deploys a discourse psychological methodology and approach. The data consist of observational films and field notes, and the material was produced within a period of three years. It included 91 students, 26 student groups and three teacher educators at three Swedish teacher education institutes. The results show two overarching discourses. First, a discourse focusing on care was articulated and legitimized based on an idea that student teachers are scared of express themselves within music education and that they lack confidence in teaching music. This discourse was expressed within a framework of a culture of silence that has a protective function for student teachers lacking self-confidence. Second, a discourse focusing on benevolence was articulated and legitimized based on an idea that a student teacher’s boldness could compensate for their lack of musical skills. This discourse was expressed within a framework of a tolerant and compensatory culture of assessment which has a protective and supportive function for student teachers with a lack of musical skills. To provide a basis for new pedagogical discussions concerning progress and development of quality, the conclusion discusses critical aspects in teaching practice in music within teacher education.

This doctoral thesis proposes the philosophical concept of ontopoetics in relation to an artistic practice of sound and listening. The concept of ontopoetics is used as the backdrop of the developed notion of techniques of ecstasy essentially as an intermediary between listening and language. Ontopoetics becomes the bridge between the archaic and contemporary man. The research is practice-based but nevertheless finds a form of dissemination where the word, the sound and the image work together like a body. Through placing the shaman and the mystic (the ones who originally wield the techniques of ecstasy) as the figure of our present-day artist the thesis offers a more immersive understanding of the artist, and the possibility of imagining how sound, listening and a form-of-life (understood as a way-of-being-in-sound) still can be considered as a way and method of shaping our world. On an equal level of importance, the thesis consists of several musical compositions which extend and materialize what in the thesis is proposed as potentiality and the condition for making music. This interdependence of sound, word, and image (the tracing of sound) is given its own importance in the realization of a strategy of sound. A method, but at the same time not; the strategy gives way to this thesis’s tentative conclusion. Listening is a way of knowledge, through listening the world emerges. And this knowledge is accessible through music’s immediacy of expression. Throughout the thesis the work on sound is given predominance. However, a rich material of dialogue partners of both musical, artistic, and philosophical characters is included, most prominently exemplified by the writing of Lotta Lotass where the thesis’s strategy of sound finds a dialogue partner – a dialogue also with the philosophy of Immanuel Kant, Martin Heidegger, Simone Weil, the ravings of Antonin Artaud and Giorgio Agamben as well as the music of Diamanda Galás, Giacinto Scelsi and Luigi Nono. The author of this work, places them in a strange and shared space, where the artist and the shaman are brought to a common, wordless, end in a music which is as much sound as silence. I denna doktorsavhandling utforskas det filosofiska begreppet ontopoetik i relation till en konstnärlig praktik där musik (ljud) och lyssnande står i centrum. Begreppet ontopoetik används som bakgrund till det i avhandlingen centrala resonemanget om extatiska tekniker. Extatiska tekniker ses i huvudsak som en evig länk mellan lyssnande och språk och blir till ett mer djuplodande och samtidsfilosofiskt ramverk genom införandet av det ontopoetiska. Ontopoetiken blir i denna avhandling bron mellan det arkaiska och den nutida människan. Min avhandling är ett exempel på ’praktikbaserad’ forskning, men det i en form där ordet, ljudet och bilden samverkar som en kropp. Genom att spegla schamanen och mystikern (ursprungliga användare av extatiska tekniker) gentemot konstnären av i dag ger avhandlingen en fördjupad förståelse av konstnären och möjliggör inblicken i en poetik där ljud, lyssnande är en livsform (förstått som ett sätt att vara-i-ljudet) som fortfarande är det sätt på vilket vår värld formas. Schamanen och mystikern är också vägvisare till ett utforskande av ontopoetiken som ett sätt att förstå ljud, lyssnande och kommunikation – det är något som föregår tolkad mening, men är ändå kunskap. Flera komponerade verk av författaren i detta sammanhang av likvärdig status som avhandlingstexten – utvidgar och materialiserar det som i avhandlingen föreslås som potentialitet och villkor för det ontopoetiska. Denna ömsesidighet mellan ljud, ord och bild visas tydligast i det som i avhandlingen kallas en strategi för ljud i kapitel 5. En metod, men samtidigt inte; strategin ger plats och visar på den process som leder fram till denna avhandlings försiktiga slutsats, eller snarast anmodan: lyssnandet är en väg till kunskap. Genom lyssnandet framträder världen. Denna kunskap står oss till buds genom musikens omedelbara uttryck. Avhandlingen genomsyras av resonemang och exempel på en praktik och en filosofi om ljud och musik. En omfattande författardialog upprättas, av både musikalisk, konstnärlig och filosofisk karaktär. På det skönlitterära planet är den framför allt exemplifierad av författaren Lotta Lotass, för det filosofiska utgör Immanuel Kant, Martin Heidegger, Simone Weil och Giorgio Agamben navet. Antonin Artaud, Diamanda Galás, Giacinto Scelsi och Luigi Nono är de främsta företrädarna för konsten och musiken. Författaren till denna avhandling placerar dem alla i ett märkligt och delat rum, där konstnären och schamanen förs till ett gemensamt, ordlöst slut i en musik som är lika mycket ljud som tystnad.

Doctoral Thesis in Design at HDK - School of Design and Crafts, Faculty of Fine, Applied and Performing Arts, University of Gothenburg. Previously, most knowledge about development of new services has been treated within the service marketing and management discourse, where emphasis is put on customer integration in the process, and the co-creation of the value proposition - the service. Despite both knowledge spheres, design and marketing/management, have been deeply involved in the development of new service they have hitherto essentially remained unconnected. The overall aim of this thesis is to further explore and develop the connections between design and service logic through development of the Design for Service framework. In addition, this thesis takes specific interest in designers’ contribution as intermediaries between users and organizations in service design and innovation.

Sångaren på den tomma spelplatsen en poetik handlar om hur sångaren Sven Kristersson, tillsammans med sina medarbetare, levandegör sång och poesi för en publik i vår tid. Titeln anspelar på den typ av tom spelplats som den brittiske regissören Peter Brook beskriver i sin bok The Empty Space. En sådan scen saknar dekor. Istället får åskådaren i sin fantasi föreställa sig bilderna utifrån den text som skådespelaren eller sångaren förmedlar. I boken presenteras Kristerssons poetik; alltså hur han skapar sådana föreställningar. Först presenteras arbetet med Jag, jag och bara jag!, en blankversmonolog som sammanlänkar ett urval av 1600-talstonsättaren John Dowlands sånger. Den andra föreställningen som behandlas är Gilgamesh han som vägrade dö, en musikberättelse skapad utifrån det urtida mesopotamiska eposet om kung Gilgamesh. Slutligen presenteras en föreställning kring Evert Taubes dikter och sånger, Diktaren och Tiden, som bygger på Kristerssons forskningsresultat kring välkända Taubesånger som Fritiof i Arkadien. Genom singer-songwriters och sjungande skådespelare har det i vår tid blivit allt vanligare med en sångarroll som innefattar översättning, berättande och komposition, en roll som både skapar och tolkar. Ändå har det skrivits mycket litet om denna. För att förstå och beskriva sin utvidgade sångarroll, som han har gemensam med många andra artister, jämför Kristersson den med mytens Orfevs. Det handlar dock inte om den melankoliker som sörjer Eurydike. Istället återuppstår en Orfevs som många glömt bort: kunskapsförmedlaren och förkunnaren, filosofen och underhållaren. Projektet skildras i en medföljande dokumentär av den legendariske filmaren Lars Westman.

When Art Is Put Into Play: A Practice-based Research Project on Game Art is a practice-based research project that aims to contribute to the understanding of the relation between play and art from the specific perspective of computer-based Game Art. This is done firstly through the production of nine works of art that through their means of production all relate to Game Art as it has come to be known in the last twenty years or so. Secondly, the relation between games, play and art is discussed from a Game Art perspective. This project as a whole aims to map and exemplify cases where Game Art successfully inherits rule-systems, aesthetics, spatial and temporal aspects from computer games. This work has in turn resulted in a provisional response to the question of the possibility for Game Art to successfully create a state of play, whilst still maintain agency as a work of art. The claim is that the friction between art and play makes it doubtful that art can maintain its agency as art through play. This claim is made as a result of the artistic process leading up to the works of art that were made as a part of the thesis. It has been strengthened through the study of the concept of play and how it relates to artistic practice.

Paper-composite porcelain is a type of paper clay which is made by combining any kind of porcelain with paper. Paper is added to clay to improve low green strength and plasticity - two of the main practical problems of working with porcelain. Despite widespread interest in the material, the characteristics of paper- composite porcelain have remained undetermined. The purpose of this research was to understand the artistic applicability of, and obtain reliable knowledge of the properties of paper-composite porcelain. The research involved a combination of practical artistic experiments and laboratory experiments used within material science. The artistic experiments investigated the workability and applicability of paper-composite porcelain with different amounts of paper in various casting models. The technical studies qualitatively investigated the material characteristics and microstructures using Xray diffraction and scanning electron microscopy. The qualitative physical properties tests involved different casting body recipes, production methods and firing temperatures. Quantitative studies were used to measure and analyse the properties of porcelain and paper-composite porcelain. The artistic experiments involved the development of a slip casting method which recycled the excess water from the process. Slip casting of various tableware models showed that there was significantly less cracking, warping, bending and deformation of the paper-composite porcelain than of the mother porcelain. Furthermore, sharp angles and fine lines and surfaces were obtained even with the highest paper-fibre content used (90% in volume). Paper-composite porcelain had the same whiteness as ordinary porcelain, but it had a silkier lustre and was more translucent when glazed. Fibrous structures were identified in both green and fired states. It was proved that the presence of paper fibre, the paper type and the paper-fibre content were the factors behind the increased green strength of the paper-composite porcelain. In comparison, paper-composite porcelain has higher green strength, lower shrinkage, lower deformation degree and wider firing range. The results provide new knowledge of paper-composite porcelain by identifying the reinforcement role of paper fibre in the formation and fabrication stages. They also demonstrate a practically tested and documented method for slip casting which shows some of the potential application of paper-composite porcelain in artistic practice.

The purpose of the research has been to explore the creative possibilities in applying strategies derived from the domain of digital media and glitch art to a range of processes in the domain of textiles—specifically weaving, knitting, bobbin lace—with particular attention to the role of notations and coding in both domains. The enquiry presented in this dissertation is based upon the proposition that there are creative possibilities that arise when approaches and strategies from new-media and glitch art are transferred to some textile processes, and that this is possible because objects of new media and textile objects share features not limited to the grid. The research focuses on strategies from digital media and glitch art in the domain of computing and applies these strategies directly to the code and structures in the domain of textiles. The textile objects share some features of new-media objects: formal representations (making them subject to algorithmic manipulation), a separation of content and interface, objects can be easily scaled, and they are open for hacking, which is a repurposing of the code. Strategies employed in this research include developing algorithms to generate structures and behaviour, deliberately inserting error into autonomous systems and exploring the aesthetic spaces generated by the error systems, exploring the manipulation of coded objects, understanding aesthetic spaces generated by algorithms as navigable spaces. In this research, these transfers have been tested and conducted through an applied process, creating artefacts of the artistic process, such as artworks, tools for creating artworks, and trial pieces to test techniques and strategies. These artefacts have been produced within the digital domain and the textile domain. The practical works realised in this way demonstrate the viability and the generative potentials for artistic and design practice that this transfer of strategies between domains yields. The work presented in this dissertation is thus an initial set of experiments laying the groundwork for future explorations employing this transfer of strategies, based on innovative cross-relations and exchange between the domain of computing and the domain of textile production.

This doctoral research explores the capacity of site-specific practices of sound installation to bring about transformation. It claims that in order to understand this capacity, we need to address the complexity of the transversal processes that make up artistic practices in this field, and understand that these transversal processes in fact precede sound. This includes understanding site-specificity as a complex, affective practice spanning across and connecting the material, social, discursive, artistic, and technical realms at the same time in a given situation in public space. Based on experiences from the author’s site-specific practice of sound installation, the thesis explores three approaches, and a series of related conceptual tools, in order to articulate the nuances of such transversal processes. These approaches, informed by a philosophy of immanence, are: mapping the affective lines, establishing new connections, and becoming non-autonomous. These three approaches look to re-negotiate some of the traditions, tendencies, and assumptions that dominate existing artistic sonic strategies. By exploring these three approaches, the dissertation suggests that it is possible to emphasize and practice transversality. This in its turn, has the potential to affect site-specific sonic practice artistically and in terms of research and education. Further, the dissertation shows how such an approach activates the ethical dimension of site-specific sonic practice. In particular, it involves dismantling the established separation between artist-subject, site, and work, in order to acknowledge the transversal affective relations between specific and diverse “bodies” with agencies—human as well as non-human. Beyond making visible the transversal nature of site-specific sonic practice, the explorations also open up future perspectives in thinking about the field. Not least, the research points towards the importance of overcoming hierarchical models of thought that dominate within a range of discourses and institutions central to art practice. Such a shift has the potential to radically transform the power structures that exist between commissioners of art, artists, a site’s own inherent agencies, and the visitor. Further, a change in our thinking of the type described in this work is also needed if we are to broaden existing dialogues on the artistic work, representation, material, and process.

"This doctoral research is structured by singular encounters, that happened between 2014 and 2018. Together with a series of collaborators, I have developed a critical and poetic methodology through what I call “mixture”, “contamination” and the practice of “un-goaling”, in which my “flutist-body-flute” relation encounters the practices of other artists. A search for flexible modes of being a flutist, as a way of working around a dominant characteristic of Western musical practices: what I call a fragmented specialisation, or a specialised fragmentation. A flute-body traverses a body-flutist, a pulsating: metamorphosis. A practice of metamorphosis traversed my body-musician. It sowed a fragility, awoke a taste for a creating-in-mixture that also traversed the transverse flute that keeps up with me. It stirred a mixture-experimentation flavour that was already inside, but constrained. It aroused an inexplicable hunger. It taught me how to sustain the time of an estrangement. From the practice of metamorphosis, I imagined a mixture, a “mix-arts” as a method of artistic investigation. I would mix art modalities. I would mix roles: interpretation, improvisation, composition. I would mix “mine” with “yours” through co-creations. I would mix my body with a body-flute until it becomes a “flutist-body-flute” relation. Mixture as method grew out of my growing concern at being an expert at being an excerpt of myself. Without being able to combine the practices that coexisted inside me, almost isolated, I searched for a way to tune out a certain being-flutist, an image-inside that has guided my practices so far. But the mixing did not happen in a random manner: it was guided by encounters. Encounters emerged as method and structure; as a method for finding ways of de-anaesthetise the forces of creating, for finding ways in which artistic creation is guided by a vulnerability to the other as a living presence. The practices of co-creation/composition and performance have been translated into sound/video and written essays, in a process of “deciphering” and “remembering”. Through this method, I claim that each encounter sets the practices that will guide the mixture. These practices are as many as possible encounters, and made sensible to the reader through the present dissertation." Marina Pereira Cyrino

"Denna bok är den andra delen av min konstnärliga doktors-avhandling i filmisk gestaltning. Den första delen består av en essäfilm, Melankoliska fragment (73 minuter). Genom att göra den ville jag undersöka hur en konstnärlig filmpraktik fungerar som ett tänkande. Vad innebär det att jag med hjälp av och genom den filmiska processen försöker generera ett tänkande? Och hur påverkar det den filmiska gestaltningen och uttrycket? Filmen i sig är att betrakta som ett svar på dessa frågor. Filmen iscensätter ett tänkande i och genom en konstnärlig process. Texterna i denna bok behandlar tillkomsten och arbetet med filmen, liksom min undersökning i film som tänkande." Patrik Eriksson

"In my research, I consider craft as a discipline that is extremely elastic in terms of propositions and positions. Today craft exists in a highly dynamic space — what I will refer to as the World Wide Workshop — and is essential for noticing, caring, mending and negotiating the complex relationships that individuals and communities have with their sociopolitical, economic and natural environment. By moving away from the self-reliance implied by traditional studio-based craft practice, I use situated making and situated learning together with and in response to others, as methods that enable me to pay attention and respond to my surroundings, and to observe connections and entanglements offered by craft — what I will refer to as a craft of noticing. This thesis considers craft’s role and potential in a world that is interconnected, globalised, and disrupted by human-caused phenomena. The research focuses, firstly, on understanding how craft can be both a connector and a method for noticing, and for problematising complex global production and economic issues in today’s postindustrial society. I approach craft as both a physical but also a virtual entity and explore where and how craft-based disciplines are learned, passed on, practised, and shared. Secondly, I look for ways craft can play a strategic role in revealing hidden histories and behaviours. In the process, I have observed how the awareness of entanglement in a complex world system, where it is no longer possible to think in terms of opposites or dichotomies, challenges an anthropocentric worldview and decentralises the human in our relationships to nature and to material resources. Through my own methodological propositions and personal reflections on making within the realms of contemporary craft and jewellery, the thesis aims to build from the craft of noticing (Tsing 2015) to propose actions of response-ability (Haraway 2016) in the service of a praxis of care and resurgence in a time of environmental crisis. My practice questions our roles and response-abilities as makers in an entangled, damaged world and attempts to move away from a linear extract-produce-discard model to a more circular approach (Tsing 2005, 2015; Haraway 2016), thus testing the possibilities offered by a harvest-care-remediate model." Nicolas Cheng

"This doctoral thesis presents how the orchestration of timbre is investigated from a performer’s perspective as means to “unfold” improvisational processes. It is grounded in my practice as a pianist in the realm of improvised music, in which I often use preparations and objects as extensions of the instrument. As practice-based research, I explore multiple, combined, artistic, and analytical approaches to timbre, anchored in four of my own works. The process has also involved dialogues and experimental collaborations with other performers, engineers, an instrument builder and a choreographer. It opposes the notion of generalizable, reproducible, and transferrable techniques and instead offers detailed approaches to technique and material, describing object timbre, action timbre, and gesture timbre as active agents in sound-making processes. Whilst timbre is often understood as a purely sonic perceptual phenomenon, this view does not accord with contemporary site-specific improvisational practice; hence, the need to explore and renew the potentiality of timbre. I introduce and argue for an extended understanding of timbre in relation to material, space, and body that embraces timbre’s complexity and potential to contribute to an ethical engagement with the situated context. I understand material, spatial, and embodied relations to be non-hierarchical, inseparable, and in constant flux, requiring continuous re-configuration without being reduced or simplified. From a performer’s perspective, I define “orchestrating” timbre as the attentive re-organization of these active agents and the creation of musical structures on micro and macro levels through the sculpting and transitioning of timbre—spatially, temporally, physically, and mentally—within a variety of compositional frameworks. This requires recognizing the multiple and complex roles that memory plays in contemporary improvisational practice. I therefore introduce the term timbral memory as a strategic structural, reflective, and performative tool in the creation of performing and listening modes, as integrated parts of timbre orchestration. Reaching beyond the sonic, my research contributes to the field of critical improvisation studies. It addresses practitioners and audiences in music and sound art, attempting to also constitute a bridge from artistic research in music—often viewed as a self-contained discipline—into multiple artistic fields, to inspire discussions, creation and education." Magda Mayas

Doktorsavhandling vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet 2020. I Ingrid Hedin Wahlbergs doktorsavhandling i musikpedagogik undersöks relationer mellan kunskap och makt inom högre musikutbildning i folk- och världsmusik. Den övergripande frågan som ställs i denna avhandlingsstudie är vilka normer som styr de sätt som kunskap produceras på inom utbildningsområdet.

Den typiska svenska kulturskoleeleven är en flicka som är född i Sverige och har välutbildade föräldrar. Har hon musikutövande föräldrar ökar chansen ytterligare för att hon är kulturskoleelev. Varför ser det ut så här och vad skulle kulturskolan kunna göra för att locka barn ur alla grupper i samma mån? Dessa och fler frågor som rör den svenska kulturskolan och breddat deltagande står i centrum i denna avhandling av Cecilia Jeppsson, i ämnet "Estetiska uttrycksformer med inriktning mot utbildningsvetenskap", Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet, 2020. Fyra artiklar bidrar var och en på sitt sätt till att väva samman bilden. Svenska sjätteklassare kommer till tals via en nationell enkät och kulturskolelärare och -chefer bidrar med sitt perspektiv via fokusgruppsamtal och intervjuer. Å ena sidan kan kulturskolelärares och chefers strategier i ett Bourdieu-inspirerat perspektiv beskrivas som ortodoxa och heterodoxa positioneringar i kampen om legitimitet på kulturskolefältet. Å den andra sidan samspelar kulturskolans erbjudande och barns önskan att delta på komplexa sätt där trådar kan kopplas samman på nya sätt. Cecilia Jeppsson har lång erfarenhet av instrumentalundervisning i kulturskola. Hon har skrivit avhandlingen i ämnet estetiska uttrycksformer med inriktning mot utbildningsvetenskap vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Avhandlingen är skriven inom ramen för forskarskolan Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning vid Göteborgs universitet. Dissertation våren 2020.

"In the last thirty years, there has been an increased interest in supporting children’s participation in society, where the results of these practices may or may not have contributed to more democratic outcomes. In this thesis, I focus on the democratic character and potential of the 'processes' driving such practices, and their outcomes, which, to date, have mostly been overlooked. My inquiry is situated within the context of participatory design with children and explores how adult-initiated practices that work on children’s participation in society, can, in addition to producing a democratic outcome only, also be actualised as a democratic process. Here, a 'democratic process' is understood as a process based on child–adult interactions that respect fundamental democratic values such as freedom, equality, and justice. My design practice, in this case, the 'Public Play' project, formed the core of my fieldwork and empirical material. 'Public Play' was a series of five participatory design workshops where groups of children and I worked together on children’s participation in public space in Belgium and Sweden. A new research approach: 'research through design' interventions was developed and used for the exploring of “openness” (Eco, 1989[1962]) as well as the study of its effects by analysing some key workshop situations through a theoretical framework drawn from Gaver et al. (2003). The thesis foregrounds how ambiguity — the quality of being open to the simultaneous coexistence of several meanings — can be a resource for the actualising of a pluralistic democratic process. Exploring ambiguity revealed both the adult designer and the child participants being enabled to express their meanings when defining the content, roles, and agenda of the process, and that the actualising of a democratic process also requires certain ways of negotiating and fulfilling responsibilities. The thesis also highlights the 'particip-actor' role the children can play, as well as new roles for the facilitator when designing 'for' and 'with' ambiguity. Through my inquiry, an 'ambiguity approach' comes into being, which helps designers work with ambiguity in a more controlled way, as well as providing them with a strategic framework informed by learning-by-doing, learning-over-time, and learning-from-peers."