Visar resultat för..."Seveus o Co"

Valentin Sevéus har tidigare utgivit ett tjugotal böcker, varav ett halvdussin om och för fred på jorden, senast Att söka freden. Han har också producerat flera böcker om värdegrundsarbete och livskunskap.

Den svenska debatten i dödshjälpsfrågan återkommer år efter år i dagstidningar, radio- och TV-program och i facktidskrifter som Läkartidningen. Opinionsundersökningar visar att de flesta i Sverige är för dödshjälp. I ett växande antal länder och delstater har läkare fått lagskyddad rätt att på olika sätt ge dödshjälp till svårt och obotligt sjuka. Nederländerna och Belgien har valt en väg som ger patienter större rätt till självbestämmande än vad som gäller i Oregon och Kalifornien. Vilken ordning är den bästa? Boken ger inblick i detaljerna i de olika lagmodellerna. Vilka krav ställs på patienten och på berörda läkare? Hur kontrolleras att lagarna följs? Hur har enskilda människor tänkt om sin rätt till dödshjälp? ”Den känns så omsorgsfullt skriven. Eftertänksam och pedagogisk och med en fin ton.” —Birgitta von Otter Valentin Sevéus har tidigare utgivit ett tjugotal böcker, varav ett halvdussin om och för fred på jorden, senast Att söka freden. Han har också producerat flera böcker om värdegrundsarbete och livskunskap.

Miljöpartiet hävdar att det har sitt ursprung i bland annat det tidiga 1980-talets svenska fredsrörelse. På senare år har flera av partiets riksdagsledamöter fört fram förslag som överensstämmer med fredsorganisationers idéer: Fredsdepartement, alliansfrihet utan närmande till Nato, mer kraft i arbetet med att förebygga våld, krig och terrorism. Partiledningen med vice statsminister Isabella Lövin i spetsen har motsatt sig dessa krav från några av partiets utrikes- och fredspolitiskt engagerade riksdagsledamöter och många medlemmar. I den här boken redovisas fredspolitiska programskrivningar samt riksdags- och kongressmotioner som belyser olika miljöpartistiska fredsinitiativ. Inför partikongressen 2017 får en motion om fredsminister rekordstort stöd.

Det råder stor obalans mellan ekonomiska investeringar i krig respektive fred. Miljarder och åter miljarder används till utveckling av vapen, krigsplanering och krigföring. I jämförelse med dessa enorma kostnader är vad som satsas på diplomati, dialog och andra civila specifikt fredsfrämjande åtgärder blott en droppe i havet. Sedan länge finns tankar om att det behövs fredsdepartement i världens regeringskanslier. Jeremy Corbyn har lovat att utse en fredminister om han får makten i Storbritannien. I USA:s kongress finns en färdig lagtext som noga specificerar vad en fredsminister bör göra. I Sverige har denna fråga diskuterats intensivt inom Miljöpartiet sedan Valter Mutt i riksdagen 2013 föreslog att frågan om fredsdepartement borde utredas. Nu har den diskussionen också tagit fart inom Socialdemokraterna och andra partier sedan ett nytt nätverk för FredsKultur bildats 2017. En svensk regering borde bli en fredsregering som arbetar fram en långsiktig strategi i samarbete med global expertis för ett kommande globalt paradigmskifte från våldskultur till fredskultur. Palmekommissionens ”Gemensam säkerhet” var ett steg i den riktningen. Inrättandet av fredsdepartement är det strategiskt viktigaste steg som nu kan tas för en framtid med fred för alla. Det Jeremy Corbyn kan borde en svensk statsminister också kunna!

Vi vill bryta militarismens dominans och främja alternativ som bygger på dialog och kunskapsutbyte inom och mellan länder. Det skriver Ingalill Bjartén, ordförande för S-kvinnor Österlen, och Madeleine Göransson, internationell kontaktperson och styrelseledamot S-kvinnor Skåne. De framför en rad argument för inrättande av fredsdepartement och tillsättande av fredsministrar i världens länder.

Filosofen och sociologen Zygmunt Bauman (1925-2017) skrev om orsaker till utanförskap och om hur marknader och livsstilar skapade ”klibbigheter”. Andersson för Baumans resonemang vidare i sitt försök att hitta reformer som möjliggör ett framtida hållbart samhälle. Han ser de mänskliga behoven i länder som Sverige som inte främst materiella utan humanistiska och kulturella. Tidigare var det folkhemmet som skapade välfärden genom att politiken förstod människors behov. Nu föder globaliseringen nya humanitära behov som inte minst migrationen kan lösa. Behov och arbetstillfällen hör intimt ihop. Men politiken saknar den visionen. Ulf Andersson växte upp i en folkrörelsefamilj på Vikbolandet. Han har varit verksam i kommunala förvaltningar och ideella organisationer. Han vill se ett mer aktivt civilsamhälle och därmed en fördjupad demokratisk process för att framväxande samhällsproblem ska kunna hanteras framgångsrikt. I denna bok bygger Ulf Andersson vidare på sin analys i två tidigare debattböcker, Tystnaden och kapitalet (2007) samt En tredje ombyggnad: varför skulle de redan framgångsrika starta en rättvis ombyggnad av samhället? (2013). Vi lever i en ödesmättad tid med behov av nya goda visioner, hävdar denne samhällsanalytiker.

I denna bok beskrivs initiativ i Sverige, USA och andra länder för att ett fredsdepartement ska inrättas vid sidan av utrikes- och försvarsdepartementen. Bakom denna idé ställde sig en av Sveriges Fredsråd och Svenska FN-förbundet 1982 arrangerad fredsriksdag. Den önskade "att Sverige inrättar ett fredsdepartement med övergripande ansvar för freds- och nedrustningsfrågor och i FN verkar för att motsvarande fredsdepartement inrättas i andra länder". Vad skulle ett sådant departement göra? Fredsriksdagen ville se att detta departement skulle arbeta med frågor som rör "nedrustning/omrustning, kontroll av nationell och internationell vapenhandel, omställning från militär till civil produktion, utbildning med inriktning på fredsfostran, fredsforskning, global omfördelning av ekonomiska resurser och arbete för ökad förståelse mellan folken". Bokförfattaren Valentin Sevéus, även ordförande i Sveriges Fredsråd, menar att det med andra prioriteringar än de nuvarande skulle bli möjligt "att tänka och göra om så radikalt att vi skulle kunna bli av med krigsdéerna och det ständiga vapentillverkandet". Sevéus har tidigare utgivit "Att söka freden", "Var är fredsministrarna?" och andra böcker om fredsfrågan.

I maj 2016 beslöt den svenska riksdagen att godkänna ett "samförståndsavtal om värdlandsstöd" med USA-dominerade Nato. I 102 debattinlägg i riksdagens kammare framfördes argument för och emot avtalet. Flera ansåg att frågan inte var utredd nog. Andra efterlyste fullt medlemskap i Nato. Avtalet knyter Sverige militärpolitiskt närmare USA, det land som enligt välkände fredsforskaren Johan Galtung efter krigsslutet 1945 dödat mer än 20 miljoner människor i 37 länder. USA har år 2020 en president och överbefälhavare med "en inkompetens utan gräns", enligt en ledarskribent i Sveriges största morgontidning. Inte att undra på att krav framförs om att Sverige bör säga upp Nato-avtalet.

Vid andra världskrigets slut drog många en suck av lättnad, och andra jublade. Äntligen var en mardröm till ända. Men tyvärr. Snart visade det sig att inte heller erfarenheterna av detta krig hade kunnat råda bot på människors historiska oförmåga att hantera sina många konflikter med enbart fredliga medel. Nya krigsrisker uppstod, och nya krig utbröt. Nationalismen och militärismen levde vidare. Nu fanns dessutom ännu värre vapen än förut. Runt om i världen bildades återigen fredsgrupper, bland annat Sveriges Fredsråd 1946 i Stockholm. Året därpå hölls ett möte där Fredsrådets representant berättade om "en uppriktig men splittrad fredsvilja". Beskriver det talet en sanning som gäller än idag? Sveriges Fredsråd passerar under 2020-talet sina 75- och 80-årsdagar. Finns kanske rådet 2046 fortfarande i en form som liknar den nuvarande? Eller har något annorlunda åstadkommits? Vad kommer denna organisation att ha uträttat under sina första hundra år? Författaren Valentin Sevéus utsågs i september 2020 till ny ordförande i Sveriges Fredsråd. Han har tidigare utgivit en rad fredspolitiska böcker.

Världen är i stort behov av kloka fredsråd. Vi behöver en konsekvent och framtidsinriktad fredspolitik som gagnar människor. Gigantiska felsteg som leder till krig, död och flykt måste undvikas. 1946 bildades föreningen Sveriges Fredsråd. Vid årsmötet i april 2021 beslöts om tillsättande av en framtidsutredning. Hur ska den nu drygt 75 år gamla föreningen leva upp till sitt förpliktigande namn? Vilka råd ska Sveriges Fredsråd ge för en framtid med fred för alla? Denna bok handlar bland annat om olika åsikter som finns om Sveriges Fredsråds vägval mellan den tidigare ordföranden Kemal Görgü och den nuvarande sekreteraren Anders Romelsjö.

År 2022. Regeringen i Europas största land med miljoner välutbildade medborgare angriper ett grannland, död, våld och förstörelse, miljoner på flykt. År 1982: Den svenska freds- och FN-rörelsen samlade människor från hela landet till en Svensk Folkriksdag för Nedrustning. Utrikesministern talade: "Målet för oss alla måste vara fred". Chefen för FN:s nedrustningscenter: "Vi har alla ett gemensamt ansvar för att det aldrig mera händer". Vad hände med de angelägna förslagen i 87 motioner till den svenska folkliga fredsriksdagen? Hade världen blivit annorlunda om de förverkligats? Många idéer för fred har framförts. De bör systematiskt studeras och prövas. Denna bok redovisar idéer som blivit högaktuella att ta del av när nu Europa åter drabbats av krigets tragedier.

I denna bok påminns vi om de förslag om inrättande av nationella fredsdepartement som framförts sedan länge i olika länder. Kan en ny särskild fredsinstitution i regeringskanslier världen över som ser till hela mänsklighetens intressen göra skillnad? Det tror bland annat några av de fredspragmatiker som berättas om i denna bok.

Bakom betydelsefulla sociala verksamheter, folkrörelser och politiska händelser står nästan alltid starka och initiativkraftiga individer. I ett av Södermanlands storgodsrikaste områden verkade under några årtionden en skara kunniga och duktiga kvinnor; läkare, advokater, författare, journalister, socialarbetare och politiker. Den pådrivande och inspirerande kraften var Elisabeth Tamm, jordbrukare och ägare till Fogelstad. Ur den ensamma herrgårdsfrökens sociala ansvarskänsla, politiska intresse och starka längtan efter vänskap växte en verksamhet fram som visar sina spår ännu idag. De diskussioner som hölls på Fogelstad påverkade både enskilda kvinnor och svensk rikspolitik.