Bland arbeten tillkomna under handskrifternas epok är al-Muqaddima unik för bredden och originaliteten i sina analytiska inblickar. Den strävar efter en total överblick över människosläktet och samhällsorganisationens former och drivkrafter, regimernas ändamål och funktioner, arbetskraftens och pengarnas roll samt konsterna, hantverken, vetenskaperna och religionerna. Det är en sammanfattning av islams dittillsvarande historiska landvinningar ? ett verk som anses ligga vida före motsvarande studier som långt fram i vår tid skrivits av européer. A.J. Toynbee har beskrivit al-Muqaddima som "det otvivelaktigt största arbetet i sitt slag som någonsin har skapats av något intellekt i någon tid eller på någon plats". Det har översatts till närmare ett tiotal språk.

Washington Irvings klassiska reseskildring från Granada och hans sagor från det moriska Spanien, för första gången på modern svenska i översättning av Ulla Ericson. Berättelser från Alhambra översattes till svenska av Carl Netherwood så tidigt som 1833, bara ett år efter originalutgåvans engelska publicering, och utgavs senare igen i en "ny" översättning av O V Ålund, 1881. Boken blev en av de första stora ”bestsellers” under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset i Granada till ett av tidernas främsta turistmål. Denna nyöversättning inkluderar ett upplysande efterord av Kerstin Eksell, professor i semitisk filologi vid Köpenhamns universitet. "Eftersom vår tillämnade rutt till Granada löpte genom bergstrakter där vägarna är föga bättre än åsnestigar och sägs ofta anfallas av rövare, vidtog vi vederbörliga försiktighetsåtgärder inför resan. Vi skickade den värdefullaste delen av vårt bagage ett par dagar i förväg med åkarna och behöll endast kläder och nödvändighetsartiklar för resan, samt kontanter för våra utgifter, jämte lite extra dollar som rövarpengar för att göra vägens herrar nöjda ifall vi skulle bli angripna. Ve den alltför sparsamme resenären som har underlåtit denna försiktighetsåtgärd och faller i deras klor tomhänt. De kommer säkert att ge honom en kraftig minnesbeta för att han lurat dem på vad som tillkom dem." Washington Irving (1832)

De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson, och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus autodidactus. Bokens mål är att ge en sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska konsekvensen av detta bör vara.

I centrum för fabeldiktningens historia finner man Kalila och Dimna. Det var tydligen en indisk version från 300-talet f Kr som utgjorde grunden för översättningen till medelpersiskt språk, pahlavi. Den versionen är förlorad, men inte spårlöst: två århundraden efter Chosroes tid, på 700-talets mitt, kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version till. Den nådde en enorm popularitet och spridning, vilket medförde att den existerar i ett otal varianter och bearbetningar, på vers och prosa, och på en lång rad språk. Går vi till det sena 1800-talets svenska klassiker framför andra, Läsebok för folkskolan, finner vi bland fablerna i den åtminstone två som är varianter till berättelser ur Kalila och Dimna. Och Anna Maria Lenngrens Katten och papegojan har ett par släktingar i Ibn al-Muqaffas tusen år äldre arbete. Boken har fått sitt namn efter de båda schakalerna som för ordet i dess första del. Fablerna är en undervisning som den vise Bidpai framställer för konung Debshelim. Ramen som i sin tur omger den berättelsen är det som sägs om läkaren Burzoe och storkonungen Chosroes och fablernas väg från Indien till Persien. Dessa båda ramberättelser tillsammans är väl orsaken till att man brukar kalla Kalila och Dimna för en "furstespegel", en text som skall ge kungar vishet till att styra sina riken. Mot den beteckningen talar bokens faktiska innehåll, och dess popularitet, den enorma spridningen. Den har appellerat till alla, och är den en furstespegel, så är vi alla kungar. Ur Jan Hjärpes förord

Här presenteras för första gången på svenska i direkt översättning från arabiska en samling graffiti från slutet av 900-talet. Främlingarnas bok består av 76 berättelser som var och en i anekdotisk form på prosa utgör en ramberättelse för en graffiti på poesi som någon främling skrivit ner på en pelare i en kyrka, på väggen i ett värdshus eller på något föremål som tillfälligt funnits till hands. I den poetiska graffitin ger främlingen utlopp för sin nostalgiska hemlängtan och han avslöjar hur han har lindrat sin smärta med vin, kvinnor och sång. Ramberättelsen på prosa berättar antingen om författaren till graffitin och hans öden och äventyr eller om en besökare som av en händelse upptäcker en graffiti och svarar på den i ord eller handling. Främlingarnas bok berör ett tidlöst tema och stämmer till eftertanke. Därför åtföljs översättningen av en efterskrift som sätter in denna märkliga bok i ett vidare sammanhang som kan ge läsaren stoff till fortsatta funderingar. Bo Holmberg är professor i semitiska språk vid Lunds universitet. Han har skrivit om Mellanösterns minoriteter, särskilt de kristna kyrkorna, deras förhållande till islam och deras litteraturer på arabiska och syriska. Han skriver också om arabisk litteratur i vidare mening. Hans senaste bok är Nizar Qabbani: Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, dikter tolkade från arabiska till svenska av Bo Holmberg och Cecilia Persson.

Avrättningen av Halláj 922 e.Kr., och senare av hans lärjunge ibn Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där "heretiska" rörelser och "subversiva" läror "underminerade den rådande ordningen" så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset. Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men "den som betraktar dem ur Verklig­hetens aspekt förlåter dem". Sufier som Halláj, ibn Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet. Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet. Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader. Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som "obunden själ" vandrade han mellan olika orter. Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad. Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer. Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran. Enligt A. J. Arberry intar Anhalternas bok "en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten." Likt en arabisk Swedenborg har Niffarís "teopatiska diskurser" inspirerat filosofer och författare från Ibn al-Arabi till Adonis. Denna "esoterismens Bibel" har redan översatts till engelska, tyska och franska och presenteras nu i svensk språkdräkt.

Bakgrunden till hans mest berömda verk Profeten presenteras genom originalkällor. En rad fascinerande händelser för oss tillbaka till den tid då Gibran fortfarande levde i Bostons slum och kulminerar i en självuppfyllande profetia. Biografin berikas med ett hundratal samtida fotografier och illustrationer av Gibrans egna arbeten, en del av dem här presenterade för första gången. Denna biografi bygger huvudsakligen på den fantastiska mängd manuskript, brev, teckningar och minnesanteckningar, på närmare sjutusen sidor, som efterlämnats av Mary Haskell, kvinnan som betytt mest för Gibrans genombrott i Amerika. "Profeten ... är den kärleksfullaste bok som någonsin skrivits ... Det beror på att du är den störste älskaren av alla författare. Men du vet ju Kahlil, du har startat en jättebrand! Fler och fler kommer att älska dig under årens lopp, långt sedan din kropp blivit stoft. De kommer att finna dig i ditt verk. För du finns där lika påtagligt som Gud." Ur Gibran-Haskells korrespondens

Adonis poetiska verk har fått erkännande som ett av vår tids mest uppseendeväckande. Det har också under mer än tre decennier följts av en reflexion över skrivandets villkor och betydelse i arabvärlden. De essäer som presenteras i denna samling erbjuder läsaren kvintessensen av ett tänkande som är noga med att påminna om att den mänskliga självaktningens och demokratins försvar börjar med den totala respekten för människans skaparförmåga. Denna bok skiljer sig avsevärt ifrån de historiska, sociologiska eller politiska studier som hittills försökt kartlägga skeendena i arabvärlden utifrån. Här finns en originell och klar introduktion till de stora linjerna i ett ofta misskänt poetiskt och kulturellt arv, och en analys av det inflytande som religionen och makten i sin beständiga allians utövar på det islamska samhället bönen och svärdet. Adonis avslöjar lika mycket de förbud som tynger den arabiska kulturen som det västerländska hyckleriet. Alltid angelägen om att välkomna stödet från en förnyande tankeströmning (t. ex. den arabiska mystiken), ger han oss här ett grundläggande verk för förståelsen av vår egen kultur och för att vi till slut skall förstå vad Medelhavets båda stränder har att lära av varandra. Dessa tjugosex essäer skrivna mellan åren 1961 och 1992 avslutas med ett samtal mellan Jean-Yves Masson och Adonis.

Utgångspunkten är Egyptens egna erfarenheter på de ekonomiska, kulturella och religiösa områdena, det hela kryddat med mängder av tids- och stämningsbilder med stöd av ett oerhört uppbåd av arabiska, franska och engelska källor. Det är angeläget för oss idag att beakta kolonialismens arv i form av utarmning och snedvriden utveckling och sålunda få ett bättre perspektiv på vad som är djupare historiska orsaker och vad som är symptom i det aktuella skeendet. Jacques Berque (1910-1995) föddes i Algeriet och påbörjade en klassisk utbildning innan han 1936 fick en post i den franska kolonialförvaltningen i Marocko. 1955 utnämndes han till professor i modern islamsk samhällshistoria vid Collège de France. Vid 50-talets mitt överflyttade Berque sitt intresse till den arabiska östern, framför allt Egypten, som han lärde känna som få västerlänningar gjort, från byns förhållanden till det intellektuella livets olika yttringar. All denna kunskap och forskning utmynnade 1967 i jätteverket om Egypten som nu föreligger i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Berque har i sin rika produktion på över tjugo verk även behandlat arabvärlden i stort. Han har också varit aktiv i antikolonialistiska sammanhang alltsedan den franska folkfrontens dagar 1936 fram till vår tid.

Medan många andra forskare intresserade sig för landets antika minnesmärken, beslöt sig Lane för att studera och beskriva de moderna egyptiernas liv och samhälle; han förstod att mycket av vad han såg var en kultur på väg att försvinna. Han blev "Mansur Effendi", som talade arabiska, gick klädd som en egyptier, deltog i sällskapslivet och religiösa ceremonier och blandade sig med folket på gator och i basarer. Hans iakttagelser präglas av upplysningsmannens nyktra syn ? och av en moraluppfattning som ännu inte hade börjat kallas viktoriansk. Men bakom det objektiva framställningssättet känner läsaren författarens fascination. (Läs t. ex hur den korrekte gentlemannen drivs av en oemotståndlig impuls och dansar med dervischerna!). De moderna egyptiernas seder och bruk, först utgiven 1836, kom att bli en klassiker. Både det den gången "moderna" Egypten och författaren tillhör en försvunnen värld ? ändå är det förvånande att så mycket av bokens innehåll äger sin giltighet än i dag. Boken innehåller ett hundratal svartvita illustrationer tecknade av författaren.

Första delen behandlar översättningar av Ibd Arabis arbeten, av vilka de flesta för första gången här förekommer på ett europeiskt språk. Andra delen presenterar en samling specialstudier som undersöker hur hans lära har påverkat kommande generationer och vad den innebär för vår tid. Denna unika volym kommer inte bara att intressera de läsare som redan är bekanta med Ibn Arabis skrifter, utan också dem som möter honom för första gången. Han är svår, snårig, krävande. Han är ingenting för dem som vill ha amuletter att fingra på och mantran att mumla. Torbjörn Säfve i GP

Sibt ibn al-Djauzis uppfostringsskrift för prinsar, kanz al-muluk fi kayfiyyat as-suluk eller "furstarnas skattkammare i fråga om sättet att uppföra sig" är en samling berättelser som torde ha intresse även utanför arabisternas snäva krets, och naturligtvis även utanför de arabiska furstehoven. Författaren, eller rättare samlaren av berättelserna, föddes i Bagdad 582 e.h. / 1186 e.Kr. och dog i Damaskus 654 e.h. / 1257 e.Kr. Under någon tid under vårt 1200-tals första hälft tjänstgjorde han av allt att döma som informator vid Ayyubidhovet i Damaskus. Det var säkerligen också här denna "furstespegel" praktiskt kom till användning. Eftersom det gäller uppfostran av orientens gamla suveräna härskare kan det vara värt att peka på den typ av demokratiskt tänkande som här ofta förespråkas, nämligen - förutom att underkasta sig Guds vilja - att en härskares beslut i en viktig fråga föregås av en fri och öppen diskussion bland rådgivare och vänner. Vid viktiga överläggningar uppträder ofta en enkel men klok man av folket. Denne sluter sig till rådgivarna och ger det förlösande rådet. Professor Gösta Vitestam har både fastställt den arabiska grundtexten som gavs ut 1970 i Lund (Acta Reg. Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXVI) samt nu översatt denna skrift till svenska.

Bland arbeten tillkomna under handskrifternas epok är al-Muqaddima unik för bredden och originaliteten i sina analytiska inblickar. Den strävar efter en total överblick över människosläktet och samhällsorganisationens former och drivkrafter, regimernas ändamål och funktioner, arbetskraftens och pengarnas roll samt konsterna, hantverken, vetenskaperna och religionerna. Det är en sammanfattning av islams dittillsvarande historiska landvinningar ? ett verk som anses ligga vida före motsvarande studier som långt fram i vår tid skrivits av européer. A.J. Toynbee har beskrivit al-Muqaddima som "det otvivelaktigt största arbetet i sitt slag som någonsin har skapats av något intellekt i någon tid eller på någon plats". Det har översatts till närmare ett tiotal språk.

Washington Irvings klassiska reseskildring från Granada och hans sagor från det moriska Spanien, för första gången på modern svenska i översättning av Ulla Ericson. Berättelser från Alhambra översattes till svenska av Carl Netherwood så tidigt som 1833, bara ett år efter originalutgåvans engelska publicering, och utgavs senare igen i en "ny" översättning av O V Ålund, 1881. Boken blev en av de första stora ”bestsellers” under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset i Granada till ett av tidernas främsta turistmål. Denna nyöversättning inkluderar ett upplysande efterord av Kerstin Eksell, professor i semitisk filologi vid Köpenhamns universitet. "Eftersom vår tillämnade rutt till Granada löpte genom bergstrakter där vägarna är föga bättre än åsnestigar och sägs ofta anfallas av rövare, vidtog vi vederbörliga försiktighetsåtgärder inför resan. Vi skickade den värdefullaste delen av vårt bagage ett par dagar i förväg med åkarna och behöll endast kläder och nödvändighetsartiklar för resan, samt kontanter för våra utgifter, jämte lite extra dollar som rövarpengar för att göra vägens herrar nöjda ifall vi skulle bli angripna. Ve den alltför sparsamme resenären som har underlåtit denna försiktighetsåtgärd och faller i deras klor tomhänt. De kommer säkert att ge honom en kraftig minnesbeta för att han lurat dem på vad som tillkom dem." Washington Irving (1832)

De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson, och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus autodidactus. Bokens mål är att ge en sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska konsekvensen av detta bör vara.

I centrum för fabeldiktningens historia finner man Kalila och Dimna. Det var tydligen en indisk version från 300-talet f Kr som utgjorde grunden för översättningen till medelpersiskt språk, pahlavi. Den versionen är förlorad, men inte spårlöst: två århundraden efter Chosroes tid, på 700-talets mitt, kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version till. Den nådde en enorm popularitet och spridning, vilket medförde att den existerar i ett otal varianter och bearbetningar, på vers och prosa, och på en lång rad språk. Går vi till det sena 1800-talets svenska klassiker framför andra, Läsebok för folkskolan, finner vi bland fablerna i den åtminstone två som är varianter till berättelser ur Kalila och Dimna. Och Anna Maria Lenngrens Katten och papegojan har ett par släktingar i Ibn al-Muqaffas tusen år äldre arbete. Boken har fått sitt namn efter de båda schakalerna som för ordet i dess första del. Fablerna är en undervisning som den vise Bidpai framställer för konung Debshelim. Ramen som i sin tur omger den berättelsen är det som sägs om läkaren Burzoe och storkonungen Chosroes och fablernas väg från Indien till Persien. Dessa båda ramberättelser tillsammans är väl orsaken till att man brukar kalla Kalila och Dimna för en "furstespegel", en text som skall ge kungar vishet till att styra sina riken. Mot den beteckningen talar bokens faktiska innehåll, och dess popularitet, den enorma spridningen. Den har appellerat till alla, och är den en furstespegel, så är vi alla kungar. Ur Jan Hjärpes förord

Här presenteras för första gången på svenska i direkt översättning från arabiska en samling graffiti från slutet av 900-talet. Främlingarnas bok består av 76 berättelser som var och en i anekdotisk form på prosa utgör en ramberättelse för en graffiti på poesi som någon främling skrivit ner på en pelare i en kyrka, på väggen i ett värdshus eller på något föremål som tillfälligt funnits till hands. I den poetiska graffitin ger främlingen utlopp för sin nostalgiska hemlängtan och han avslöjar hur han har lindrat sin smärta med vin, kvinnor och sång. Ramberättelsen på prosa berättar antingen om författaren till graffitin och hans öden och äventyr eller om en besökare som av en händelse upptäcker en graffiti och svarar på den i ord eller handling. Främlingarnas bok berör ett tidlöst tema och stämmer till eftertanke. Därför åtföljs översättningen av en efterskrift som sätter in denna märkliga bok i ett vidare sammanhang som kan ge läsaren stoff till fortsatta funderingar. Bo Holmberg är professor i semitiska språk vid Lunds universitet. Han har skrivit om Mellanösterns minoriteter, särskilt de kristna kyrkorna, deras förhållande till islam och deras litteraturer på arabiska och syriska. Han skriver också om arabisk litteratur i vidare mening. Hans senaste bok är Nizar Qabbani: Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, dikter tolkade från arabiska till svenska av Bo Holmberg och Cecilia Persson.

Avrättningen av Halláj 922 e.Kr., och senare av hans lärjunge ibn Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där "heretiska" rörelser och "subversiva" läror "underminerade den rådande ordningen" så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset. Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men "den som betraktar dem ur Verklig­hetens aspekt förlåter dem". Sufier som Halláj, ibn Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet. Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet. Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader. Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som "obunden själ" vandrade han mellan olika orter. Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad. Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer. Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran. Enligt A. J. Arberry intar Anhalternas bok "en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten." Likt en arabisk Swedenborg har Niffarís "teopatiska diskurser" inspirerat filosofer och författare från Ibn al-Arabi till Adonis. Denna "esoterismens Bibel" har redan översatts till engelska, tyska och franska och presenteras nu i svensk språkdräkt.

Bakgrunden till hans mest berömda verk Profeten presenteras genom originalkällor. En rad fascinerande händelser för oss tillbaka till den tid då Gibran fortfarande levde i Bostons slum och kulminerar i en självuppfyllande profetia. Biografin berikas med ett hundratal samtida fotografier och illustrationer av Gibrans egna arbeten, en del av dem här presenterade för första gången. Denna biografi bygger huvudsakligen på den fantastiska mängd manuskript, brev, teckningar och minnesanteckningar, på närmare sjutusen sidor, som efterlämnats av Mary Haskell, kvinnan som betytt mest för Gibrans genombrott i Amerika. "Profeten ... är den kärleksfullaste bok som någonsin skrivits ... Det beror på att du är den störste älskaren av alla författare. Men du vet ju Kahlil, du har startat en jättebrand! Fler och fler kommer att älska dig under årens lopp, långt sedan din kropp blivit stoft. De kommer att finna dig i ditt verk. För du finns där lika påtagligt som Gud." Ur Gibran-Haskells korrespondens

Adonis poetiska verk har fått erkännande som ett av vår tids mest uppseendeväckande. Det har också under mer än tre decennier följts av en reflexion över skrivandets villkor och betydelse i arabvärlden. De essäer som presenteras i denna samling erbjuder läsaren kvintessensen av ett tänkande som är noga med att påminna om att den mänskliga självaktningens och demokratins försvar börjar med den totala respekten för människans skaparförmåga. Denna bok skiljer sig avsevärt ifrån de historiska, sociologiska eller politiska studier som hittills försökt kartlägga skeendena i arabvärlden utifrån. Här finns en originell och klar introduktion till de stora linjerna i ett ofta misskänt poetiskt och kulturellt arv, och en analys av det inflytande som religionen och makten i sin beständiga allians utövar på det islamska samhället bönen och svärdet. Adonis avslöjar lika mycket de förbud som tynger den arabiska kulturen som det västerländska hyckleriet. Alltid angelägen om att välkomna stödet från en förnyande tankeströmning (t. ex. den arabiska mystiken), ger han oss här ett grundläggande verk för förståelsen av vår egen kultur och för att vi till slut skall förstå vad Medelhavets båda stränder har att lära av varandra. Dessa tjugosex essäer skrivna mellan åren 1961 och 1992 avslutas med ett samtal mellan Jean-Yves Masson och Adonis.

Utgångspunkten är Egyptens egna erfarenheter på de ekonomiska, kulturella och religiösa områdena, det hela kryddat med mängder av tids- och stämningsbilder med stöd av ett oerhört uppbåd av arabiska, franska och engelska källor. Det är angeläget för oss idag att beakta kolonialismens arv i form av utarmning och snedvriden utveckling och sålunda få ett bättre perspektiv på vad som är djupare historiska orsaker och vad som är symptom i det aktuella skeendet. Jacques Berque (1910-1995) föddes i Algeriet och påbörjade en klassisk utbildning innan han 1936 fick en post i den franska kolonialförvaltningen i Marocko. 1955 utnämndes han till professor i modern islamsk samhällshistoria vid Collège de France. Vid 50-talets mitt överflyttade Berque sitt intresse till den arabiska östern, framför allt Egypten, som han lärde känna som få västerlänningar gjort, från byns förhållanden till det intellektuella livets olika yttringar. All denna kunskap och forskning utmynnade 1967 i jätteverket om Egypten som nu föreligger i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Berque har i sin rika produktion på över tjugo verk även behandlat arabvärlden i stort. Han har också varit aktiv i antikolonialistiska sammanhang alltsedan den franska folkfrontens dagar 1936 fram till vår tid.

Medan många andra forskare intresserade sig för landets antika minnesmärken, beslöt sig Lane för att studera och beskriva de moderna egyptiernas liv och samhälle; han förstod att mycket av vad han såg var en kultur på väg att försvinna. Han blev "Mansur Effendi", som talade arabiska, gick klädd som en egyptier, deltog i sällskapslivet och religiösa ceremonier och blandade sig med folket på gator och i basarer. Hans iakttagelser präglas av upplysningsmannens nyktra syn ? och av en moraluppfattning som ännu inte hade börjat kallas viktoriansk. Men bakom det objektiva framställningssättet känner läsaren författarens fascination. (Läs t. ex hur den korrekte gentlemannen drivs av en oemotståndlig impuls och dansar med dervischerna!). De moderna egyptiernas seder och bruk, först utgiven 1836, kom att bli en klassiker. Både det den gången "moderna" Egypten och författaren tillhör en försvunnen värld ? ändå är det förvånande att så mycket av bokens innehåll äger sin giltighet än i dag. Boken innehåller ett hundratal svartvita illustrationer tecknade av författaren.

Första delen behandlar översättningar av Ibd Arabis arbeten, av vilka de flesta för första gången här förekommer på ett europeiskt språk. Andra delen presenterar en samling specialstudier som undersöker hur hans lära har påverkat kommande generationer och vad den innebär för vår tid. Denna unika volym kommer inte bara att intressera de läsare som redan är bekanta med Ibn Arabis skrifter, utan också dem som möter honom för första gången. Han är svår, snårig, krävande. Han är ingenting för dem som vill ha amuletter att fingra på och mantran att mumla. Torbjörn Säfve i GP

Sibt ibn al-Djauzis uppfostringsskrift för prinsar, kanz al-muluk fi kayfiyyat as-suluk eller "furstarnas skattkammare i fråga om sättet att uppföra sig" är en samling berättelser som torde ha intresse även utanför arabisternas snäva krets, och naturligtvis även utanför de arabiska furstehoven. Författaren, eller rättare samlaren av berättelserna, föddes i Bagdad 582 e.h. / 1186 e.Kr. och dog i Damaskus 654 e.h. / 1257 e.Kr. Under någon tid under vårt 1200-tals första hälft tjänstgjorde han av allt att döma som informator vid Ayyubidhovet i Damaskus. Det var säkerligen också här denna "furstespegel" praktiskt kom till användning. Eftersom det gäller uppfostran av orientens gamla suveräna härskare kan det vara värt att peka på den typ av demokratiskt tänkande som här ofta förespråkas, nämligen - förutom att underkasta sig Guds vilja - att en härskares beslut i en viktig fråga föregås av en fri och öppen diskussion bland rådgivare och vänner. Vid viktiga överläggningar uppträder ofta en enkel men klok man av folket. Denne sluter sig till rådgivarna och ger det förlösande rådet. Professor Gösta Vitestam har både fastställt den arabiska grundtexten som gavs ut 1970 i Lund (Acta Reg. Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXVI) samt nu översatt denna skrift till svenska.