Logos Pathos – serie

Vad innebar det att vara kvinna och filosof i en tid då denna kombination var en självmotsägelse? Cecilia Rosengren uppdagar i sin idéhistoriska studie av den engelska 1600-talsfilosofen Anne Conway de kritiska svar som uppstod i den cartesianska filosofins kölvatten. Första svenska presentationen av Conways naturfilosofi. Cecilia Rosengren är verksam vid Institutionen för litteraturvetenskap, idéhistoria och religionsvetenskap, Göteborgs universitet.

"En hel mytologi är nerlagd i vårt språk." I Ludwig Wittgensteins kritiska anmärkning om Frazers Den gyllene grenen ser Aleksander Motturi en alltjämt aktuell kritik mot den antropologiska filosofins grundläggande premisser. Filosofi vid mörkrets hjärta lyfter fram det moraliska engagemanget hos en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare.Wittgensteins anmärkningar om Frazer har gett upphov till en seglivad och intensifierad debatt om den antropologiska förståelsens möjligheter. I sin vittomspännande undersökning tar Aleksander Motturi avstamp i den antropologiska filosofi som uppstått i anmärkningarnas kölvatten för att kasta nytt ljus över de problem som rör förståelse av andra kulturer. Filosofi vid mörkrets hjärta blickar djupt in i såväl Wittgensteins som Frazers viktigaste verk, men den för också läsaren genom delar av den koloniala och postkoloniala erfarenheten, till frågan om exotismen i estetiken, eugenikens närvaro i etiken, Oswald Spenglers betydelse för den filosofiska metoden, samt relationen till antisemitism och en rad andra nedtonade aspekter av Wittgensteins tänkande och hela den filosofiska praktik som utgår från detta. Anmärkningarna om Frazer kan, enligt Motturi, vändas mot många av den antropologiska filosofins grundläggande premisser. Det dödläge som den har gemensam med vår egen tids tänkande kring andra kulturer låter sig upplösas först om man förstår att filosofin sedd som grammatisk undersökning är ett arbete med en själv eller med de mytologier som är nerlagda i vårt språk. Filosofi vid mörkrets hjärta skapar på så vis ett nytt rum för Wittgensteins verk och lyfter fram det moraliska engagemang som ligger till grund för allt som en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer skriver.Aleksander Motturi, född 1970, är författare och filosof som varit verksam vid Åbo Akademi, Göteborgs Universitet, University of Wales, Swansea. Han har översatt ett flertal av Wittgensteins verk och skrivit efterordet till Ludwig Wittgenstein: Filosofi (Glänta Produktion, 2000), och gett ut romaner som Svindlarprästen, Broder och Onåbara.

Vi är alla pathologer ? vårt tänkande är alltid passionerat, våra passioner alltid tänkande. I Penelopes väv, den första volymen i bokserien Logos/Pathos, närmar sig tio forskare skärningspunkterna mellan tro och vetande, filosofi och teologi. Boken formar sig till en mångfacetterad undersökning av villkoren för mänsklig kunskap. I spänningsfältet mellan de poler i vårt tänkande och liv som sedan antiken benämns logos och pathos skapas det politiska och det etiska, såväl hos den enskilde som i samhället. Inom teologi såväl som filosofi vet vi i dag att vi tror; vi tror inte längre att vi vet. Det krävs helt enkelt ett annat sätt att närma sig frågorna om vad vi kan veta och tro: ett tvärdisciplinärt återbruk och en misstänksamhet mot sina egna, mot vetenskapernas, mot historiens liksom mot det samtida samhällets myter. Kanske kan denna antologi läsas som ett symptom på en alltför kraftfull, alltför långvarig bortträngning. Kanske också som en diagnos på ett sjukdomstillstånd, men allra helst som ett farmakon i ordets alla bemärkelser. En pathologi, kort sagt, som inte väjer för de risker som ett botemedel alltid medför. Penelopes väv: Väven som repas upp för att knytas på nytt, ständigt på nytt men alltid annorlunda ? bilden av vår historia. Såväl varp som inslag finns alltid redan där, men de mönster vi låter framträda är våra egna skapelser. Så kan en filosof och en teolog som redaktörer förenas i en doxologi i alla dess bemärkelser: en lovsång till, en undersökning av och en lära om villkoren för mänsklig kunskap.

När Nietzsche utropade sitt "Gud är död!" satte han fingret på hur Gud förvandlats till en begreppslig idol. Sedan dess har Gud återvänt som ett av samtidens centrala filosofem. I Jayne Svenungssons studie möts Nietzsche, Heidegger, Levinas, Derrida och Gud.Sedan slutet av 1800-talet har det upprepats gång efter annan: Gud är död! Världen och människan står utan mening och mål, utlämnade åt sin egen intighet. Intet - nihil - tar Guds plats, nihilismen är det gryende 1900-talets religion och frågan om livets mening reduceras till ett rent semantiskt spörsmål. Men Guds frånfälle inom det västerländska tänkandet är en tvetydig händelse. För vem var det egentligen som Friedrich Nietzsche var ute efter då han, för drygt hundra år sedan, formulerade Guds dödsattest? Alla gudar? Eller blott den kristne Guden? Och, i så fall, hur förstod han denne Gud? Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt "Gud är död!" formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud - genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion - återvänt till filosofin.Jayne Svenungsson är docent i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan i Stockholm.