Skriftserien Kairos – serie

I Kairos nr 1 ställs frågan: Vad är konst? Alltsedan Marcel Duchamp ställde ut sin flasktorkare har denna fråga envist hängt kvar som mer eller mindre obesvarad. Denna antologi innehåller bl. a. Morris Weitz klassiska text om teoriernas roll i estetiken. William E. Kennick säger i sin uppsats från 1958 att den traditionella estetiken vilar på ett fundamentalt teoretiskt misstag av rent språklig art. Här återfinns också den amerikanska kritikern Clement Greenbergs epokgörande redovisning för det modernistiska måleriet från 1961 och Arthur C. Dantos text »konstvärlden« från 1964. Ewa Jeanette Emt skriver om den tyska 1700-talsfilosofen Baumgarten, som kan sägas prägla det moderna estetikbegreppet. Sven-Olov Wallenstein ger en översikt över utvecklingen från högmodernismens upplösning kring 1960 till konceptkonsten. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos nr 2: Varför räknas måleriet och skulpturen, arkitekturen, musiken och poesin till de »sköna« konsterna? Och vilken betydelse har detta haft för för hur vi uppfattar vad som är konst och vad som inte är konst? I Kairos nr 2 redogör den amerikanske teoretikern P.O. Kristeller för hur en av de viktigaste förutsättningarna för det moderna konstbegreppet växer fram genom en tämligen långsam och vindlande process. Kristeller beskriver hur detta system håller på att lösas upp i den både konstnärliga och teoretiska praktiken. Idag ser vi att hans försiktiga profetia har slagit in på ett sätt som även har konsekvenser för bl. a. undervisningen på våra konsthögskolor, för att inte tala om debatten på kultursidorna. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos 6 innehåller ett urval nyckeltexter ur det tänkande som uppstått i mötet mellan feministisk bild- och fimteori och psykoanalytisk teori och tradition. I mötet mellan dessa tankesystem har det skapats ett produktivt klimat för fördjupning av förståelsen av bildens funktion och uttryck. Här finns en möjlighet att bygga modeller för en fruktbar dialog som kan ompröva etablerade synsätt. Sedan 1960-talet har konsten öppnat sig mot angränsande områden som film, video och nya media. Tvärdisciplinära studier har behövts för att generera metoder för att beskriva, analysera och diskutera de komplexa processer som bilden härbärgerar och ger upphov till hos betraktaren. Texterna i Kairos 6 har temat bild, genus och det omedvetna och för en diskussion om sambandet mellan kön och bild inom samhället i stort. Det utvidgade konstbegreppet gör antologin värdefull även för den som är intresserad av bildpåverkan i allmänhet. I redaktionen för detta nummer av Kairos ingår Peter Cornell, Konstfack, Gertrud Sandqvist, Konsthögskolan i Malmö, Roland Spolander, Konsthögskolan i Umeå och Sven-Olov Wallenstein som då representerade Valand. Fackredaktör är Sara Arrhenius. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos 8:2. Kairos nr 8 är pga det stora omfånget uppdelat på två volymer, del 1 och del 2, där del 1 innehåller texter före 1960 och del 2 texter efter 1960. Fackredaktör för båda volymerna är Torsten Weimarck. Ur innehållet i del 2: Roland Barthes: Bild, förnuft och oförnuft. Om Encyklopediens planscher. Detta är första gången som Barthes text publiceras med referens till de planscher som han skriver om och som också är återgivna i boken. Översättning och bildresearch av Jan-Gunnar Sjölin Jean Baudrillard: Modeller och serier. Översättning av Maria Kronberg Peter Dormer: Vermeers lilla spetsknypplerskas idealiska värld. Översättning av Åsa Andersson Vilém Flusser: Ur Om sakernas tillstånd. En liten designfilosofi. Översättning av Thomas Karlsohn Vilém Flusser: Otinget 1. Översättning av Thomas Karlsohn Penny Sparke: Postmodernitet, postmodernism och kvinnlig smak. Översättning av Svante Hansson Thomas Zaunschirm: Banalitet och entropi. Två gränsvärden i konst- och designhistorien. Översättning av Thomas Karlsohn Annegret Gerleit: Att möblera konsten. Översättning av Thomas Karlsohn Hal Foster: Design och brott. Översättning av Nils Olsson I redaktionen för detta nummer av Kairos ingår Peter Cornell, Kungl. Konsthögskolan, Gertrud Sandqvist, Konsthögskolan i Malmö, Tom Sandqvist, Konstfack och Roland Spolander, Konsthögskolan i Umeå. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos 9:2. Kairos nr 9 är pga det stora omfånget uppdelat på två volymer, del 1 och del 2, där del 1 innehåller texter före 1970 och del 2 texter efter 1970. Fackredaktör för båda volymerna är Trond Lundemo. Ur innehållet i del 2: Jean-Louis Comolli: Ur Teknik och ideologi; kamera, perspektiv och djupfokus Frank Kessler: Photogénie och fysionomi Gilles Deleuze: Att ha en idé i film Raymond Bellour: Den oåtkomliga texten Raymond Bellour: Den dubbla spiralen Christa Blümlinger: Att läsa mellan bilderna Bernard Stiegler: Ur Filmens tid Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Ur Sven-Olov Wallensteins introduktion:

4. Tre historiska perspektiv

I sin analys av konceptkonsten som en väg från »administrationens estetik« till en »kritik av institutionerna« hävdar Benjamin Buchloh att verk av Burens slag är radikala framför allt för att de synliggör institutionens inramande roll, och att de därför, tillsammans med liknande arbeten av Hans Haacke och Marcel Broodthaers, bildar den yttersta gränsen för den konceptuella konstens logik. Och det är just med utgångspunkt i detta slut som Buchloh följer konceptkonstens utveckling och upplösning som ett i grunden förutbestämt drama, nämligen som ett försök att negera och bryta ned konstens visuella strukturer inom ett system för produktion, distribution och konsumtion som alltid återskapar just dess parametrar men, tillägger han, konceptkonstnärerna var till skillnad från det tidiga avantgardet själva medvetna om projektets omöjlighet, vilket förklarar det motsägelsefulla i deras verk, blandningen av positivism och revolutionär nit. Konceptkonsten, hävdar Buchloh, konfronterar för första gången arvet från Duchamp i hela dess vidd, och den genomför den mest strikta kritiken av visualiteten. Men detta sker också som en konsekvens av olika läsningar av minimalismen, och han lyfter fram Sol LeWitts produktiva ambivalenser, som bottnar i en »projektion av det språkliga på det visuella« lika mycket som det omvända, och leder LeWitt till att skärpa till motsägelsen så mycket som möjligt snarare än att försöka undfly den. Även hos Robert Morris lokaliserar Buchloh liknande paradoxer, som härrör från en »strukturell och semiotisk definiton av readymadens funktion« (även om Morris, som vi tidigare sett, till skillnad från LeWitt ofta gör anspråk på en trohet mot de konstnärliga materialens fysiska egenart). Det legalistiska språk som Morris uppfinner (som i Statement of Esthetic Withdrawal) pekar för Buchloh hän mot »ett förbud mot all visualitet som den ofrånkomliga estetiska regeln för det slutande seklet«. Nedbrytningen av estetiken leder också till nya former för distribution, som hos Edward Ruscha, där den traditionella konstnärsboken omvandlas genom former för serialitet och repetition. Här blir arkitekturen i dess vardagliga form (Twenty-Six Gasoline Stations; Some Los Angeles Apartments; Every Building on Sunset Strip etc), tillsammans med användningen av ett avsiktligt »amatöristiskt« sätt att fotografera, till instrumentet för en negation av den estetiska erfarenhetens hierarkier, vilket förbinder konceptkonsten med popens undersökning av vardagen. Mot dessa kritiska och reflexiva projekt ställer Buchloh Joseph Kosuths uppfattning av konsten som tautologi, vilket för honom utgör »ett fortsättande och utvidgande av modernismens positivistiska arv«, såsom det kodifierats av Greenberg och Fried, och en i grunden reduktiv och begränsande läsning av Duchamps readymade som endast en »intentional deklaration« (vilket Buchloh också återfinner hos Art & Language).26 Kosuths hävdande av verkets tautologa form blir i denna tolkning till syntesen av »logisk positivism och reklamkampanj«, det vill säga den administrativa estetiken destillerad till sin essens, mot vilken Buchloh ställer den medvetna kritiken av tautologin som förtingligande hos Roland Barthes (»Tautologin skapar en död värld, en orörlig värld«) och Guy Debord ([Tautologin] »är den sol som aldrig går ner över den moderna passivitetens rike«). Den visuella form som för Buchloh mest av allt motsvarar tautologin är kvadraten och/eller kuben, och han följer dessa formers utveckling under 60-talet, då de i alla sina variationer plötsligt tycktes framträda som den allenarådande konstnärliga morfologin. De bildar det perfekta uttrycket för administrationens estetik; men samtidigt, i en paradoxal omvändning, leder de oss också tillbaka till det verkliga rummet och den fysiska situationen, och öppnar därmed frågan om den estetiska erfarenhetens fundamentala kontingens, vilket också innefattar dess institutionella bas (som i fallet med Lawrence Weiner), alltså hela den apparat som gör att något kan uppfattas som »konst«. Men denna destruktion av estetiken, hävdar Buchloh, var i sista hand en imitation av »den operativa logiken hos senkapitalismen och dess positivistiska instrumentalitet, i ett försök att få [konstens] självkritiska undersökningar att likvidera till och med de sista resterna av traditionella estetiska upplevelser« det vill säga att konceptkonsten själv påskyndade just det den trodde sig bryta med. Dess revolutionära omvandling av estetik till administration förmådde inte bryta med det system den bekämpade, utan var tvärtom en integrerad del av det och därmed kunde den »nästan omedelbart lämna plats åt spöklika återkomster av (alltför snabbt?) övergivna måleriska och skulpturala paradigm från det förflutna.« Hos Jeff Wall finner vi en analys av denna utveckling med liknande hållpunkter, men med ett annat tonfall. Hos honom handlar det om ett specifikt medium, nämligen fotografin, och hur den genom konceptkonsten övergick från kategorin »konstfotografi« till att bli ett modernistiskt medium bland andra genom att utföra den typ av »självkritik« som tidigare ägt rum inom måleriet och skulpturen. Den rena abstraktionen och övergivandet av referensen var här aldrig en framkomlig väg, givet det fotografiska mediets natur, utan istället framträdde möjligheten att anknyta till andra visuella former, framför allt reportaget, och i dess förlängning en nedbrytning av själva det fotografiska hantverket och den traditionella idén om fotografisk kompetens genom en ny typ av avsiktlig »amatörism«. Idén om fotojournalistiken som en konstnärlig genre i egen rätt framträder redan under 20- och 30-talen, som en frigörelse från piktorialismens imitation av måleriet, i namn av en egen »spontanitet« där den traditionella kompositionen ger vika för ett »jägarens medvetande«, som Lee Friedlander en gång kallade det. Här börjar för Wall den fotografiska bildens modernistiska dialektik, där mediet börjar utforska sin egen natur och möjligheten till en radikal ny version av »Bilden«. I detta avseende kan Wall återupprätta en förbindelse mellan dessa tidiga försök och konceptualismens användning av fotografin, som var beroende av en lång tradition inom just den konstfotografi den på ytan föreföll förkasta »[den] tvetydighet som kännetecknar de experimentella formerna i och runt konceptualismen såsom konst, framför allt om man ser dem i samband med 1968, är resultat av en sammansmältning, rentav en förvirrad sådan, mellan troper inom konstfotografin och aspekter av kritiken mot den.« Därmed kan han dra slutsatsen att konceptkonsten är en fortsättning på den oscillation mellan engagerad och lyrisk fotografi som finns under 40- och 50-talen »en ny kritisk fas av akademismen och inte bara ett förkastande av den«. Samtidigt lokaliserades en utopisk potential i denna fotografi, inte minst på grund av dess svaga ställning på konstmarknaden, vilket givetvis är en paradox, som Wall understryker fotografin kunde bli Konst vid detta ögonblick för att den föreföll negera konsten på mest effektiva sätt, bryta med alla hierarkier och utgöra »anti-objektet« par excellence, samtidigt som detta innebar en komplex mimesis: konceptualisterna imiterade, parodierade och dekonstruerade fotojournalistiken i syfte att skapa en Bild, via ett spel med det icke-estetiska och »postautonoma« som likväl inte kunde göra annat än att producera en ny typ av kritisk autonomi. Wall analyserar sådana strategier hos Richard Long och Bruce Nauman, där händelser iscensätts i landskapet eller i ateljén för att fotograferas, och där reportage och performance glider över i varandra. Hos Robert Smithson och Dan Graham blir detta än mer komplext i och med att även texten blir en integrerad del, i numera kanoniska verk som Grahams »Homes for America« (1966) eller Smithsons »En rundtur bland monumenten i Passaic, New Jersey« (1967). Fotografierna är inget mer än illustrationer till essän, och därför uppfyller de den betingelse av icke-autonomi som gör dem till nya typer av Bilder: »[de] svävar vid tröskeln till det autonoma verket, de rör sig fram och tillbaka över den, de vägrar att lämna reportagets konstnärliga dilemma och därigenom etablerar de en estetisk modell för just denna tröskelsituation.« Hos Douglas Huebler finner vi till sist en parodisk inversion av själva det journalistiska uppdraget, i hans skenbart indifferenta fotografier som tas mekaniskt under förutbestämda tidsintervall och återger de slumpvisa skeenden som äger rum på platsen. Allt som skulle kunna göra fotografierna »bra«, teknisk skicklighet, komposition, sensibilitet för ljuset eller ögonblicket, men också den litterära dimensionen hos engagemang, motivets psykologiska intresse etc. har systematiskt eliminerats. »Verket består av två samtidiga negationer som producerar ett »reportage« utan händelse och en text utan berättelse, kommentar eller ståndpunkt.« En central aspekt av alla dessa strategier är en »reduktivism« som vi kan finna över hela det estetiska fältet, från måleri och skulptur till fotografi och film. I fallet fotografi leder det till en avsiktlig »amatörisering« av bildskapandet, ett avvisande av teknik och elegans, och ett sökande efter avsiktligt »låga motiv«. Även här utgör Ed Ruschas seriella fotografier ett privilegierat exempel, men Wall pekar också på Warhols tidiga filmer, som förbryter sig mot bildens tre normer det formella, det tekniska och ämnets värdighet på en och samma gång. I detta finns en rest av en utopi, ett försök att återknyta till »massans« bildskapande, men ironiskt nog vid det ögonblick då det vardagliga bildskapandet höll på att ta ett kvalitativt språng genom den nya tillgången på fotografiska teknologier. Avantgardets begär att placera sig vid det estetiskas flyktpunkt riktas därför både bakåt (amatörfotografin som teknisk kategori) och framåt (den nya Bilden som uttryck för en emanciperad mänsklighet), och det blev något subversivt att via ett slags fiktion placera sig i denna position. Som Wall skriver om Ruschas bensinstationer: »Bara en idiot skulle ta bilder på inget annat än bensinstationer, och existensen av en bok med just sådana bilder är ett slags bevis på att en sådan person existerar.« Amatörismen är ett försök att undfly konsten, men blir också ofrånkomligen ett sätt att återupprätta den, och här känner vi igen något av det pessimistiska draget i Buchlohs analys av »administrationens estetik«. Men Walls hypotes är mindre totaliserande, och det han frilägger är snarare de mekanismer genom vilka fotografin träder in i konsten som ett reflexivt medium, och hur det kommit att bära på nya möjligheter att berätta genom att det frigjort sig åtminstone från delar i det tidigare arvet. Att Wall förlägger detta genombrott till 1974 det år då han själv debuterar som konstnär genom att ta den »iscensatta fotografin« till en ny nivå är kanske en »iscensättning« i en mer direkt personlig mening, men pekar likväl på ett mer positivt sätt att tillägna sig arvet från konceptkonsten och projicera det mot framtiden. I den avslutande texten, »Flykförsök«, finner vi ett tredje perspektiv. I Lucy Lippards historieskrivning som uttryckligen sker från ett personligt hållet deltagarperspektiv, till skillnad från Buchlohs och Walls handlar konceptkonsten framför allt om en expansion av konstens sociala och politiska dimension, och hon knyter den uttryckligen till 60-talets politiska och sociala rörelser, som protesterna mot Vietnamkriget och den framväxande kvinnorörelsen. I detta perspektiv hänger »dematerialiseringen« mer samman med en demokratisering av konsten än med en formalistiskt inriktad kritik mot tidigare rörelser. Lippard pekar med konkreta exempel på hur kritiken av konstverkets varustatus och nya idéer om distribution hänger samman, och också på hur detta kom att påverka själva utställningsformatet där Lippard själv var en av de centrala gestalterna, och en av de första att låta rollen som curator och som kritiker, ibland också som konstnär, glida över i varandra, till exempel då hennes egna recensioner blir del av utställningar. Men trots detta var det oftare formen än innehållet som bar det politiska, som hon påpekar, och idéerna om kommunikation med nya publiker förblev i princip på det teoretiska planet. Vad de extremt heterogena exempel Lippard citerar visar, är att konceptkonsten ingalunda var en enhetlig rörelse, framför allt var den inte en visuell »stil«, vilket åtminstone till viss del kan sägas om minimalismen. Den teoretiska kritiken av varuformen och objektets fetischism, som inspirerades av marxistisk teori, kunde smälta samman med en ny strategi för användning av fotografi och andra typer av dokumentation, som försökte undvika att göra fotot till ännu en ny fetisch vilket likväl blev fallet, och fotografin blir hädanefter till en självklar del av den samtida konsten (och till viss del kommer det att överta den narrativa roll som tidigare tillkom måleriet). Vad vi finner är en serie mer eller mindre radikala försök att träda ut ur konstsystemets krav på produktion av säljbara objekt, åtminstone på den nivå som är konceptkonstens ideologiska självförståelse: en revolutionär och egalitär attityd som säger att konsten tillhör alla och inte bara en smal galleripublik inriktad på att förvärva extremt exklusiva föremål. En annan och motsatt läsning, som avtecknar sig på historiskt avstånd, är att det minst lika mycket handlar om en (säkerligen omedveten) anpassning till en ny institutionell utveckling. Hur hitta en form för verk, eller snarare verksamhet, som svarar mot de nya avancerade formerna för reproduktion och distribution? Tidskrifter, media, och inte publik direktkontakt, bildar basen för det nya sättet att kommunicera. På så sätt kan man säga att konceptkonsten iscensätter verkets upplösning i variabler, instruktioner, programmering och simulering, i olika typer av »information« och »immaterialier«,27 där nästa steg kanske tas idag: konstverket på väg bort från Walter Benjamins »mekaniska reproduktionsålder« och in i den digitala reproduktionsåldern, även om konsekvenserna av denna transformation ännu är svåra att överblicka. Konceptkonsten öppnar en tillgång till det mediala rummet på ett sätt som förblev omöjligt för en tidigare, materiellt definierad konst, och dess kritik av varufetischismen utgör i detta avseende ett viktigt moment i steget bortom estetikens motsvarighet till den klassiska politiska ekonomin och dess fokus på objektet som ett nexus av arbete, tid och sociala relationer. Frågan huruvida denna utveckling var ett svar på ett effektivitetskrav i ett allt mer rationaliserat system, eller en havererad utopi om en ny form av kommunikation som skulle bryta med konstsystemets exklusivitet, ställer oss kanske inför ett alltför enkelt val. Konceptkonsten befinner sig i övergången från industriell produktion till kunskapsproduktion, därav dess ambivalens inom vad man med Marx termer kunde beskriva som en dialektik mellan produktivkrafter (konstnärer och deras praktik) och produktionsförhållanden (gallerier, museer), där produktivkrafterna går före och tvingar fram förändringar i produktionsförhållandena, som måste hinna ikapp och fånga in det nya. I denna mening bildar konceptkonstens misslyckande och genombrott tillsammans ett slags »dialektisk bild« av det slag som Benjamin analyserat, ett brott i historiens kontinuum som låter nya slag av fantasier att träda fram, och vars framtid ännu återstår att bestämma

Ur Simon Sheikhs introduktion:

Finns det någon särskild politisk konst? Av en rad anledningar är frågan tvetydig. För det första har konsten alltid representerat egna idéer om världen och samhället, både bekräftande och kritiska, medan å andra sidan politik och konst framstår som två skilda kunskaps- och representationsformer, till och med som två skilda visuella områden. Sedan finns det självklart inom modernismen en särskild konstpraxis som kallas politisk konst, som skenbart står i motsättning till en opolitisk konst. Politisk konst ger ofta associationer till kritisk konst, till så kallad institutionskritisk konst å ena sidan samt till aktivistisk och direkt propagandistisk konst å andra sidan. I det första fallet intar konsten en reflexiv och kritisk utgångspunkt till konstbegreppet, till dess avtryck i vissa värden av kulturell och ekonomisk natur, till relationen till konstinstitutionen och dess införlivande och neutralisering av konstformernas kritiska potential och inte minst till sociala sammanhang. Detta är ett konstnärligt tänkande som först och främst är kontextuellt, och som har ett skeptiskt förhållande men samtidigt dubbelbottnat till konstinstitutionen i både abstrakt och konkret bemärkelse. Däremot kan man i stort säga att den aktivistiska och propagandistiska konstens förhållande till konstinstitutionen är utan betydelse medan politiska förhållanden och mål är centrala. Här är konsten både textuell och kontextuell och estetiken är underordnad politiken, det är taktiken som styr utförandet. Att konsten kan tjäna politiken, som i fallet med propaganda, betyder naturligvis också att konsten kan tjäna olika politiska intressen, och blir då inte enbart en motståndsform: den kan, som nämndes inledningsvis, vara såväl bekräftande som kritisk. Det är därför svårt att tilldela den politiska konsten en egen genre, eftersom den något tvivelaktiga konsthistoriska etiketten i regel syftar på en konst som som ifrågasätter makten snarare än att stå på dennes sida. Men detta är ett skenproblem, för på samma sätt som till exempel surrealismen är en politisk motståndsform, det vill säga att den vänder sig mot makten, är också barocken en politisk konstform par excellence, men som ger uttryck för maktens uppfattningar (i det här fallet den katolska kyrkan). Med andra ord, politisk konst har inget att göra med någon särskild politisk riktning och ett verks politiska innebörd är inte enbart en konsekvens av dess syfte. Det är snarare konstnärens syfte än verkets funktion (dess utsaga, framstående och avläsning) som definierar ett verk som politiskt. Det är till exempel enkelt att använda ett konstverk för andra politiska syften än vad konstnären avsåg, som när liberaler läser George Orwells 1984, eller utifrån en teoribildning när Goebbels studerar Freud för att suggestivt kunna kontrollera massorna i 1930-talets Nazityskland. Än mer utbrett är det naturligvis när konstnärerna används som politisk hotbild, som nazisterna och den moderna konsten och senare högerflygeln i USA som vände sig mot konst med explicit homoerotiskt innehåll, mest känd är naturligvis rättegången mot Robert Mapplethorpes fotografier. Dessa exempel kan också användas för en problematisering av skillnaden mellan politisk och opolitisk konst. En konstnär som inte anser sitt verk som politiskt kommenterande kan plötsligt finna sig själv politiskt kommenterad och till och med förföljd. Dette har naturligtvis att göra med vad verket (skenbart) representerar, såväl som varför det gör det. Verket är alltid ett påstående, vare sig det är abstrakt, minimalistiskt eller överhuvudtaget svårtolkat det innehåller en representation av något, en idé om konsten och om världen, och deras möjliga och omöjliga samband. Både i konst och i politik är alltså representation ett nyckelbegrepp, och genom att spegla dessa två former av representation i varandra kan vi uppnå en utvidgad förståelse för dem båda. Där representation i konstnärlig betydelse ofta ses som ett åskådliggörande av en idé eller känsla, med inbyggda omöjligheter, ses politik som just det möjligas konst och dess representation som förkroppsligandet av särskilda hållningar och subjekt. Att någon representerar någon annan. Men hur skall vi hantera konst som representerar någon annan och politik som representerar till exempel en känsla? Inom konstområdet känner vi naturligtvis till den här tanken utifrån vad som kom att kallas representationspolitik i slutet av 1980-talet och början 1990-talet och som handlade om vem som är den som representerar, vem som blir representerad och sist men inte minst hur representationen inte bara blir adekvat utan också korrekt, inte minst i identitetspolitisk betydelse. Bortsett från hur man förhåller sig till den debatten idag, är huvudsaken hur konstnärlig representation blev sammanlänkad med politisk representation i två avseenden. När det gäller det politiska fältet, har vi på samma sätt känt till att politik också har en estetisk funktion, och inte bara en retorisk. Dels gäller detta, naturligtvis, populistiska politiska riktningar, som i högre utsträckning appellerar till det bildmässiga och estetiska än till rationellt argumenterande, till exempel i idén om en särskild nationalkaraktär, men också generellt i hur politik återges i massmediernas och folkdemokratins tidsålder. Texterna i den här antologin handlar om relationer mellan konst och politik, eller om man så vill, om konstens politiska dimension och politikens estetiska dimension. Några är skrivna utifrån en konstteoretisk eller konstnärlig utgångspunkt, detta gäller John Beverlys, Rosalyn Deutsches, Brian Holmes, Marion von Ostens och Hito Steyerls bidrag medan de övriga av Michel Foucault, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och Jacques Rancière är skrivna från en politisk-filosofisk utgångspunkt. I två texter adresseras inte ens konstområdet. Men alla kan teoretiskt relateras till tankegångar om konst och produktion av konst, det vill säga relatera till konstnärliga problemställningar beträffande framställningens makt, representationens politik och estetikens politiska funktion, både för och emot den vid tillfället förhärskande hegemonin. Ett gemensamt drag för de fyra mer filosofiska texterna är naturligtvis den franska filosofiska traditionen eller inriktningen från sista hälften av 1900-talet, det som Slavoj Zizek kallade »post-Althusserianskt« tänkande, efter den den franske strukturalistiske marxisten Louis Althusser. Såväl Rancière som Mouffe var studenter hos Althusser, men vi finner också inflytande från Althusser hos Laclau och Foucault, trots att alla fyra på olika sätt också distanserar sig från Althussers inflytande. Men de står alla, var och en på sitt sätt, i ett förhållande till Althussers centrala idé om ideologisk interpellation och arbetar i grunden med en anti-essentialistisk och därför också anti-ekonomisk (i marxistisk bemärkelse) teori om subjektet som det framträder genom diskursiva regimer (vari en av mekanismerna är visualitet och representation). Bokens första text av Chantal Mouffe har just sin utgångspunkt i denna anti-essentialistiska tradition och kan läsas som en introduktion inte bara till hennes politiska tänkande utan också till hur teorierna i den här antologin kan användas i förhållande till kulturstudier och konstproduktion. Mouffe försöker skissera hur ett politiskt subjekt konstrueras utifrån snarare än inifrån, men visar också hur hon tar avstånd från Althussers arv genom en återintroduktion av Antonio Gramscis begrepp om hegemoni, det vill säga (ungefär) diskursiva konstruktioner som upprätthåller maktens makt. Där Mouffe pekar på hur politisk filosofi kan användas för tankegångar om konst tar Jacques Rancière en närmast motsatt väg. I sina senaste arbeten har Rancière sysselsatt sig med vad han kallar estetikens politik. Begreppet har inte något att göra med estetiseringen av det politiska, utan med hur en estetisk utsaga, det vill säga ett konstverk, gör en särskild uppdelning och fördelning av det förnimbara: av vad vi kan se och inte kan se, vad som kan sägas och inte kan sägas; vad som går att framställa. Dessutom har Rancière ett helt annorlunda politiskt begrepp än Mouffe (och Laclau), för vilka politik är en lång rad institutioner och handlingar (till exempel parlament och rörelser). Man måste dock skilja på detta helt konkreta begrepp och vad Mouffe kallar det politiska, som är ett ontologiskt tillstånd av skillnad och antagonism, varifrån politiken härstammar och alltid kommer att härstamma. För Rancière består den väsentliga skillnaden mellan begreppen »polis« och politik. [Rancières begrepp »polis« är svåröversatt eftersom associationen går till begreppet polismyndighet. Rancière syftar på det grekiska ordet polis, som betyder själva staden eller staten, upprätthållandet av ordningen; ö.a.] Allt det som inte bara Mouffe, utan också massmedia och vardagligt språk, förstår som politik partier, parlament och så vidare är för Rancière bara ett upprätthållande av den förhärskande samhällsordningen, en form av makt. Politik är däremot en radikalt annorlunda sak, en nyodling som för in något nytt på scenen och som ändrar sakernas tillstånd: det är den utanförståendes plötsliga framträdande med aktiva krav på jämlikhet. Och en estetisk åtbörd skall ses som politisk på samma sätt, som en ny kombination av grundämnen, av det skenbart verkliga. Därför finns det inte heller någon politisk eller opolitisk konst, men däremot en konstens politik och på sitt sätt ett konstnärligt upprättande av ordningen. Rancières idé om estetikens politik representeras här i en intervju av Gabriel Rockhill som gjordes till den engelska utgåvan med samma titel. Mellan dessa två texter återges en viktig konstteoretisk essä, Rosalyn Deutsches »Agorafobi« från 1966, som är slutkapitlet till hennes bok Evictions. Essän ger ett exempel på kritisk teori i relation till samtidskonst och konstnärlig representation relateras till offentlighet och demokrati. Deutsche hänvisar specifikt till Laclaus och Mouffes idéer om radikal demokrati och inte minst till det politiska som ett ontologiskt tillstånd. Samtidigt tar hon en utgångspunkt i identitetspolitik, närmare bestämt feministiska teorier och feministiska konstnärers kritik av visualitet och den manliga blickens dominans i den demokratiska debatten och det offentliga rummet. Representationspolitik kopplas ihop med politiska idéer om representation i ett försök att göra upp med nostalgiska och exklusiva ideal för det enhetsbestämda offentliga rummet. Just teorien om att representation är konfliktfylld är utgångpunkten för Ernesto Laclaus text, »Makt och representation«. Laclaus text ser på dekonstruktivismen och postmodernismen som en utgångspunkt för politik i stället för en slutpunkt, som ofta hävdas. Vi befinner oss däremot på en grundlös grund, där sociala relationer alltid redan är diskursiva eller symboliska. Och med utgångspunkt i Lacans teorier är all betydelse och identitet baserad på en grundläggande brist, varav följer att representation inte är en del av utan ett supplement till den eller det som representeras. Om man överhuvud taget skall ha ett behov av representation måste det vara fråga om en brist hos den representerade, varför en fullständig och fullkomlig representation är en logisk omöjlighet. Det postmoderna politiska stadiet av (politisk) representation mynnar ut i en fråga om artikulering, en konstant fyllning av i grunden tomma tecken med hegemonialt innehåll. För Laclau är representation en oren och assymmetrisk process och därför måste makt betraktas på ett motsvarande sätt; inte som något som kan avskaffas helt och hållet utan som en del av en evig emanciperad process, där det politiska och historiska aldrig når någon slutpunkt. De tre följande texterna, av John Berverley, Hito Steyerl och Marion von Osten, behandlar samtliga representationens politik i ett konstnärligt sammanhang (Steyerl och von Osten är dessutom konstnärer). Beverley inriktar sig, med utgångspunkt i Laclau och Mouffes omläsning av Gramsci, på begreppet subalternitet, det vill säga de orepresenterade och kanske till och med orepresenterbara utan någon röst. På vilket sätt kan man från en priviligierad position, till och med en direkt maktposition, representera de orepresenterade, de maktlösa? Var placerar man sig i den politiska kampen som konstnär och intellektuell? Beverley försöker finna den placeringen i Gramscis berömda tes om den organiske intellektuelle, som inte talar från en suverän position utanför stridens kärna och ändå alltid är involverad, med synpunkter och en ståndpunkt som inte är givna i förväg men som tar det sociala som grundlös grund som utgångspunkt. Beverley uppmärksammar avslutningsvis ett nytt postmodernt politiskt projekt och politisk form som han kallar »folkstat«. Steyerl förflyttar representationsproblem och politik till dokumentarismens särskilda form för att producera verklighet, autenticitet och sanning. Med hänvisning till Foucault pekar Steyrl på hur produktion av sanning alltid är nära förknippad med makten. Han går igenom en rad olika konstprojekt och de sanningskriterier som de använder och slutar med att plädera för en annan sanningslogik som bygger på bildens logik och dess paradoxala svängningar mellan konstruktion och realitet. Med Marion von Osten förflyttar vi oss från bildens logik till utställningspraxis som politisk praxis, något som involverar såväl representationspolitik som utställningens adresseringsform samt hur både producenter och åskådare blir involverade och berörda. För von Osten är utställningen och utställningsrummet inte endast en särskild publik form utan också en plats som kan omvändas till och användas för konstruktion av motoffentligheter, det vill säga formationer som konstituerar och representerar politiska subjekt på ett annat sätt än vad den gängse borgerliga gör (något som också behandlas i Deutsches essä). Brian Holmes essä om den flexibla personligheten placerar sig mitt emellan konst och politik i ett försök att etablera en ny kulturell kritik. Holmes gör detta med direkt hänvisning till Frankfurtskolan och dess etablering av teori som kritik, inte minst dess industriella fenotyp, den auktoritativa personligheten men också med hänvisning till Luc Boltanski och Eve Chiapellos kritik av det postindustriella kapitalet i Le Nouvel Esprit du Capitalisme från 1999. Holmes text skiljer sig från till exempel Laclau och Mouffe genom att också behandla styrande faktorer inom produktionsförhållanden. I sin bok nämner som bekant Boltanski och Chiapello två former av kritik, den konstnärliga och den sociala och huruvida de blir assimilerade av kapitalet. Holmes poäng är att man inte politiskt kan eller bör skilja på dessa två former i den postfordistiska och postmoderna tidsåldern, där kreativitet är produktion. Därför är ett politiskt projekt per definition estetiskt och omvänt och bör idag taga kapitalets krav på flexibilitet som sin kritiska utgångspunkt. Som Holmes skriver, är den flexibla personligheten inte en skickelse utan ett stadium, en artikulation som man därför kan göra motstånd mot och avbryta. Holmes text är således inte bara deskriptiv utan också preskriptiv. Som en slags efterord har jag valt en text som avviker något tidsmässigt, nämligen Michel Foucaults text om individernas politiska teknologi, eller, om man så vill, om subjektet som teknologi. Texten stammar från den sista perioden i Foucaults författarskap, där frågan om governmentalitet övergår till frågan om jagets etik och maktens internalisering. Foucault intresserade sig för hur jaget konstituerar sig som subjekt, i modern tidräkning som en individ och hur individen samtidigt blir ett politiskt objekt som kan styras och regeras; individualitet och totalitet som samtidiga processer. Detta är en viktig dubbelhet som alltid måste diskuteras när vi talar om såväl politisk som konstnärlig subjektivitet och deras förenande. Central för individen i de här politiska teknologierna är den så kallade polizeiwissenschaft, hur politik blir polisväsen, administration blir estetik samt hur regerande av en befolkning blir en konstart. Rättsstaten blir ett med polisstaten. Därför sätter Foucault också frågetecken för den moderna drömmen om lag och ordning...

De senaste två decenniernas diskussion om dans och koreografi har alstrat en kritisk och analytisk litteratur som i grunden skakat om alla de kategorier vi ärvt från det som, med ett förvisso diffust begrepp, kunde kallas för den »moderna dansen«. I mångt och mycket löper denna utveckling parallellt med den vi kan finna inom bildkonsten och arkitekturen, där det också blivit klart hur svårt det är att tala om ett entydigt postmodernt brott med det moderna. Snarare är det rimligt att här se en serie ifrågasättanden som lika mycket kan fattas som återkopplingar till undertryckta drag i modernismen, omläsningar av traditionens kontrabandtexter och dekonstruktiva strategier som inte förkastar det förflutna utan finner nya resurser i dess sprickor och marginaler. I denna bemärkelse rör det sig mera om en serie förskjutningar som ständigt låter oss se det förflutna på nytt. Denna interaktion mellan teori och praktik har lett till en ny typ av koreografiska arbeten och till att skiljelinjen mellan dansforskning och sceniskt utövande har blivit osäker på ett produktivt sätt. Föreliggande antologi försöker återge några aspekter av denna utveckling i en linje som leder från tidiga pionjärer som Cage och Cunningham fram till dagens diskussioner. Vissa av texterna är skrivna i ett tydligt inifrånperspektiv och kan ses som reflektioner över en konkret praktik; andra relaterar bara indirekt till dans, men kan ändå läsas som väsentliga bidrag till den begreppsliga grundforskning som kännetecknar den samtida dansdiskussionen. Volymen, som har redigerats av Cristina Caprioli och Sven-Olov Wallenstein, innehåller följande essäer: Patricia Baudoin & Heidi Gilpin: En växande och perfekt oordning: William Forsythe och försvinnandets arkitektur Jérome Bel: Jérome Bel Jerome Bel & Jan Ritzema: Deras jobb är inte att dansa utan att se på andra som dansar om de dansar Trisha Brown: Ackumulation med talande plus vattenmotor Trisha Brown: Locus, 1975 John Cage: Grace och klarhet Merce Cunningham: Tid, rum och dans Bojana Cvejic & Xavier Le Roy:Att upphöra med bedömning genom klarläggande. Bojana Cvejic i samtal med Xavier Le Roy och med en fotnot av Gerald Siegmund Jacques Derrida & Christie V. McDonald: Koreografier Elizabeth Grosz: Ting William Forsythe: Textfragment om improvisation William Forsythe & John Tusa: Kroppen lär dig oerhört mycket om världen André Lepecki: Att skriva in dansen Boyan Manchev: Transformabilitet. Det performerande samhället och den samtida dansens villkor Peggy Phelan: Performancekonstens ontologi: representation utan reproduktion Gerald Siegmund: Dansens begärande kropp Susan Sontag: Till minne av deras känslor Intervju med Meg Stuart René Thom: Det levandes partitur. René Thom i samtal med Laurence Louppe Dalibor Vesely: Förkroppsligandets arkitekton Paul Virilio, LaurenceLouppe och Daniel Dobbels: Tyngdens rum. Paul Virilio i samtal med Laurence Louppe och David Dobbels Volymen har redigerats av Cristina Caprioli, Anna Petronella Fredlund och Sven-Olov Wallenstein. Den senare har även skrivit bokens introduktion. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos nr 4: Den nya teknologin öppnar nya världar. Datorerna är inte längre enbart arbetsredskap eller räknemaskiner, utan också ett slags sociala hallucinationer för kommunikativt umgänge. Den franske fiosofen Gilles Deleuzes och psykiatrikern Félix Guattaris gemensamma analyser av det postindustriella samhället blir på nytt aktuella. Filosofen Sven-Olov Wallenstein kommenterar nomadologin och konstnären Mats Hjelm redogör för kommunikationsteknologins historia och framtida möjligheter. Antologin omfattar även en intervju med Deleuze och hans korta »Postskriptum«. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos nr 5: De senaste decenniernas arkitekturteoretiska debatter kännetecknas av uppbrott och ifrågasättanden av traditionens innebörd. Den samtida arkitekturen problematiserar sina egna gränser och söker sin inspiration i bildkonsten, filosofin, psykoanalysen, semiotiken och fenomenologin. I Kairos nr 5 återfinns flera av de texter som bidragit till att forma dagens debatt, alltifrån Robert Venturis och Denise Scott Browns hyllning till Las Vegas, via Colin Rowes tankar om staden som kollage, Bernard Tschumis undersökning av arkitekturens gränser och Peter Eisenmans dekonstruktiva experiment, till Rem Koolhaas visioner om den generella staden, bortom minnet och historien. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

I Kairos nr 7 behandlas hur kvarlevande koloniala strukturer fortsätter att i dagens avkolonialiserade värld prägla vem som får göra och säga vad, och i vilket sammanhang? Om varför det är så, hur dessa »regler« som styr detta ser ut, hur de uppkommer, hur de omförhandlas och inte minst hur de naturaliseras, handlar denna bok. Postkolonial teori har mycket gemensamt med andra »postismer« men utmanar några av postmodernismens följder, exempelvis dess »tolerans« som, lika ofta som den är befriande för västerländska intellektuella, osynliggör att denna »frihet« är beroende av, och skapar, andras ofrihet. I texterna i Kairos 7 påvisas västerlandets dubbla agenda när det gäller (neo)kolonialism och civilisation. Å ena sidan hävdar man att (neo) kolonialiseringen är ett civilisatoriskt uppdrag med avsikten att upplysa och sprida demokrati och de universella mänskliga rättigheterna till världens folk. Å den andra producerar man ständigt nytt tal om skillnad och olikhet mellan vi och dem. Hur skall ickeeuropéer, eller européer med »ursprung« utanför Europa, komma dithän att de i sin konst, litteratur, film, filosofi eller politik, inte blott ses som representanter för »det andra« utan verkligen lyssnas på för vad de har att säga, inte nödvändigtvis som »företrädare« utan som konstnärer, författare eller filosofer i egen rätt? Hur skall européer kunna tala om »den andre« utan att reducera denne till sin olikhet, till sin skillnad? I redaktionen för detta nummer av Kairos ingår Peter Cornell, Kungl. Konsthögskolan, Cecilia Parsberg, Konsthögskolan i Umeå, Gertrud Sandqvist, Konsthögskolan i Malmö och Kerstin Wickman, Konstfack. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos 8:1. Kairos nr 8 är pga det stora omfånget uppdelat på två volymer, del 1 och del 2, där del 1 innehåller texter före 1960 och del 2 texter efter 1960. Fackredaktör för båda volymerna är Torsten Weimarck. Ur innehållet i del 1: Introduktion av Torsten Weimarck Jean le Rond dAlembert: ur utgivarnas förord till encyklopedien Översättning av Jonas (J) Magnusson Denis Diderot: Konst. Översättning av Jonas (J) Magnusson Johann Wolfgang von Goethe: Konst och hantverk. Översättning av Tobias Dahlkvist Gottfried Semper: Ur Vetenskap, industri och konst. Översättning av Thomas Karlsohn William Morris: Dagens konst och hantverk. Översättning av Leif Hasselgren Alois Riegl: Inledning till Stilfrågor. Översättning av Tobias Dahlkvist Frank Lloyd Wright: Maskinens konst och hantverk. Översättning av Leif Hasselgren Walter Gropius: Ur Bauhausmanifestet. Översättning av Thomas Karlsohn Walter Gropius: Ur Den nya arkitekturen och Bauhaus. Översättning av Thomas Karlsohn Herbert Read: Några historiska och teoretiska aspekter på problemet. Översättning av Leif Hasselgren I redaktionen för detta nummer av Kairos ingår Peter Cornell, Kungl. Konsthögskolan, Gertrud Sandqvist, Konsthögskolan i Malmö, Tom Sandqvist, Konstfack och Roland Spolander, Konsthögskolan i Umeå. Skriftserien Kairos syftar i första hand till att erbjuda klassiska konstteoretiska texter på svenska, skrivna av såväl konstvetare, filosofer och forskare som konstnärer. Dessa varvas med specialbeställda texter. Kairos skall inte ge några allmängiltiga lösningar eller generella svar oberoende av det historiska sammanhanget, utan vill istället erbjuda så många teoretiska redskap som möjligt för en både breddad och fördjupad förståelse av den konstnärliga kunskapsprocessen för både dem som framställer konsten i dag och för dem som tar del av denna konst. Texterna i Kairos översätts alltid från originalspråket och i de flesta fall från originalutgåvan. Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.

Kairos 9:1. Kairos nr 9 är pga det stora omfånget uppdelat på två volymer, del 1 och del 2, där del 1 innehåller texter före 1970 och del 2 texter efter 1970. Fackredaktör för båda volymerna är Trond Lundemo. Ur innehållet i del 1: Riciotto Canudo: Den sjätte konstens födelse. Essä om kinematografen Riciotto Canudo: Den sjunde konstarten och dess estetik. Om filmens språk Vachel Lindsay: Hieroglyfer Sergej Eisenstein: Bortom filmbilden Vannevar Bush: Vi skulle kunna tänka så Jean Epstein: Ur En maskins intelligens Jean Epstein: En maskins delirium André Bazin: Måleri och film Skriftserien Kairos används som kurslitteratur vid högskolor och universitet och genom nytryckningar säkerställer vi att den alltid finns tillgänglig. Serien, som kommer att omfatta 14 nummer 2008 (under våren 2008 kommer Kairos nr 13, Koreografier och under hösten Kairos nr 14, Ljudkonst), varav två dubbelvolymer, säljs hos välsorterade bokhandlare, i museishoppar och genom nätbokhandeln.