Vertigos erotiska klassiker – serie

O förs av sin älskare till ett slott där hon skändas av en rad män. När hon återvänder till sin lägenhet och sitt arbete tvingas O följa en mängd regler med syftet att göra henne till en fulländad slav. Underkastelsen får en allt större betydelse i hennes liv; i takt med att plågorna blir svårare blir de också ljuvare att utstå. O bär sina märken med stolthet. Berättelsen om O (Histoire d'O) publicerades under pseudonymen Pauline Réage 1954 och har sedan dess tryckts om oräkneliga gånger på många språk. Boken har inspirerat en rad efterföljare, men ingen av dessa har lyckats nå upp till originaltextens starka skönhet. 1994 avslöjade den respekterade författaren Dominique Aury att det var hon som dolde sig bakom pseudonymen och att hon skrev Berättelsen om O som ett kärleksbrev till sin älskare Jean Paulhan.

Flossie är en av den viktorianska erotikens största klassiker. Den gavs ut första gången 1897 och har sedan dess kommit i en mängd nyutgåvor och översättningar, samt även filmatiserats några gånger. Vertigo förlag har släppt romanen som nummer tretton i serien Vertigos erotiska klassiker. Att romanen skildrar den sexuella relationen mellan en sextonårig flicka och en tjugo år äldre man tycks inte ha stört någon. Kanske smittar textens ytterligt glada och lekfulla humör. Dessutom finns där något förföriskt i alla anspelningarna på mystik och extas. I många utgåvor av Flossie har den engelske poeten Swinburne utpekats som författare, kanske för att ett utdrag ur en av hans dikter inleder boken. Dock ger stiljämförelser inga belägg för detta, tvärtom. I denna utgåva har Malte Persson gjort en vacker översättning av diktutdraget. Arne Häggqvist (1911-1995) var författare till och översättare av en lång rad verk och introducerade många framstående författarskap i Sverige. Hans översättning av Flossie kom 1965. Inför Vertigos utgåva är översättningen reviderad mot originaltexten av C/M Edenborg.

Leopold von Sacher-Masoch (1836–95) var en uppburen författare på sin tid: hans romaner var storsäljare och översattes till många språk. Allting ändrades i det ögonblicket då psykiatern Krafft-Ebing använde Masochs namn för att döpa en av de sexuella perversionerna, liksom han också använde Markis de Sades. Plötsligt blev Sacher-Masochs texter obscena. Venus i päls från 1870 räknas numera som en av världslitteraturens stora erotiska klassiker. Den romantiskt lagde Severin förälskar sig i den frimodiga Wanda. När hon vägrar bli hans hustru förklarar han sig vilja bli hennes slav. De upprättar ett kontrakt där han överlämnar sig till liv och lem åt hennes godtycke: hennes enda plikt är att bära päls när hon piskar honom. Den märkliga kärlekshistorien accelerar mot katastrofen. Ännu märkligare är det då vi vet att författaren genomlevde en liknande historia samtidigt som han skrev sin berättelse, som än idag talar till oss om erotisk besatthet och en passion på avgrundens rand. C-M Edenborg är idéhistoriker. Hans översättning av Venus i päls publicerades första gången 1995. Föreliggande utgåva, inklusive efterordet, har genomgått ytterligare genomarbetningar.

I tre dagars tid samtalar Nanna och Antonia under ett fikonträd utanför Rom om vilken syssla som bäst skulle passa Nannas dotter: nunna, hustru eller sköka? Vi får höra en rad erotiska och burleska anekdoter som för tankarna till Decamerone men går flera steg längre. Pietro Aretino (14921556) var den italienska renässansens enfant terrible och kallade sig själv furstegisslaren, sanningsälskaren, den gudomlige. Han kom från enkla omständigheter men lyckades genom sin begåvning för elak satir och underskön lyrik bli en av tidens mäktigaste personer; han kan även sägas ha varit den första journalisten. I Samtal / Ragionamenti (153435) skapade Aretino en kraftfull klas­­si­ker som med stor humor och smutsig realism skildrar det tidiga 1500-talets liv, seder och erotiska lekar. C-M Edenborg har uppdaterat de illegala svenska översättningarna från 193638 och försett dem med inledning och kommentarer.

Leopold von Sacher-Masoch (1836 95) var en uppburen författare på sin tid: hans romaner var storsäljare och översattes till många språk. Allting ändrades i det ögonblicket då psykiatern Krafft-Ebing använde Masochs namn för att döpa en av de sexuella perversionerna, liksom han också använde Markis de Sades. Plötsligt blev Sacher-Masochs texter obscena. Venus i päls från 1870 räknas numera som en a

"Jag skall sätta eld på dig, föra dig till höjdpunkten av sinnligt liv. Du kommer att sjunka tillbaka som död, men död av njutning och extas." Under den romantiska perioden skrevs inte mycket erotik. Det främsta undantaget är den franske romantikern Alfred de Mussets (1810-57) Gamiani från 1833, med dess unika blandning av gotisk skräckroman och erotik. Det sägs att de Musset var inspirerad av sin älskarinna Geroges Sand när han skrev boken.

När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man. Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar. I nekrofilin såg Wittkop en form av absolut kärlek , den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena. Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet. Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening. Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre. Pressröster om Nekrofilen: "Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt." - Erik van Ooijen, Kulturdelen "En klassiker i den erotiska litteraturens utkanter" - Lena Köster, Upsala Nya Tidning

Lidandets lustgård (Le jardin des supplices) av Octave Mirbeau är en av de stora dekadenta klassikerna. Romanen väckte enormt uppseende när den kom ut 1899, och är ett kollage av olika slags texter samhällssatir, pseudovetenskap, erotik, svart humor, poesi , helt i enlighet med Mirbeaus estetiska radikalism. Romanen är ett monster: både ett angrepp på den borgerliga civilisationen och kolonialismen och en bejakelse av tortyrens och dödlighetens erotik. Likheter finns med Joseph Conrads Mörkrets hjärta (också publicerad 1899!). Men Mirbeaus Kurz är en kvinna. Octave Mirbeau (1848- 1917) var en fransk journalist och författare vars politiska och estetiska radikalism gjort flera av hans romaner till klassiker som kommer i ständigt nya utgåvor och översättningar. Lidandets lustgård skrevs mitt under Dreyfus-affären som skakade Frankrike. Mirbeau var uttalad anarkist och pacifist och en av dem som starkast försvarade Dreyfus. Förutom Lidandets lustgård gjorde han även skandalsuccé med En kammarsnärtas upplevelser (Journal d une femme de chambre, 1900, på svenska 1937), som filmatiserades av Luis Buñuel. J-P Sartre utpekade Mirbeau som en idealisk engagerad intellektuell. Hans Johansson har översatt en lång rad klassiska franska verk till svenska. 1997 gav Vertigo ut hans översättning av Le jardin des supplices. Inför den nya utgåvan har översättaren gått igenom och förbättrat texten grundligt. Förlaget har även försett utgåvan med Raphaël Freidas enastående originalillustrationer från 1927 års utgåva, som aldrig tidigare har tryckts om. Pressröster om Lidandets lustgård: Det som gör läsningen av Lidandets lustgård så spännande, så full av slitningar, är känslan av hur författaren själv i en oförlöst kamp förlorat sig i sin blödande bildmässiga villervalla, likt flugan som mot egen vilja och bättre vetande dras till förruttnelsens doft och går under. Romanen trollbinder i sin onaturliga naturlighet och genom Mirbeaus egen oförmåga att vända bort blicken. Erik van Ooijen, Kulturdelen Trots att så mycket tid har passerat så är Octave Mirbeaus Lidandets lustgård fortfarande en bok som skrämmer och förfärar. Som onekligen kommer att chocka och orsaka kontrovers nu, som då. Mirbeaus vrede flammar än, lika starkt som när han var i livet. Hans avsky och vrede över samhället har nog aldrig varit lika relevant som det är idag. Tidningen Kulturen Lidandets lustgård är en deprimerande, mörk och grym misantropisk historia. Jag fick magknip och mardrömmar efter att ha läst den. Kulturbloggen

"...aldrig tidigare har jag läst en skönlitterär text med lika många och fantasifulla omskrivningar för könsorgan eller sexualakt. I ett och samma stycke benämns det manliga könsorganet som flöjt, knölpåk, hjärtevärmare och regel och liknas därtill också vid både spett och basun. Jag skrattar högt och tror gång på gång att uttrycken inte kan överträffas, men ack så fel. Det är mäkta imponerande och en mycket varierande och roande läsning." (Erika Johansson, FT) I tre dagars tid samtalar Nanna och Antonia under ett fikonträd utanför Rom om vilken syssla som bäst skulle passa Nannas dotter: nunna, hustru eller sköka? Vi får höra en rad erotiska och burleska anekdoter som för tankarna till Decamerone men går flera steg längre. Pietro Aretino (1492-1556) var den italienska renässansens enfant terrible och kallade sig själv furstegisslaren, sanningsälskaren, den gudomlige. Han kom från enkla omständigheter men lyckades genom sin begåvning för elak satir och underskön lyrik bli en av tidens mäktigaste personer; han kan även sägas ha varit den första journalisten. I Samtal / Ragionamenti skapade Aretino en kraftfull klas­­si­ker som med stor humor och smutsig realism skildrar det tidiga 1500-talets liv, seder och erotiska lekar. C-M Edenborg har uppdaterat de illegala svenska översättningarna från 1936-38 och försett dem med inledning och kommentarer.

Stanislas de Rhodes "En loppas memoarer" (Autobiography of a Flea) från 1887 hör till de mest kända av de viktorianska erotiska klassik­erna. Huvudpersonen är en loppa, som berättar om sina eggande intryck från ett franskt kloster: en föregångare till Kafkas Gregor Samsa. Ytligt sett tycks boken rikta sig till läsare som gillar att läsa om oskuldsfulla flickor som via lurigheter förvandlas till villiga sexleksaker för lider­liga munkar, om incestuösa son-/far-­relationer och ständigt större manslemmar och allt rikligare spermasprut, inklusive kvinnliga fontänorgasmer. Men den som är mer misstänksam till den sortens klyschigt manliga omnipotensdrömmar kan gräva sig djupare ned i texten och finna ett intressant material för att exponera det fallogocentriska samhällets paradoxer och dess förtvivlade manliga blick. Och under läsningen ändå undra ifall hen fått myror i småbyxorna. KG Johansson har gjort den första svenska översättningen av "En loppas memoarer". C/M Edenborg har skrivit förtalet.