Barnahandlerskan är en berättelse om en barnbordell i det slutande 1700-talets Paris. I en serie brev till en väninna skildrar kopplerskan Marguerite Paradis sitt liv, med små och stora bekymmer. Det är en kuriös tavla som målas upp: barn som rymmer och blir sinnessjuka; undersköna hermafroditer och satyriska dvärgar; gränslöst dekadenta aristokrater; kannibaler och svenska libertiner; mattslitna sidenkläder och solkiga spetsar; giljotinens hotfulla skugga; syfilins och gonorréns härjningar; incestuösa förhållanden; frosseri och svält; ett smutsigt, förkvävande Paris; rentav spår av ömhet och galen kärlek. Franska revolutionens kaos gestaltas snett bakifrån, via ett prisma av perversitet, olyckor och en euforisk njutning bortom all moral och i dödens omfamning. Tvärs genom Barnahandlerskan vandrar markis de Sade, både som inspiration och som romankaraktär. Den tyska-franska författarinnan Gabrielle Wittkop (1920-2002) sade sig vilja dö som hon levat: "som en fri man". 2004 kom hennes debutroman Nekrofilen i svensk översättning. För översättning och efterord står Camilla Nilsson.

For more than three decades, Lucien - one of the most notorious characters in the history of the novel - has haunted the imaginations of readers around the world. This, the first English translation of Wittkop's notorious novel, introduces English readers to a masterpiece of French literature. Like the best writings of Edgar Allen Poe or Baudelaire, Wittkop's prose goes far beyond gothic horror to explore the melancholy of the loneliest depths of the human condition, forcing readers to confront their own mortality with an unprecedented intimacy.

In the last days of the Venetian Republic, the successive wives of Count Alvise Lanzi suffer mysterious, agonizing deaths. Murder Most Serene offers a cruel portrait of a beautiful but corrupt city-state and its equally extravagant and corrupt inhabitants. Redolent of darkness, death, poison and transgression, it is also an over-the-top, tongue-in-cheek Venetian romp. Rich in historical detail and bursting with bejeweled putrescence, Gabrielle Wittkop's chilling memento mori eschews the murder mystery in which it is garbed for a scintillating depiction of physical, moral, societal and institutional corruption, in which the author plays the role of puppeteer--"present, masked as convention dictates, while in a Venice on the brink of downfall, women gorged with venom burst like wineskins."Self-styled heir to the Marquis de Sade, Gabrielle Wittkop (1920-2002) was a French author who wrote a remarkable series of novels and travelogues, all laced with sardonic humor and dark sexuality, with recurrent themes of death, disease and decrepitude. After meeting Justus Wittkop, a German deserter, in Paris under the Occupation, she hid him from the Nazis and then married him after the war, in what she described as an "intellectual alliance," given he was homosexual. He would commit suicide in 1986, with her approval, after being diagnosed with Parkinson's. Her first novel, The Necrophiliac, appeared in 1972, but a number of her books have only been made available since her own suicide in 2002, after she was diagnosed with lung cancer.

Ambientada en la fastuosa y decadente Venecia de la segunda mitad del siglo XVIII, una ciudad que se aferra desesperadamente al exceso y al oropel para intentar olvidar su condición de enferma terminal, «Serenísimo asesinato» nos propone el enigma de las sucesivas viudedades de Alvise Lanzi, que se acumulan a lo largo de los años sin que nadie sepa determinar a ciencia cierta si esas muertes son a causa de alguna extraña dolencia o si, detrás de tanta desgracia, hay en realidad un plan y una mano firme e implacable que lo ejecuta. «No busquéis y seguro que encontraréis», nos aconseja irónicamente Wittkop.Narrada con una sofisticación y una sangre fría hipnóticas, «Serenísimo asesinato» hace de Venecia un intrincado tablero de ajedrez, un tortuoso laberinto de mascaradas y delaciones donde el Carnaval, ya perpetuo, se asemeja cada vez más a la danza de la muerte

«Si conocierais París, sabríais que es una gran colmena dividida en celdas estancas. En esta conspiran, en aquella comercian, en la otra urden planes fantasmagóricos para la ciudad futura, y en todas partes no se habla más que de las alegrías de la boca y del bajo vientre.» Escrita bajo el signo de Sade y ambientada en los convulsos años de la Revolución francesa y del subsiguiente Terror, esta novela epistolar nos presenta los peculiares consejos y confidencias que Marguerite P., regenta de un atroz burdel, comparte con su amiga y «aprendiz» en el oficio, Louise L. Entre lo exquisito y lo ominoso, la obra despliega una variopinta galería de personajes (hermafroditas, libertinos de toda laya, enanos hercúleos…) y se rige, de principio a fin, por aquella máxima que Gabrielle Wittkop convirtió en el inconfundible sello de su poética: «Se puede escribir cualquier cosa, pero hay que saber cómo».

När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man. Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar. I nekrofilin såg Wittkop en form av absolut kärlek , den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena. Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet. Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening. Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre. Pressröster om Nekrofilen: "Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt." - Erik van Ooijen, Kulturdelen "En klassiker i den erotiska litteraturens utkanter" - Lena Köster, Upsala Nya Tidning

Barnahandlerskan är en berättelse om en barnbordell i det slutande 1700-talets Paris. I en serie brev till en väninna skildrar kopplerskan Marguerite Paradis sitt liv, med små och stora bekymmer. Det är en kuriös tavla som målas upp: barn som rymmer och blir sinnessjuka; undersköna hermafroditer och satyriska dvärgar; gränslöst dekadenta aristokrater; kannibaler och svenska libertiner; mattslitna sidenkläder och solkiga spetsar; giljotinens hotfulla skugga; syfilins och gonorréns härjningar; incestuösa förhållanden; frosseri och svält; ett smutsigt, förkvävande Paris; rentav spår av ömhet och galen kärlek. Franska revolutionens kaos gestaltas snett bakifrån, via ett prisma av perversitet, olyckor och en euforisk njutning bortom all moral och i dödens omfamning. Tvärs genom Barnahandlerskan vandrar markis de Sade, både som inspiration och som romankaraktär. Den tyska-franska författarinnan Gabrielle Wittkop (1920-2002) sade sig vilja dö som hon levat: "som en fri man". 2004 kom hennes debutroman Nekrofilen i svensk översättning. För översättning och efterord står Camilla Nilsson.

For more than three decades, Lucien - one of the most notorious characters in the history of the novel - has haunted the imaginations of readers around the world. This, the first English translation of Wittkop's notorious novel, introduces English readers to a masterpiece of French literature. Like the best writings of Edgar Allen Poe or Baudelaire, Wittkop's prose goes far beyond gothic horror to explore the melancholy of the loneliest depths of the human condition, forcing readers to confront their own mortality with an unprecedented intimacy.

In the last days of the Venetian Republic, the successive wives of Count Alvise Lanzi suffer mysterious, agonizing deaths. Murder Most Serene offers a cruel portrait of a beautiful but corrupt city-state and its equally extravagant and corrupt inhabitants. Redolent of darkness, death, poison and transgression, it is also an over-the-top, tongue-in-cheek Venetian romp. Rich in historical detail and bursting with bejeweled putrescence, Gabrielle Wittkop's chilling memento mori eschews the murder mystery in which it is garbed for a scintillating depiction of physical, moral, societal and institutional corruption, in which the author plays the role of puppeteer--"present, masked as convention dictates, while in a Venice on the brink of downfall, women gorged with venom burst like wineskins."Self-styled heir to the Marquis de Sade, Gabrielle Wittkop (1920-2002) was a French author who wrote a remarkable series of novels and travelogues, all laced with sardonic humor and dark sexuality, with recurrent themes of death, disease and decrepitude. After meeting Justus Wittkop, a German deserter, in Paris under the Occupation, she hid him from the Nazis and then married him after the war, in what she described as an "intellectual alliance," given he was homosexual. He would commit suicide in 1986, with her approval, after being diagnosed with Parkinson's. Her first novel, The Necrophiliac, appeared in 1972, but a number of her books have only been made available since her own suicide in 2002, after she was diagnosed with lung cancer.

Ambientada en la fastuosa y decadente Venecia de la segunda mitad del siglo XVIII, una ciudad que se aferra desesperadamente al exceso y al oropel para intentar olvidar su condición de enferma terminal, «Serenísimo asesinato» nos propone el enigma de las sucesivas viudedades de Alvise Lanzi, que se acumulan a lo largo de los años sin que nadie sepa determinar a ciencia cierta si esas muertes son a causa de alguna extraña dolencia o si, detrás de tanta desgracia, hay en realidad un plan y una mano firme e implacable que lo ejecuta. «No busquéis y seguro que encontraréis», nos aconseja irónicamente Wittkop.Narrada con una sofisticación y una sangre fría hipnóticas, «Serenísimo asesinato» hace de Venecia un intrincado tablero de ajedrez, un tortuoso laberinto de mascaradas y delaciones donde el Carnaval, ya perpetuo, se asemeja cada vez más a la danza de la muerte

«Si conocierais París, sabríais que es una gran colmena dividida en celdas estancas. En esta conspiran, en aquella comercian, en la otra urden planes fantasmagóricos para la ciudad futura, y en todas partes no se habla más que de las alegrías de la boca y del bajo vientre.» Escrita bajo el signo de Sade y ambientada en los convulsos años de la Revolución francesa y del subsiguiente Terror, esta novela epistolar nos presenta los peculiares consejos y confidencias que Marguerite P., regenta de un atroz burdel, comparte con su amiga y «aprendiz» en el oficio, Louise L. Entre lo exquisito y lo ominoso, la obra despliega una variopinta galería de personajes (hermafroditas, libertinos de toda laya, enanos hercúleos…) y se rige, de principio a fin, por aquella máxima que Gabrielle Wittkop convirtió en el inconfundible sello de su poética: «Se puede escribir cualquier cosa, pero hay que saber cómo».

När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man. Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar. I nekrofilin såg Wittkop en form av absolut kärlek , den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena. Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet. Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening. Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre. Pressröster om Nekrofilen: "Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt." - Erik van Ooijen, Kulturdelen "En klassiker i den erotiska litteraturens utkanter" - Lena Köster, Upsala Nya Tidning