Visar resultat för..."Barents publisher"

Harry Martinsons Aniara är ett epos om människans resa i tid och rum, också en varning till mänskligheten, som med vetenskapen nått oanade framsteg och hisnande höjder. Allt detta har emellertid sitt pris: den ekologiska jämvikten skakar. Vetenskapen har skapat vapen, som kan förinta mänskligheten. När verkligheten hinner ikapp henne försöker hon hitta knep och vägar: riter och förnekelse, hopp och förtvivlan, tvivel och tro, ytlig underhållning och utopiska teorier.Aniara berättar, sjunger, varnar och lyfter dikten till litterära höjder.

"Edvin hade inte alls lust att vara någon sorts spökmagnet, och plötsligt kändes det nästan värre att någon trodde på honom. Vad skulle han göra då? Om allt var på riktigt och han verkligen hade fått kontakt med den andra sidan?"

Vad är sanning? Vad är livets mening? Hur blir vi lyckliga? Hur skall vi bli saliga? Den kristna tron är ingen automat som svarar mekaniskt. Kanske den inte ens har alla svar. Men den öppnar en annan värld för oss. Den gläntar på dörren till Guds verklighet, inför vilken vår tids människa kanske glömmer vilken hennes fråga var. Kanske väcks hen­nes förundran så att den blir porten in i ett annat land, in i Gudsmoders trädgård, där alla blommor får blomma, både gräs och ogräs, både lilja och liljekonvalj, utan att någon kommer med skäran. Kanske blir människans själ så berörd av den ortodoxa teologin att hon blir stilla inför Honom, som inga ord kan beskriva.

Huvudperson är pojken "Bengt Pohjanen", eller som han heter på sitt modersmål tornedalsfinskan: Pänktti. Vi följer honom från födelsen - när han dimper ner som den fjärde i syskonskaran en sval midsommarnatt i Tornedalen den 26 juni 1944 - till hans första skolår, i skuggan av kriget i Finland.Pänktti växer upp vid en onaturlig gräns, älven som skiljer Sverige från Finland, men som i första hand är en förbindelse: familjer och släkter bor på båda sidor om vattnet. Därför är smuggling en syssla som de flesta är inblandade i, inte minst Pänkttis egen far. Men detta utbyte av varor har kriminaliserats av det svenska storsamhället. Man kan säga att hela befolkningen är "kriminaliserad", eller åtminstone betraktad med misstänksamhet från överheten. Den har goda möjligheter att även på meänkieli skriva in sig bland de klassiska barndomsskildringarna.

Lugerpistolen är en översättning av den första Meänkielispråkiga romanen, Lyykeri som utkom den 10 december 1985 fick stor betydelse för språkets utveckling till ett skriftspråk. Två barn hittar en tysk Luger som på ”de tusen knivarnas natt” hamnat under ett magasin på den svenska sidan av gränsen i byn Kassa. Händelsen utspelar sig vid tiden för den stora Enboms spionhärva i början av 50-talet, under det kalla kriget. Påverkade av tidsandan gömmer barnen pistolen och vådaskjuter en ”spion”. En roman om barnens upplevelser i otrygga tider.

Emilia är socionom med en välartad dotter och en harmonisk relation till sin exman. Kristoffer är ensam och hemlös, med flera misslyckade försök till drogfrihet bakom sig. Efter deras första omtumlande möte på socialtjänstens missbruksenhet lämnar hon över hans ärende till en kollega. Han har nämligen en utstrålning som får att marken skakar under Emilias fotriktiga sandaler.

Men han har hennes mobilnummer och hör av sig. Inte kan det väl skada att ses på biblioteket och ta en oskyldig kopp kaffe?

Under månaderna som följer rubbas allt i Emilias stillsamma tillvaro, både hemma som tonårsförälder och på jobbet. Hennes gränser testas på mer än ett sätt. Kristoffer kämpar för att hålla sig borta från droger och Emilia för att hålla sig borta från honom.

Kris med stort K är en beroendeframkallande berättelse om att falla och återfalla. Det är en litterär crossover - en vardagsnära relationsroman med ungdomsbokens intensitet och värmen i en äkta feelgood.

Bengt Pohjanen Meänmaan tavasta kertoa: ”Met muistelemma, emmä niinkhään kerro. Met muistelemma tapahtumia, hilheitä ja osia pitkästä muistista, girijasta. Joka unohtaa esivanhemmat, unohtaa tulevaisuutensa. Histooria oon rakenetun elämän muistelua. Joka ei tiä mistä hään tullee, ei tiä mihinkä hään oon menossa. Muistelut oon tieviittoja. Kertojat minun meänkielisessä kontekstissa ei koskhaan keksinheet tyhjästä. Met aattelemma niinku Platon: tarina pittää syntyä anamnesista, muistosta, joka saapi skian, varjon, joka muistelemisen hetkelä luopi eikonin, kuvan ja alitheian, toen. Semmosta tarinoittijaa ja tarinaa ei saa eppäilä. Kieli oon tärkeä. Jos tappelu oon meänkielelä tapahtunnu sen häätyy meänkielelä selittää. Kieli oon sielun sormenjälki ja jos kieli kuolee niin kuolee väki ja saman tien mailmankaikkeus ikusesti.”

Bengt Pohjanen om den tornedalska berättartraditionen: "Vi drar oss till minnes. Vi följer Platons schema för en riktig berättelse: Det finns ett minne (anamnesis), som blir en skugga (skia), som i berättarstunden blir en bild (eikon) som blir alitheia (sanning).