Harry Martinson – författare

Nässlorna blomma är än idag en ovanligt omskakande läsupplevelse. Å ena sidan skildrar berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de gårdar där han ackorderas ut en ensamhet som ter sig närmast avgrundsdjup. Han förlorar ju i stort sett alla människor som betyder någonting för honom: båda föräldrarna, den älskade storasystern och så till slut fröken Tyra på ¿hemmet¿. Bokens sista mening lyder: ¿¿ Nej! Hon är död!!!¿ Å andra sidan gestaltar Nässlorna blomma lika övertygande Martins envisa och okuvliga överlevnadsvilja, hans förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.Det är denna mirakulösa balans som Staffan Söderblom tar fasta på i sitt efterord, där han visar hur Martinsons språk ¿ mot alla stil- och berättarregler ¿ instinktivt skiftar med de olika livslägen Martin befinner sig i.

Nässlorna blomma publicerades första gången 1935 och betraktas vanligen som Martinsons huvudverk på prosa. Vägen ut, fortsättningen på berättelsen om Martin Tomasson, blir den tionde och sista volymen i nyutgivningen av Martinsons verk ( hösten 2001).

Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.

På ändlösa grusvägar, i tät barrskog och till svalkande insjöar vandrar den före detta cigarrmakaren Bolle. Att vara luffare är att undvika poliser, tigga utan att provocera och hantera människors rädsla. Men det är också idén om ett liv i frihet.

I Vägen till Klockrike möter vi ett Sverige som genom industrialiseringen håller på att omstöpas i grunden. Med stor konkretion beskriver Harry Martinson en försvunnen värld och borttappade ideal – ämnen som känns lika aktuella idag som 1948 när boken första gången kom ut.

Harry Martinson (1904–1978) är en av portalgestalterna inom svensk litteratur. Han har tilldelats en stor mängd priser, däribland Nobelpriset 1974 som han delade med Eyvind Johnson. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1949 och var under åren 1929–40 gift med Moa Martinson.

Ombord på rymdskeppet Aniara flyr åtta tusen människor från Jorden som radioaktiv strålning gjort obeboelig. På sin färd mot planeten Mars slås Aniara ur kurs och styr genom isande rymder mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran. I 103 sånger berättas om tjugofyra år av mänskligt rymdliv, om arbete, nöjen, fromhet, ångest och samvetskval, om hopplös längtan till den gröna jorden och de kusliga framtidsperspektiven i en rymd utan slut. Liksom alla stora diktverk har Aniara genom åren erbjudit en mängd tolkningsmöjligheter. Skådespelaren Ulf Palme var en legendarisk uppläsare och hans mästerliga uppläsning av detta ständigt aktuella rymdepos hör till de stora klassikerna.

Harry Martinson är en inte bara en av våra största författare, hans författarskap är också ett av våra mest mångsidiga. Han hör hemma i den generation av arbetarförfattare som så mäktigt slog igenom på 30-talet, han är en av våra främsta och mest svenska lyriker (och som sådan har han betytt mycket för både Aspenström och Tranströmer), med Nässlorna blomma och Vägen ut har han skrivit två av våra mest lästa självbiografiska romaner och han anlade långt före de flesta andra ett stort ekologiskt perspektiv på tillvaron. Aniara är ett av Martinsons störst anlagda verk. Det är både ett stort rymdepos och en berättelse om en själens inre resa - på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. 1959 blev Aniara opera i scenisk bearbetning av Erik Lindegren och med musik av Karl-Birger Blomdahl. Men ändå är det kanske först idag som Aniara fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.

Nässlorna blomma är än idag en ovanligt omskakande läsupplevelse. Å ena sidan skildrar berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de gårdar där han ackorderas ut en ensamhet som ter sig närmast avgrundsdjup. Han förlorar ju i stort sett alla människor som betyder någonting för honom: båda föräldrarna, den älskade storasystern och så till slut fröken Tyra på ¿hemmet¿. Bokens sista mening lyder: ¿¿ Nej! Hon är död!!!¿ Å andra sidan gestaltar Nässlorna blomma lika övertygande Martins envisa och okuvliga överlevnadsvilja, hans förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.Det är denna mirakulösa balans som Staffan Söderblom tar fasta på i sitt efterord, där han visar hur Martinsons språk ¿ mot alla stil- och berättarregler ¿ instinktivt skiftar med de olika livslägen Martin befinner sig i.

Nässlorna blomma publicerades första gången 1935 och betraktas vanligen som Martinsons huvudverk på prosa. Vägen ut, fortsättningen på berättelsen om Martin Tomasson, blir den tionde och sista volymen i nyutgivningen av Martinsons verk ( hösten 2001).

Harry Martinsons Aniara är ett epos om människans resa i tid och rum, också en varning till mänskligheten, som med vetenskapen nått oanade framsteg och hisnande höjder. Allt detta har emellertid sitt pris: den ekologiska jämvikten skakar. Vetenskapen har skapat vapen, som kan förinta mänskligheten. När verkligheten hinner ikapp henne försöker hon hitta knep och vägar: riter och förnekelse, hopp och förtvivlan, tvivel och tro, ytlig underhållning och utopiska teorier.Aniara berättar, sjunger, varnar och lyfter dikten till litterära höjder.

På ändlösa grusvägar, i tät barrskog och till svalkande insjöar vandrar den före detta cigarrmakaren Bolle. Att vara luffare är att undvika poliser, tigga utan att provocera och hantera människors rädsla. Men det är också idén om ett liv i frihet.

I Vägen till Klockrike möter vi ett Sverige som genom industrialiseringen håller på att omstöpas i grunden. Med stor konkretion beskriver Harry Martinson en försvunnen värld och borttappade ideal – ämnen som känns lika aktuella idag som 1948 när boken första gången kom ut.

Harry Martinson (1904–1978) är en av portalgestalterna inom svensk litteratur. Han har tilldelats en stor mängd priser, däribland Nobelpriset 1974 som han delade med Eyvind Johnson. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1949 och var under åren 1929–40 gift med Moa Martinson.

I Vägen ut, som kom året efter Nässlorna blomma, fortsatte Harry Martinson sin självbiografiska berättelse om sockenpojken Martin Tomasson och hans tvåfaldiga längtan - längtan bort från sina allför bistra livsvillkor och längtan till mamman i Kalifornien

Den förlorade jaguaren (1941) publicerades mitt under brinnande världskrig och skildrar Harry Martinsons reaktioner på världsläget. Romanen angriper filmen för att med sin glatta pseudoverklighet beröva våra vanliga liv deras lyster men innehåller också några av Martinsons starkaste sjöskildringar.En fruktan för att civilisationens livsvärden helt håller på att gå förlorade präglar Martinsons roman, som rymmer såväl en förtvivlans naivitet som en stor framsynthet. Romanen har nära band till Martinsons essäsamling Verklighet till döds från 1940, som även den finns utgiven som e-bok.

Redan i Harry Martinsons båda första diktsamlingar fanns havsmotiv. Men det var när han vände sig till prosan som erfarenheterna från åren till sjöss fullt ut kunde komma till uttryck.I likhet med Resor utan mål (1932) återger han i Kap farväl! (1933) intryck från hav och hamnar. Med flödande associationsrikedom skildrar han rasande cykloner och månsken över stilla vattenvägar, eldarslit och krogbesök, glädjeflickor och kärlekslängtan, och ackompanjerar de livfulla scenerna med funderingar kring världsnomaden.

Utsikt från en grästuva innehåller vad Harry Martinson kallade småprosa, en del som helt eller delvis varit tryckt i olika sammanhang tidigare, en del specialskrivet för boken. Den gemensamma nämnaren är upplevelsen av naturen, företrädesvis den svenska natur som Martinson ägnat så stor del av sin diktning och alldeles särskilt då sommaren. Denna naturupplevelse väcker säkert genklang hos varje läsare men får sin spänning av de avslöjanden den innehåller av diktarens egen tanke- och minnesvärld. Få förenar som Martinson lidelsen för fakticitet med förmågan att överföra verkligheten till vision och stämning. Perspektivet växlar också ständigt på ett tankeväckande sätt. Än är blicken fäst vid grästuvan och dess mikrokosmos av strån och kryp, än höjer den sig mot horisonten och konstaterar att ett stackmoln över den svenska skogen kan vara ståtligare än något Gaurisankar.

Vägen till Klockrike (1948) är en av de stora svenska romanerna, mycket läst och älskad av många. Harry Martinson betraktade den som ett av sina viktigaste verk, och han släppte aldrig tanken på att i en bok samla det bästa av det rika material som tillkommit under arbetet med romanen men som av olika skäl aldrig kom att ingå i den.

Bollesagor förverkligar Harry Martinsons plan. Med den titel han själv tänkt sig samlar den ett fylligt urval av det efterlämnade materialet: noveller och andra prosastycken om luffaren Bolle och hans kamrater, om deras funderingar och upplevelser på de ändlösa vandringsvägarna i sekelskiftets och storstrejkens Sverige, om deras möten med naturen och med de bofasta, och om motsättningen mellan de utstöttas frihetsdröm och mildhet och det moderna samhällets framstegshets och kyliga effektivitet.

Bollesagor publicerades första gången 1983. På ett överdådigt och överraskande sätt kompletterar den både romanen Vägen till Klockrike och bilden av diktaren Martinson.

Vem önskar ej åt dödsdömd man

att kunna bli en fluga

som fritt flög ut ur dödens cell

liksom ur sagans stuga

när häxan lömsk med kniven gömd

vid ugnen börjar truga.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Cikada publicerades första gången 1953.

I Det enkla och det svåra strävar Harry Martinson att komma nära naturen och dess skeende, så nära som det överhuvudtaget är möjligt. Men den rymmer också filosofisk spekulation och tids- och civilisationskritik.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Det enkla och det svåra publicerades första gången 1939.

Tungt haven äter på tidens berg

och bergen samlas i tidens hav.

Där skogen fanns djupnar fiskens dalar.

Där haven låg susar skogen sval.

Världsklockor tickar och rymden glimmar.

Allt växlar läge och ordningstal.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Dikter om ljus och mörker publicerades första gången 1971.

Den stillsamme och inkännande berättaren Harry Martinson tog avstånd från all våldsam dramatik på scenen. Men ¿ordets teater¿, radiospelet, väckte på 30-talet hans sedvanliga nyfikenhet. I rask följd presenterade han tre radiopjäser: Gringo, Salvation och så Lotsen från Moluckas, som med sin lyrisk/musikaliska form, sitt känsligt ljudåtergivna vind- och vågspel, blev ett stycke svensk radiohistoria.   Martinsons enda scenpjäs, Tre knivar från Wei, tog Ingmar Bergman hand om på Dramaten 1964 och alla som sett föreställningen har vittnat om uppsättningens skönhet och asiatiska färgrikedom. Som drama är det dock knappast skrivet, mer som en fängslande tragisk myt om omöjligheten att i en barbarisk värld finna avståndstagandets alternativ och ro.   I den pågående utgåvan av Harry Martinsons verk har de fyra ovan nämnda pjäserna samlats i en volym. I ett efterord visar Ingegerd Bodner Granberg att teaterns form för Martinson lika mycket var en moralisk som en estetisk fråga.

Fjäril tag vår sorg avdaga

i en tid av pansrat sår.

Låt din flykt vår tyngd förjaga

till den natt som återstår.

Locka junis ljusa skyar

till en skimrad härmning glad

som din yras glans förnyar

i en hårt förvandlad stad.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Gräsen i Thule publicerades första gången 1958.

1940-talet var krigets, förintelsens och atombombens decennium. Ändå trodde Harry Martinson ännu 1947 på det godas möjligheter, på det som förvandlar död materia till kvalitativt liv: Gyro, som står för anordningen, anpassningen. Den ordning vi inte får störa.

Martinson förklarade vad som gällde i en samling klarsynta och optimistiska uppsatser om gyrokompassen, om taoism, om det tokiga i att flyga och i att inte längre berätta folksagor. Uppsatserna kom aldrig ut under Martinsons livstid, utan publicerades för första gången 1986.

Harry Martinson var enligt gängse teaterbegrepp inte någon dramatiker, och själv ansåg han sig inte heller vara det. Han kände motvilja mot våld, action och alltför hårt skruvade konflikter. Men han skrev ändå tre radiopjäser, som alla innehåller mycket av det språk och det varma tonfall som finns hos lyrikern och berättaren Martinson. En av dessa radiopjäser är Lotsen från Moluckas.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Lotsen från Moluckas publicerades första gången 1948.

Längs ekots stigar tillbaka.Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin.Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar.Om andra sammanhang och tillstånd talar de.Medan du lyssnar till deras talformar de något som förändrats också av demstavar på ett språk än längre bortai ännu ett av skrineni de sju skrinens bergtusen och tusen år före Babylon.

Harry Martinsons tidiga lyrik var ljust livsberusande men fördjupades och blev med tiden innerliga naturstycken, satir av samtiden och en rymdfararpoesi. Ömsinta och självkritiska barndomsskildringar, exotiskt färgade sjömansminnen samt naturimpressioner pendlande mellan mikroskopiskt exakt detaljiaktagelse och hisnande kosmiska perspektiv. Hans stil är suggestivt visuell med nya djärva bilder. Längs ekots stigar publicerades postumt 1978.

I Midsommardalen strävar Harry Martinson att komma nära naturen och dess skeende, så nära som det överhuvudtaget är möjligt. Men den rymmer också filosofisk spekulation och tids- och civilisationskritik.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

Midsommardalen publicerades första gången 1938.

HALLUCINATION.

(Sedd en gång av en hungrig i en stadsöken.)

Motto: Den saliges lerkruka blundade

sakta för att inte avdunsta i

ökenhettan.

Finns väl ett berg dolt i Alpenland,

oerhört fett och frodigt.

Dignande rikt under älskad saft

sänder det vitögda blickar av mjölk

långt över vanliga Schweiz,

långt bortom vanliga Schweiz.

Harry Martinson föddes 1904 i Jämshög i Blekinge och avled i Stockholm 1978. Under sitt liv belönades han med många olika utmärkelser, däribland De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955) och Nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson. Han blev ledamot av Svenska akademien 1949 och fil. hedersdr i Göteborg 1954. Diktsamlingen Natur kom ut första gången 1934.