Harry Martinson – författare

Nässlorna blomma är än idag en ovanligt omskakande läsupplevelse. Å ena sidan skildrar berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de gårdar där han ackorderas ut en ensamhet som ter sig närmast avgrundsdjup. Han förlorar ju i stort sett alla människor som betyder någonting för honom: båda föräldrarna, den älskade storasystern och så till slut fröken Tyra på ¿hemmet¿. Bokens sista mening lyder: ¿¿ Nej! Hon är död!!!¿ Å andra sidan gestaltar Nässlorna blomma lika övertygande Martins envisa och okuvliga överlevnadsvilja, hans förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.Det är denna mirakulösa balans som Staffan Söderblom tar fasta på i sitt efterord, där han visar hur Martinsons språk ¿ mot alla stil- och berättarregler ¿ instinktivt skiftar med de olika livslägen Martin befinner sig i.

Nässlorna blomma publicerades första gången 1935 och betraktas vanligen som Martinsons huvudverk på prosa. Vägen ut, fortsättningen på berättelsen om Martin Tomasson, blir den tionde och sista volymen i nyutgivningen av Martinsons verk ( hösten 2001).

På ändlösa grusvägar, i tät barrskog och till svalkande insjöar vandrar den före detta cigarrmakaren Bolle. Att vara luffare är att undvika poliser, tigga utan att provocera och hantera människors rädsla. Men det är också idén om ett liv i frihet.

I Vägen till Klockrike möter vi ett Sverige som genom industrialiseringen håller på att omstöpas i grunden. Med stor konkretion beskriver Harry Martinson en försvunnen värld och borttappade ideal – ämnen som känns lika aktuella idag som 1948 när boken första gången kom ut.

Harry Martinson (1904–1978) är en av portalgestalterna inom svensk litteratur. Han har tilldelats en stor mängd priser, däribland Nobelpriset 1974 som han delade med Eyvind Johnson. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1949 och var under åren 1929–40 gift med Moa Martinson.

Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.

Harry Martinsons Aniara är ett epos om människans resa i tid och rum, också en varning till mänskligheten, som med vetenskapen nått oanade framsteg och hisnande höjder. Allt detta har emellertid sitt pris: den ekologiska jämvikten skakar. Vetenskapen har skapat vapen, som kan förinta mänskligheten. När verkligheten hinner ikapp henne försöker hon hitta knep och vägar: riter och förnekelse, hopp och förtvivlan, tvivel och tro, ytlig underhållning och utopiska teorier.Aniara berättar, sjunger, varnar och lyfter dikten till litterära höjder.